The expectation game

För några dagar sedan lyssnade jag på Andreas Utterström som rapporterade om USAs valkampanj och deras kommunikationsstrategier. Han tog upp en strategi vid namn "the Expectation game" som var örongodis för en gammal pessimist och självkritiker.

Metoden gick ut på att sänka omgivningens förväntningar på kommande prestation. Att ha höga förväntningar, menar han är att be om besvikelse. Amerikanska politiker använder sig av denna strategi och spelar ned förväntningar på sig själva och vad personer kan förvänta sig av dem. På så sätt blir resultaten bättre än vad de egentligen är. I en debatt mellan rivalerna Joe Biden och Sara Palin, menar han syntes denna strategi tydligt och vad som sker om du lyckas med hjälp av the Expectation game. På förhand hade Palin sagt så många konstiga saker så bara att hon inte gjorde bort sig blev en vinst i sig, trots att Biden troligtvis var den sakliga vinnaren. Folk förväntade sig att hon skulle göra bort sig, men när detta inte hände blev de positivt överrasakade. En medioker insats kan göra att du lyckas överprestera personers förväntningar på dig.

Användandet av tekniken får dock inte gå till överdrift, då du kan uppfattas som negativ och gnällig. Istället är det bättre att "kredda" sin motståndare eller visa hur komplicerad och svår den kommande uppgiften är.

Användandet av strategin kan även ses på ett annorlunda, men tydligt, sätt inom idrottsvärlden där tränare och ledare gör allt för att inte underskatta motståndarna. Förväntningarna på att laget måste vinna gör att motståndarna kan slå från underläge. Ett mycket bra sätt att få mentalt övertag och tagga igång sig för en stor och tuff utmaning. Hur många gånger har vi inte funderat över vad som hände i matchen mellan Sverige och Vitryssland för ett antal år sedan... Hjärnspöken kan stundtals vara tuffa att brottas med.

Jag själv har varit, och är stundtals ett offer, för the expectation game. Inte för att jag suttit och studerat kommunikationsstrategier likt USAs presidentkandidater utan för att jag är en mycket självkritisk person med höga krav på mig. Istället för att bygga upp förvänintgar och se till hur lätt uppgiften verkar vara granskar jag förutsättningarna på ett kritiskt sätt. Tidigare uppfattades jag som gnällig och att jag gett upp på förhand, men i själva verket taggade jag mig för en stark insats. Efter att ha tagit åt mig den kritiken ändrade jag min strategi och uttryckte mig på ett annorlunda sätt, så att jag inte skulle uppfattas som gnällig. Min strategi blev istället att peka på hur svår uppgiften var och vilka hinder jag troligtvis kunde stöta på. Något som nu gör mig till en sanna anhängare av att sänka förväntningarna på en prestation och slå från underläge. Vi får se om det gör mig till en kommande president, för än så länge har det gått hem...

En skänk från ovan...

Jag kan nu pusta ut efter helgens grovarbete och lunkar fram likt en övertränad bodybuilder i korridorerna. Det har varit grovarbete och slit som lönat sig. Nu är golvet klart och vi kan spotta ut rädslorna vi burit inom oss när vi balanserat på golvbjälkarna för att hämta verktyg. Dessutom behöver vi inte vara rädda för kamikazehundar som springer upp till ovanvåningen för att sedan testa vingarna ner för trappan.

Vi bygger oss varma och med det kommer värmen, kliet och isoleringen. Nu är det nämligen dags att sätta isoleringen på plats och sedan spinna vidare på byggestetiken. Med andra ord har det varit en effektiv helg där jag fått lön för mödan. En härlig avkoppling med ömmande muskler som bevis för arbetet.

Ibland behövs det kopplas av från all tankeverksamhet och mentala karuseller. Allt för att hitta tillbaks till den gamla goda tiden och inspirationen. Hösten har sin tjusning, men även sina läckage med mörkrets tilltagande. För att kunna bygga upp motstånd mot "the dark force" har jag nu införskaffat ett par löparskor och ska äntligen kunna ta mig fram utan att slita på varenda led kroppen består av.

Steg nummer två blir alltså att hitta en tankstation som bygger upp kraft och ork för att undgå den mentala tröttheten. Något jag börjar finna mer och mer utav. Framför mig ser jag även vår färdiga övervåning och bara det är en bra tankstation för att orka med allt grovarbete.

Tyvärr hittade jag inte bilden vi har ramat in och hängt upp som inspirationskälla hemma, men ett exempel på hur det skulle kunna se ut, dock en försiktig variant, av det vi tänkt oss är bilden nedan från sköna hem... fast egentligen inte alls när jag tänker efter... får leta vidare.

Ett samtal om samtal.

Roz: -Dr Crane? Claire på linje fyra har problem
att komma över ett förhållande.

Frasier: -Hej, Claire. Jag lyssnar.

-Ja, jag är ett nervvrak!
För åtta månader sedan tog det slut med min pojkvän.
Jag kan bara inte komma över det.
Smärtan försvinner inte.
Det är som om jag sörjer eller någonting.

Frasier: -Claire, du är i sorg.
Men du sörjer inte förlusten av din pojkvän.
Du sörjer över hur du trodde att ditt liv skulle bli.
Släpp det.
Saker går inte alltid som man planerat.
Det är inte nödvändigtvis dåligt.
Saker har en förmåga att ordna sig ändå.

Samtal kan ha en betydande roll för många, i detta fallet är avsnittet ovan hämtat från en blogg där personen ställer sig frågan om en komediserie kan ge tips om livet? Kan de det?

För min del har jag börjat se på betydelsen av samtal och hälsa. Samtal både "med" och "om" personer. Hur reflekterar vi kring vad vi säger, vem vi pratar med, vem vi pratar om? Är det så att det är lättare att prata "om" någon än "med" någon. Tanken uppkom efter jag missade Birros och Bildas utvecklingssamtal med...
Syftet med arrangemanget var:

"Vi lever i en tid där debatten allt oftare har företräde framför det öppna och
ömsesidiga samtalet. Men många frågor lämpar sig inte för debatt, de bygger inte på en tydlig konflikt, och kan därför bättre ventileras i ett samtal. Det gäller inte
minst de frågor vi kallar för livsfrågor eller existentiella, de som handlar om sådant som livsinnehåll, mening, känslor, relationer, tro, mening, värde och värdighet."

Varför är det så här? Själv snubblade jag på mållinjen och lämnade inte företräde för samtalet. I en tid av stress, högt tempo, prestationskrav försvinner det förutsättningslösa samtalet. Själv har jag bara prestationssamtal, ett samtal som måste leda någon vart. Antingen till ett möte, en shoppinglista, en vägbeskrivning... listan kan bli lång. Men samtalet om just allt, men ändå ingenting, det försvinner. Trots att det har en kraft, en startknapp till många och stora processer. Igår hade jag ett sådant samtal med en av mina vänner. Ett startknappssamtal som väckte mina tankar till liv.

Jag hade helt enkelt haft en avsaknad att av att få lyssna och reflektera tillsammans med någon. Ett samtal som inte handlade om ekonomiska kristider, budgetkalkyler, investeringar, boräntor med mera.

Varför är det så många som inte ger sig tiden till att prata eller lyssna? Ett samtal för mig ger två aspekter av läkande kraft. Både någon att prata med och framförallt någon som lyssnar. En liten Sokrates som springer runt i vår omgivning och ger oss nya infallsvinklar till våra liv och vad vi vill med dessa. Många gånger är det vad jag får höra att våra ungdomar behöver, någon som lyssnar och samtalar med dem om livet, funderingar, framtid...

Något annat som ett samtal ger mig är en möjlighet till att stanna upp och bara vara, en möjlighet till inspiration och tid för avkoppling.

Samtalet igår gav mig tid för eftertanke.
Hur mycket av mina tankar kretsar kring arbete, karriär, projektstopp, yrkesprestationer, yrkesvåndor... på vilket sätt påverkar det mig och min situation? Varför påverkar mitt yrke min fritid så mycket? Vilken kvalitetstid ger jag min familj? Har jag blivit stressforskaren som är stressad? Har jag kunskapen, men inte kompetensen?

När jag började fundera vidare så gick det upp för mig hur mycket mina tankar går åt till mitt arbete! Är arbetet värt det? är familjen värd det?

Min slutsats och verkställande dom sker med omedelbar verkan:

Stäng av tankarna om jobbet när du slår igen bildörren vid jobbet. En lucka och möjlighet till mentalt gap finns i tiden på väg hem. Väl hemma är det totalt stopp för yrkestankar.

För min del kommer dunsen av bildörren vara vägen till fritid, familj, glädje och avkoppling.

En lista i punktform...

Under den senaste tiden har jag reagerát på hur lätt många vill göra det för sig. Många verkar sätta upp skyhöga mål, men vill inte lägga in samma kraftsamling för att nå dit. En ekvation med ett givet utfall. Till stor del handlar mycket om sökande och nyfikenhet som i sig är en tidskrävande, men kanske inte så energikrävande uppgift. Tid idag är ju som flertalet, eller nästan alla, vet något av en bristvara. Vad gör jag då för att kompensera tidsbristen, men ändå nå kunskap. Jo, jag läser mig till det hela, eller kanske rent utav googlar fram min kunskap. I en bok av Uneståhl beskrev han ett exempel, som jag anser genomsyrar mycket i min omgivning. Bara för att jag har kunskap och är kunnig inom mitt gebiet behöver jag inte vara kompetent. Du har alltså läst dig till en kunskap, men använder dig inte av den. Andra läser sig till den och menar att de är kompetenta. Men i smyg googlas det, läses, lyssnas, plagieras det och du drar nytta av personer i din omgivning. På så sätt har de kunskap och som till synes fungerar, men de vill absolut inte avslöja sin akilleshäl eller informatiosnkälla.

På ett snabbt och effektivt sätt inhämtas kunskap från böcker, gärna i punktform. Som för övrigt måste vara den mest effektiva skriften i Sverige? Andra exempel är de som tar åt sig information på ett snabbt sätt och tror de kan allt därefter. Bara för att jag tittar på Dr Phil innebär ju inte det att jag blir psykolog! Genvägar som gynnar många, mindre kompetenta personer. Det finns en grundläggande kunskap, men inget intresse för djupare kunskap och kompetens. Många av dessa har en position, som till stor del handlar om en fasad, ett spel, en prestige...

Nu menar inte jag att jag själv är någon profet med allsmäktig upplysning och kompetens. jag själv söker ju kunskap på detta sätt när jag bygger hus och befinner mig stundtals på djupt vatten. Dock med ett gott resultat i slutändan. Däremot tror jag att många har svårt att nå det sista steget, som är betydligt mer behöriga. Personer som har en vilja, en drivkraft men utan kompetens och erfarenhet. Då är det svårt att nå det sista steget. Framförallt inom hälsobranschen.

Så för att effektivisera mig till nästa steg har jag bestämt mig för att göra en lista för att nå min inre framgång. Unde resans gång kommer jag strukturara upp mitt arbete och arbeta vidare mot framgångar. Helt enkelt nn My name is Earl lista, som kommer genomsyra mitt liv.

Det saknas en känsla!

Det råder en tomhet i mitt värkande bröst. Bröstet som skippar efter luft. Nu är det dags att råda bot på denna tomhet, dags att analysera och skapa. Allt för att hitta tillbaka till en svunnen tid. En tid där jag hade en drivkraft, glädje, en tro på det jag gjorde. Och framförallt en tid då känslorna drev mig. Det var som en drog, denna inblick i mitt inre, där den ena filmen, skivan, boken efter den andra skapade en kraft. En kraft från de tårar som dränkte min kind. Tårar av lycka, sorg, förtvivlan, ensamhet.

Det var känslor som drev mig till det jag idag gör, tänker och stundtals tror på. Men den känslan saknas idag, känslan för det jag gör, det jag uträttar. För mycket av det liv jag levt har handlat om just känslor. En tid som bestått av äventyr med grannflickorna, fotbollscuperna, tjejerna, vännerna, somrarna. Allt det där som gjorde mig lycklig, men även ledsen. Jag hade en passion, en drivkraft, ett engagemang för det jag ville göra och det jag sedan gjorde. Det fanns hinder, sorger, motgångar som blev till bakslag, men som jag tog mig igenom. Som gjorde mig starkare, stoltare och visare. Men var finns den vishet när jag behöver den? Varför använder jag mig inte av den? Jag sitter ju med den här och nu. En person som ska och kan skapa, brinna, driva och engagera. Men det saknas en känsla, en känsla för det jag gör. Motgångarna är stora som luftslott och ensamheten ödslig. Omgivningen är ett sus i en mörk korridor. Jag har varit här förr och vet vad jag ska göra. Dieselmotorer, jetmotorer, bensinmotorer, allt brinner med en svag låga. Livslågan som driver mig till den jag egentligen är, en känslosam kille som värnar om det goda.

Bränslet till lågan är däremot något jag söker? Vad behövs mer än ett fanatiskt sökande efter "det". Vad är "det"? Jag söker famlande efter en sista pusselbit, den missande pusselbiten. Den ack så avgörande biten i mitt liv. Något som gör mig frustrerad och trött. Mentalt trött...

Som liten sökte jag frenetiskt efter en stängning, ett avslut. Allt för att kunna påbörja något nytt och än mer spännande. Det handlade om Agent X9, Modesty Blaise, Wonder years, filmmusik till just "den där" filmen. Ett sökande som gav mig ett intresse, en passion, en identitet. Mycket hämtades från filmens och fantasins värld med hjältars myntade uttryck. Uttryck som skapade igenkännande och känslor. En flykt från vardagens allvar och dystra ageranden. Världen var ond och människan grym. Jag sökte där jag fann dessa konstateranden. På platser som var onda, elaka, grymma. Mitt sökande gav mig en bild av mig själv som inte var rättvis, den ensamma och övergivna pojken som inte kunde flyga.


Sett till mitt liv idag finns spår av samlandet kvar. Men blott som sporadiska fragment och som helt avsaknar det böljande hav av intresse, passion och känslor. Det har mer blivit ett måste, en rutin som är slentriant och kravfyllt. Det saknas inlevelse och framförallt, ironiskt nog, känsla för det jag gör. En farlig avsaknad som öppnat porten till mentalt elände. Så är det någonstans jag måste vända blicken, så är det mot dörren till det bakom mig. En passage fyllt av energi, minnen, känslor från förr. Något en nostalgiker gärna slipper se...men det är dit jag nu ska för att kunna återge mig min drivkraft. Bort från tröttheten till ett land av äventyr, spännande äventyr. Äventyr fyllda av möten som fyller i den mentala tomheten till det jag faktiskt vill ha och har. Bort från alla tvivel, äckliga sörjor som kväver lågan. Livslågan...

Det är dags att skapa mig min mentala strategiska optimistiska lista på vad jag vill och vart jag ska. Tillbaka för att kunna tända hoppets låga som ger mig ro och harmoni. En harmoni och tillfredsställelse över den jag är. Framför mig har jag en spännande period som helt saknar pessmism och vardagsbördor. Äventyr med piratskepp, sagofigurer och vardagsbestyr. För i mörkret finns ett ljus till den underbara vardag jag har, men inte ser.

Det är dags att vända skutan mot mitt livs äventyr...
Mitt liv och mitt Livsverk!

På staplande steg det bär

bild: http://lmighton.wordpress.com



Jag jagar och jagar. Benen går som ett par virvlande trumpinnar, men jag kommer inte ikapp. Min skepnad är svart, grå, diffus och betydelselös. Min gestalt ligger före mig och jag ser vad som händer, men jag kan inte påverka. Det svarta hålet blir större och större och suger ur all livsnäring som existerar. Det råder ett mörker och ljusen glesnar mellan andetagen. Tunga andetag, som betyder allt, liv, syre, näring som söker efter just liv. Min skugga är jag, jag som jagar. Men vem är det jag jagar? Mig själv? Livet? Kraften?

Varför kommer jag aldrig ikapp? Jag springer och springer! Men små steg blir mindre och gapet blir större. Ett gap av hålrum som saknar något, men vad?
Ljus, värme, färger? Nej, allt det har jag... men det är något som saknas?

Jag har tömt min sista bägare och nu kan jag bara vänta och se.
Vänta på att vardagen blir kraftfull och drycken ger effekt. En dryck av kraft, glädje och livsrus.
Jag har allt, men vill ha mer.
Mer energi och ork för att ge min familj rättvisa.
Det är tungt att känna den malande kvarnen.
Kvarnstenen maler och maler... i mitt huvud, men vart tar säden vägen?
Jag söker, men finner inte. Jag finner inte min oas av ork och läkekraft.

Att bara vara, blev inte vad jag ville det skulle vara!
Måtte denna trend vända, för jag vill inte ha det så tungt.
Hösten skapar färger och jag vill höja ögonen och njuta av dess färger.
En oas av utsipprande näring. Näring som ska gå rakt in i min själ.
Om jag bara hinner vara!

Förlåt Birro! Du skulle bli mina höstlöv, men så blev inte fallet. Det blev mitt fall!

PÅ STAPLANDE STEG DET BÄR!

Mitt hjärta det bultar på,
Likt en bebis som nyss lärt sig gå.
På staplande steg det bär,
Och av varje fall jag lär.
Om jag mot förmodan skulle ramla omkull,
Jag ger inte upp för den sakens skull.
Hela framtiden jag framför mig har,
Och alla livets trevligheter framöver är kvar.
Livet det leker med oss stora som små,
Oavsett om vi nyss lärt oss gå!

Tankar och tankar...med kraft och glädje, men det är tungt nu, i höstens alla underbara färger.

Bara vara!

Hjärnan går på lågvarv och bara är. Mentala förberedelser är upplagda för eftermiddagens första föreläsning i serien om alkohol. Det är ju lägligt så här en fredag eftermiddag. För att balansera upp vardagen ska jag sedan gå på Bolaget... Systembolagets dubbelmoral, men min börda.

Därefter ska jag bara vara och hoppa i snickarbyxorna för att kunna fira jul i en idyllisk kalle anka miljö. Golv, hyllor, isolering...mumma, mumma. Inga tankebördor, bara grovarbete...

Funderare eller tvivlare?

På senaste tid har jag kännt mer och mer ett tvivel på det jag gör. Kan jag påverka, hur kan jag påverka och ett antal andra skeptiska frågor till min yrkeskarriär snurrar i min arma skalle! Jag är en person som funderar, reflekterar, mycket och vill hitta lösningar på utmaningar jag antar. Därför hämtar jag mycket inspiration och kraft från min omgivning. På detta sätt utvecklar jag nya vägar för att så småningom hitta lösningar eller andra infallsvinklar. Livsverket har bestått av många sådana funderingar, men jag känner att dessa har blivit färre på sistone. Anledningen är att jag hittat ett självförtroende i det jag gör och vågar därför ta för mig. Mina tankar har i denna miljö handlat om funderingar på hur jag vill Livsverket ska se ut och eventuella sätt att få det på det sättet. Med ett förnöjsamt leende tar jag i hammare och diverse tekniska hjälpmedel och skapar. Med skapandet kommer en mycket skön avkoppling och jag rinner igenom momenten med ett flow av rang.

I mitt yrkesval är det däremot den raka motsatsen. Ämnet, som är alkohol, är tungt och jag bombarderas av det ena efter det andra skeptiska inlägget från min omgivning. Det utan uppbackning från min omgivning och det är därför jag börjat tvivla på det jag gör.

Under 1920-talet folkomröstade svenska folket om ett totalförbud på alkohol. Frågan handlade om man skulle införa ett totalförbud mot att dricka, köpa eller sälja alkohol. De som var emot plockade fram alla tänkbara argument om alkoholens faror och baksidor medan förespråkarna menade att det är upp till individen själv att avgöra om bruket av alkohol. Utgången blev att 925 000 var emot ett förbud, men hela 889 000 var för ett förbud. Resultatet är verkligen något att höja på ögonbrynen åt, men det är inte det jag vill åt. Frågan jag vill lyfta och som jag fortfarande möter är argumenten om att det är upp till individer själv att avgöra om de vill dricka, motionera, röka, snusa eller vad det än må vara. Här kommer mina tvivel in! Kn jag påverka denna syn och uppnå mål och resultat. Mål som jag inte sätter upp själv och som bara blir höga krav utan större engagemang från min omgivning.

Min kraft sinar och jag känner ett allt mindre stöd från arbetsplatsen jag arbetar för. Min fråga har då blivit om jag kan göra något åt det utan draghjälp och engagemang från omgivningen för att nå de högt uppsatta målen? Funderingar har blivit tvivel och självförtroendet har fått sig en törn. Jag har blivit den ensamma Superman, som jag i arbetets inledande skede uttryckte att jag inte skulle bli.

Med mina funderingar kommer därför tvivel. Tvivel som består av en otäck tankesörja som drar ner mig i det pessimistiska träskets odörer. Tankespiralen vänds och vrids för att jag ska hitta nya vägar till kraft och inspiration, men det är tungt ensam. Något jag upptäckt är att feedback är något som verkligen driver mig. Det värsta är ignorerandet, att inte bry sig. Något som invecklar mer än utvecklar.

Som tur väl är söker jag under dessa stunder nya funderingar med hjälp av olika källor. Föreläsningar, artiklar, böcker, personer som kan ge mig lite funderingar, som i sin tur skapar bränsle. En pessimist är inget att muntra upp genom "tänk positivt" snack. Ah, det ordnar sig är något jag ofta får höra och därför fastnade jag för psykologen Julie K Norems tankar kring fenomenet.

Psykologen Julie K Norems forskar kring pessimism (SvD 27/11 2002). Hon menar att optimism skapar frustration och irritation hos en pessimist. Enligt henne så är deffensiv pessimism ett karaktärsdrag där allt slutar i katastrofer och är en effektiv strategi som kan hjälpa oroliga individer att nå framgång. För deffensiva pessimister kan optimism få motsatt verkan.

Norem började studera sina teorier efter 80-talets budskap om att negativa tankar kan bli självuppfyllande profetior. "tror du att det kommer gå dåligt, så går det dåligt" mentaliteten var genomgående. Trots detta hade Norem många framgångsrika personer i sin omgivning, där många inte var speciellt optimistiska. Mentalt förberedde sig många av dessa personer med att misslyckande. Trots ångestskapande profetior, inträffade aldrig den stora katastrofen.

För många, menar Norem, har deffensiv pessimism blivit en effektiv metod att hantera livets utmaningar. Utmärkande för karaktärsdraget är att personerna inte ger upp för de negativa tankarna utan skräckvisionen får denne att arbeta än hårdare.

Vidare rekommenderar hon inte strategin utan lyfter konflikten med olika karaktärsdrag. Det finns även strategiska optimister som entusiastiskt kastar sig över nya uppgifter och är helt övertygade om att allt kommer att gå bra. I dessa personers förberdelse ingår ingen mental genomgång, istället söker individen efter förströelse som hjälper denne att undvika att tänka på det som komma skall. En strategisk optimist har inget underliggande problem med ångest och strategin är därför att undvika tankar som skulle kunna framkalla ångest.

Om en strategisk optimist skulle möta en deffensiv pessimist kan det uppstå irritation eftersom det är två ytterligheter som möts. Ingen strategi passar alla eftersom vi har olika personligheter, erfarenheter och ambitioner och problemet uppstår när dessa personligheter tvingas till nära samarbete. Då är konflikten oftast ett faktum.

Likheterna är slående med när min fader och jag ska samarbete, som är ett givet konfliktscenario. En artikel i dagens lokaltidning fick mig vidare att fundera över hur vi lägger upp våra strategier utefter våra resurser. Rubriken löd "minst gymnasiepengar ger mest poäng" i BLT och handlade om att de skolor som satsade minst pengar hade bäst genomsnittsbetyg bland eleverna i Blekinge Län. Siffrorna visade att mycket pengar inte alltid ger goda resultat.

För mig gick tanken åt just deffensiv pessimism och strategisk optimism. I sammanhanget blir skolan som satsar minst den deffensiva pessimisten som skapar förutsättningar med små medel i hårda ekonomiska tider. Skolan behöver visa sitt j-ar anamma och anstränger sig, medan den strategiska optimisten är den lilla gökungen som bara siter och gapar och gapar efter mer på ett mycket passivt sätt. Den optimistiska skolan behöver inte prestera själv för det ordnar sig ändå.

För närvarande känner jag mig som en strategisk pessimist som tvivlar på mina funderingar inom hälsosektorn. Jag hade behövt bli mer av en deffensiv pessimist, men är för närvarande "bara" en pessimist. Att rulla igång processerna kräver mer än en ensam Superman som försöker rulla igång ett klot av kryptonit. Eller är det upp till var och en att rulla igång sin egna sten? Men utan att komma och gnälla på konsekvenserna efteråt. Gnället jag stöter på kommer ofta i efterhand när det är försent eller betydligt mer tungjobbat. Det är då de förebyggande insatserna kan motiveras. Många i min omgivning ligger helt enkelt för närvarande i Prochaskas och DiClementes kända förnekelsestadie eller blundande stadiet, där det inte berör "mig". Men det är en annan fundering som vi tar en annan gång.

Förhoppningsvis ska jag träffa två professionella funderare på fredag som kan ge mig kraft och energi för fortsatt kamp.

Varför?

Under byggandets tid har det blivit ett och annat telefonsamtal och det har gjort att jag nu funderar över personers telefonvanor. Detta har nu även gått in i mitt yrke, då mycket handlar om att "jaga" folk. Som god kotym och för att nyttja tekniken till fullo pratar jag in meddelande för att personen i fråga ska kunna ringa tillbaka. Men varför i hela världen har man telefonsvarare om man aldrig ringer tillbaka? Spelar ingen roll var jag ringer, förutom privat. Det är jättevanligt att jag får fortsätta jaga för att komma i kontakt med vederbörande. Är det så att man har en prioriteringslista och står man inte tillräckligt högt upp på listan, så hamnar man i den mindre väsentliga kolumnen? Lite som ett skräpfilter på mailen.

Min bror och jag hade en diskussion om detta under gårdagen, då han fått erfara samma sak i en jobbsökarprocess. Efter flera veckor har företaget fortfarande inte återkopplat. Trots att de gång på gång sagt att de ska återkomma. I detta fall, och andra oxå för den delen, är det precis som att man inte vågar återkoppla och berätta att du tyvärr inte blivit anställd på deras företag. Vad sänder detta för signaler? Arrogans, ointresse, för hög arbetsbelastning, underbemanning? Jag skriver "man" i sammanhanget för det verkar vara en telefontrend som är här för att stanna och på många arenor. Ska inte ens nämna hur det ser ut inom hanterverkargenren. Där ett telefonsamtal kan innebära jobb och pengar. Vill de inte ha jobb? Företag eller företagare som inte återkopplar verkar inte förstå hur det påverkar min inställning? Är jag inte tillräckligt viktig kan jag lika väl vända mig till någon annan!

Så ring alltid tillbaka!

Ingen pratar mer med sina barn!

Först trodde jag det var ett skämt, men efter lite research så låg det sanning bakom påståendet. Vad handlar det då om?

Efter gårdagens avsnitt av Parlamentet var en av rubrikerna "Pappa-prata mer med dina barn". Både jag och min kära sambo höjde på ögonbrynen och bestämde oss för att söka upp källan! Den uppseendeväckande artikeln fanns i Aftonbladet och var en undersökning Kamratposten genomfört. Frågan handlade om vem barn helst vill få tröst av när de är ledsna?
Svaren såg ut på följande sätt:

1. Mamma (40,9 %)
2. Kompisen (25 %)
3. Någon annan (ca 10 %)
4. Ingen (10 %)

5. Pappa (5,4 %)!!!!

Vi pratar om kvalitetstid, tid för reflektion, öppet samtalsklimat etc. Tyvärr verkar det inte som någon av dessa fenomen inkluderar barnen. Eller? Vad gör vi med barnen när vi är hemma? Varför får vi pappor inte barnens förtroende? Är mamma för snabb med att trösta? Arbetar vi pappor så mycket?

För en dryg vecka sedan var min sambo på kurs och jag själv skulle ta ansvar över hushållet. Efter en hård dags frustration på jobbet var arbetspulsen fortfarande hög när jag trädde in genom grinden till dagis. Stresströskeln var inte hög och kroppsspråket talade sitt tydliga språk. Jag var trött! Elliot var på ett strålande humör och det är alltid en fröjd att få hämta honom i denna underbara miljö. De små tultande pärlor som kommer mot en och vill visa senaste trenden inom dagisverksamheten inger en gott mod. Gack, gack, voff, voff eller brruumm är givna favoriter i samlingen och ska alltid presenteras innan vi kan gå hem. Humöret blir bättre och jag känner hur jag slappnar av från arbetets svettiga ansvar och börda. Efter några djupa samtal om gack, gack beger vi oss hemåt.

Ytterdörren går igen och vi är hemma. Vad ska vi nu göra, frågar jag Elliot? Han snubbelspringer fram till sitt tält som snart spricker av alla leksaker. Med en snabb rörelse drar han snabbt ut en av leksakerna. Jag ser liknelsen av en pyramid med konserver där Elliot drar ut den understa, fast utan ras. Givetvis är det en brrum, även om vi har provat med gocka för att bryta könsmönstrena.

Vi ålar, hoppar, rullar, slår kullerbyttor på golvet. Kroppen skriker efter soffan, men jag stålsätter mig. Tillslut kommer tröttheten över Elliot och hans mod och även mitt tålamod tryter med allt gråtande. Solen skiner och höstfärgerna lockar med sin lyster. Då är ett oslagbart knep till mindre gråt och mer lek att gå ut. Vi hoppar i våra stövlar och ska besegra naturens stora toppar, men även underjordiska sandgångar. Den friska luften fyller mina lungor och tystheten, förutom Elliots oavbrutna gack, gack, sänker min anspäninngsnivå. Livet ter sig ljuvligt och vi vandrar över fälten, likt familjen Ingalls i lilla huset på prärien, och iaktar nybyggarnas eskapader i området.

Efter att ha lekt, hoppat och utforskat alla öns hemligheter går vi in och äter en gudabenådad måltid med köttbullar och potatismos, som mamma lämnat åt oss. Därefter är det soffan och "Bompa" dags. det är inte långt ifrån att John Blund besöker mig mellan Pingu, byggare Bob och vinnarskallars äventyr, men jag stålsätter mig.

Tillslut kommer den oslagbart bästa mysfaktorn som består av nynnande, nappflaskenattande. Vår son är definitivt en livsnjutare och det fullständigt lyser av avkoppling i hans ögon i dessa skeenden.

Några månvarv senare sover han och jag kan äntligen slå mig ner i soffan med gott samvete. Med ett halvt öga lyssnar jag till Timells byggtips och känner hur alla byggmåsten reds ut i mitt huvud. När nickandet börjar övergå i rytmiska nedhukningar bestämmer jag mig för att såga timmer och lägger mig helt utslagen tillrätta för att drömma om diverse storpampiga äventyr.

Det är då det börjar...
gråtandet, skrikandet, ålandet, rullandet. En nattlig process har börjat där jag önskar att min Anna, som klarar av denna prövning med en hjältinnas oövervinnerliga tålamod, skulle finnas i min närhet. Är det någon superhjältes kraft jag fått önska, så är det tålamod. Några timmar och frustrarande tankar senare somnar vi både helt utslagna och sover fram till morgonprocesserna startar och en ny dag tar vid.

Jag förstår Lars GW Perssons utlägg om att papporna går till jobbet och vilar upp sig, medans frun sliter med hemmets alla bördor. Det tar nämligen på krafterna att vara förälder. Men ett barns skratt är definitivt en stor lön för mödan, men även att få torka kinderna på en tårfylld liten pojke som hulkande kryper ihop i din famn. Det är en stor lön för mödan!

För mig är hela denna process med Elliot ett sätt att få kontakt och inge förtroende och jag hade nog behövt göra det mer än vad jag gör. Men mellan allt detta är det ett hus som ska bli färdigt, ett jobb som ska skötas, en trädgård som ska färdigställas, helt enkelt alla vardagsmåsten. Och vardagsmåstena behöver bli färre för att jag ska få mer tid med Elliot, så han inte bara ger sin mor förtroende. För hon är snabb som en vessla på att trösta, dalta, klappa och mata med diverse godsaker.

Men en femte plats känns orättvis och frustrerande. Tävlingsmänniska som jag är antar jag alla sådana här utmaningar för att stå överst på tronen. Denna utmaning är en av de i mängden. Det känns dock som de har ett samband, alla dessa listor och rön, som för mig blir utmaningar, eller?

Några av de andra utmaningarna jag antagit är att få en jämställd föräldraledighet, utan politiska krav, lektid med våra barn och nu denna förtroendeprocess. På något sätt känns de som att de har ett samband, eller?

Kuriosa:

* Med 2007 års ökningstakt skulle det dröja 211 år innan papporna tar ut halva föräldraledigheten(undersökning av TCO, publ. SvD 5/3 2008).

* Sex av tio föräldrar ägnar mindre än en timme per dag åt fysisk aktivitet ihop med sina barn och fyra av tio leker mindre än tio minuter per dag med de små. Däremot tittar fyra av tio på teve med barnen minst två timmar per dag. (Scandinavian research på uppdrag av Via, publ. Aftonbladet 18/5 2006).

* Och nu talar endast 5,4 % med sin pappa när de är ledsna. (undersökning av Kamratposten, publ. Aftonbladet 7/10 2008). I undersökningen ingick 6000 pojkar och flickor i åldern 8-14 år.

SÅ TALA MER! LEK MER! VABBA MER!
Alla ni stolta pappor tar för er!

Kunde inte låta bli att publicera denna artikel från www.Libero.se i sin helhet!

Trevlig läsning.



Låt pappa ta plats!
Det kan vara riktigt svårt att låta bli att säga ”gör så här istället”? Även om det är välmenande. Men som mamma gör man sig själv en otjänst.

Är du mamma? Handen på hjärtat: hur ofta brukar du stå strax bakom axeln på pappan och ge små råd, visserligen av ren och skär omtanke, om allt från hur blöjan bör sättas på till vilka kläder som är sötast tillsammans? Svårast kanske det ändå är låta bli att komma med synpunkter när bebisen gråter i sin pappas famn?

Om du nu kan låta bli att helt sonika ta barnet ur pappans famn. När man som pappa känner att blodtrycket skjuter i höjden i samma takt som decibelnivån (hur kan så små människor låta så mycket?), är det inte konstigt om man blir stressad och söker en snabb lösning. Och det kan ofta vara att lämna barnet till mamman, som i många fall har mat som lindrar och har mer vana eftersom hon ofta är med barnet mer i början. Då kan det verka som om pappan inte vill, när han ger upp så lätt. Men det är tvärtom. I de flesta föräldragrupper på BVC säger papporna att de känner sig utanför. Att det faktiskt känns som om mammorna inte riktigt litar på dem. Att de till och med kan känna sig lite bevakade av mamman, när de har bebisen.

Men bara för att mamman har hittat ”tricken”, och lärt sig hur man hanterar olika situationer, betyder inte det att de är de bästa sätten. De är definitivt inte de enda.

För det finns flera sätt att trösta. Flera sätt att sätta på en blöja och är man överseende (eller rent av helt enkelt blundar), flera sätt att kombinera färger och mönster på kläder.

Bebisen far inte illa av olika sätt. Tvärtom. Bebisar lär sig snabbt att pappa har sitt sätt och mamma sitt. Och det är bra. En pappa ska vara pappa och slippa vara en kopia av mamma.

Den allra första tiden är det framför allt mamman som bebisen knyter an till. Det är biologiskt, oftast är det ju hon som har maten. Även om pappans roll i början mest handlar om att stötta och serva familjen, är det viktigt att han blir insläppt och att han och barnet får lära känna varandra redan från födseln.

Som mamma måste man våga backa för att pappa och barn ska få möjlighet att lära känna varandra. Ibland innebär det faktiskt att man som mamma låter dem vara ifred, kanske går in i ett annat rum eller till och med hemifrån för att det ska fungera. För precis som mamman har pappan rätt att få lära känna barnet på sitt sätt och göra sina egna erfarenheter utan att någon sitter bredvid och ger, visserligen välmenande, men ändå, råd.

(Som mamma behöver du bara föreställa dig hur det skulle ha varit, om din svärmor suttit bredvid, när du försökte trösta allra första gången…)

Har vi råd att söka efter oss själva?

Många tankar ploppade upp efter att jag igår läste ut sista delen av "vem vill bli miljardär?" av Swarup. Berättelsen handlar om den indiska gatupojken Ram Mohammad Thomas resa genom det indiska samhällets prövningar och orättvisor. Möten som skildrar människors livsvisdom, girighet, ondska och livsglädje. Genomgående är nyfikenheten en drivkraft för Ram Mohammad Thomas som, enligt min mening, blir en överlevnadsfunktion. För varje fråga upp till miljarden får du som läsare insikt i hur hans nyfikenhet blivit till kunskap, som räddat honom ur olika faror och till sist även givit honom kunskap till att inbringa en miljard rupier i frågetävlingen. En av frågorna jag tog med mig från boken är om pengar är allt? ett tips är att läsa boken själva och avgör om pengar är allt? För mig är det nödvändigt, men inte allt!

Mina tankar for efter bokens slut till en artikel i SvD som Karin Elfving skrev 2006. "Alla vill inte bo i våra drömmars enkla lerhyddor" som handlar om den danske framtidsanalytikern Rolf Jensens ingång i Drömsamhället. En kultur där drömmar, berättelser och upplevelser är viktigare än materiella ting. Alla har dock inte råd med att köpa vad upplevelseindustrins sökande kan innebära. För de andra blir det bara en tillgång till råmaterialet. Andemeningen hos Jensen är att drömmarna om paradiset är många med lugn, ro, frihet, harmoni och tid att tänka efter, häftiga upplevelser och äventyr som ledord. Allt utan krig och terror. De faktiska värdena går inte att köpa, men bredvid drömmen till dem hänger ofta en till salu skylt. Känslor blir viktigare och vi drar oss mer och mer bort från informationssamhällets rationella och materiella värden. Sett till det materiella är vi rika, men vi har fortfarande en stor avsaknad av det emotionella.

I detta drömsamhälle handlar det om att bygga upp varumärken med hjälp av känslomässiga berättelser. Framtidens vinnare, enligt Jensen är inte den som säljer den bästa varan, utan den med den bästa berättelsen. Han drar paralleler till när vi köper ägg från frigående höns. Med det köpet ingår även en berättelse om vår egna miljömedvetenhet. Andra exempel är reseindustrin som måste komma upp med en bra historia för att få personer att resa till det tilltänkta resmålet.

Detta blir en logik dominerad av den rikas drömmar med en strävan efter lugn, ro, omtanke, äventyr och svar på "vem jag är". De senaste åren har "vem är jag" marknaden blivit den viktigaste. Ett sätt till att måla upp ett självporträtt av den man vill vara genom produkter och upplevelser. Frågorna har alltid funnits genom våra tider, enligt Jensen, men det är emellertid en ytterst liten del som har råd att betala för att söka svaren på dem.

Tom O`Dell, etnolog vid Lunds universitet, motsätter sig dock denna beskrivning. han menar att upplevelsesamhället funnits länge. Det är inte så enkelt som att vi går ur ett industralistiskt skeende och lägger det bakom oss, in i ett annat. Skulle vi lägga upp skeenden på en linje så missar man mycket i den komplexitet vi lever i. Han menar att drömsamhället istället kan ses som det sista steget i utvecklingsstegen, där konsumtion av värderingar och upplevelser beror på att vi har mer pengar.

När vi lever i ett ekonomiskt välstånd och har de grundläggande behoven rör man sig mot kulturell och symbolisk konsumtion. Till syvens och sist handlar det om att söka en kontrast till vårt uppskruvade tempo, som är karakteristiskt för samhället idag. De värden vi lider brist på blir också de attraktiva berättelserna, menar O´Dell. Han menar vidare att vi måste ställa frågan om vems drömmar det är vi vill föverkliga och vems det är som blir ouppfyllda? Vem är det som står för råmaterialet till västvärldesn drömmar och vad är det som står i vägen för att alla dessa ska bli verklighet?

Det som verkar vara ett drömsamhälle har ofta något bakom köksdörren, säger O´Dell. Många människor arbetar stenhårt för att putsa fasaden och hålla uppen en historia.

Jag har länge varit en sökare och det har ibland fått stora konsekvenser över mitt grubblande på min personlighet. Det blev helt enkelt svårt att veta vad som var jag och var min kunskap fanns. Likt en kameleont anpassade jag mig till omgivningen och vågade inte stå för min sak, utan nickade instämmande istället. Oavseet om jag höll med eller inte. Ingen lysande strategi för ett bra självförtroende och självkänsla. Nyfikenheten har däremot skapat en kunskap som gjorde att jag började söka mig till människans egna resurser och möjlighet till att påverka sin framtid. Bilden har klarnat mer och mer under min resa inom mitt gebiet och jag har omvandlat en hel del till "egen" anpassad kunkap och kompetens. Tyvärr har det inte inbringat några miljarder, men dock uppfyllda drömmar. Drömmar som varit mina egna! Så är det något jag slår ett slag för, så är det just nyfikenheten. Att helt enkelt låta sig vara nyfiken, på allt och på alla. Det är det som har givit mig min allsidiga bredd på både intressen, kunskap och erfarenheter.


Men många frågor återstår eftersom jag knappt är på tusen kronors nivån i min livslånga frågesport. En kamp mot människors och organisationers ointresse av att höra andras berättelser som kan innebära utveckling. Tyvärr innebär utveckling många gånger inveckling för många och en rädsla för mer jobb. Ett stort hinder för en primär nyfikenhet och källa till välmående, enligt min mening.

Jag är inte rik, men jag strävar efter lugn och ro med tid för reflektion och insupande av erfarenheter! Det ska vara mitt ledord för helgen!

Att bara vara!

Tänk att få kunna sitta och njuta av höstfärgerna och bara andas in den klara och härliga höstluften. Överallt är det helt tyst och de färgranna löven seglar förbi för att sedan täcka marken med sin lyster. Solen sprider sina strålar över det klarblåa, stilla havet. Tystnaden sprider sin harmoni i kroppen och jag kan koppla av från världens allt elände. Jag sitter här och nu!

Dessa känslor har blivit en strävan och drivkraft under vår byggprocess. I våra tankar har vi hela tiden haft med oss den ameriknaska verandan och vi sitter nu och hittar inspirationsfulla idéer till vårens projekt. under sökandets gång har jag lärt mig mycket och förstått att en amerikansk veranda är inte bara en stilfull veranda, utan även en livsstil.

Reynolds Price uttryckte det i sin bok Out on the porch som:

"A place to breathe in crisp April mornings, a place to pass star-filled August evenings. A place to celebrate all the quiet pleasures of life, accompanied by the soft, comforting thump, thump, thump of a rocking chair."

Igår hade jag en av dessa underbara känslor då jag blickade ut över en stjärnklar himmel genom fönstret och jag kände hur underbart vi har det. Trots alla vardagsmåsten, ekonmiska kriskalkyler och teorier om konjunkturförlorare tillät jag mig att njuta av det jag åstadkommit. En av mina drömmar har gått i uppfyllelse och som jag aldrig trodde när jag cyklade på mina närliggande skogsvägar som liten.

Visst finns det orostankar, men hittar jag lugn och inspiration är det lättare att finna framtida vägar till strategier och överlevnad. För jag är ju trots allt en av de som lever i arbetslivets projektträsk!

Men just nu lever jag för den känslan till att få sitta i en hänggunga och bara låta världen snurra förbí. Ett nog så viktigt inslag som alltför få unnar sig i vardagens höga tempo.

Att bara sitta och njuta och låta vardagen ha sin gilla gång. Det är reflektionspauser av kvalitet det. Allra helst under dessa helt underbara höstdagar som det är.

Lilla jag blir stor!

Källa: Illustration av Alfred Smedbergs Pojken som aldrig var rädd (john bauer)

Tanken med mitt inlägg idag var att det skulle handla om amerikanska verandor, men så blev inte fallet. Det kommer istället att handla om något helt annat. En verklighet som skiljer sig just från verkligheten.

Något har uppdagats mer och mer och som varit/blivit mitt hjärnbry för ett tag. Min personlighet består mycket av att reflektera över både mig själv och min vardag för att kunna utvecklas. Både privat, men framförallt i arbetslivet. Under senare tid har mitt arbete bestått av fler och fler politiska aktörer och därför har både min bild och arbetssätt fått justeras en hel del. Mycket mer nu när mitt arbete fått mer uppmärksamhet. Med uppmärksamhet kommer gamar. Politiska gamar som gärna vill synas och höras i sammanhang som de kanske inte arbetat så mycket för.

För mig har politik handlat om att påverka, visioner, en strävan och brinnande intresse. Parallerna är slående inom folkhälsan, som även den handlar om att påverka, visioner, en strävan och ett brinnande intresse. Tyvärr måste jag säga att en hel del av denna bild har jag varit tvungen att revidera. Mycket är idag tomma ord och satsningar som i slutändan inte spelar så stor roll ur folkhäsloperspektivet. Det har istället handlat om att få synas. Och då är hälsoområdet ett populärt område för många.

Mitt brinnande intresse och sträven över att nå resultat och kunna påverka människor till insikter har tömt mig på mycket energi. Jag har varit uppskattad för mitt engagemang kring att få människor till att växa, men när jag nu kommit upp lite i Darwins evolutionsstege har arbetet förändrats. Vikten av arbetet har landat på skrivbordsarbete, styrdokument och inventeringar, INTE genomförande. Och ska det vara genomförande, ska det vara politiskt korrekta genomförande. Oavsett om verkligheten är en annan. Du får absolut inte avslöja din akilleshäll, för då är du ingen god ambasssadör. Ditt arbete ska ses som ett fulländat verk som är bäst. Inte att du kan bli bättre!

För min del har jag tagit illa vid mig angående detta politiska spel, men ska nu gå in med en helt annan taktik. Lilla jag ska bli stor och axla mitt ansvar i maktens korridorer för att synas och höras. Rak och tydlig är ledord som står i bräschen för denna uppdaterade version av lilla mig 2.0.

Givetvis är detta stycke tillspetsat och överdrivet. Alla politiker är inte så här, men för att synas och höras handlar det inte om kunskap utan om att synas vid rätt tillfälle. Texten behöver inte alltid framkomma. Och med text menar jag kunskap.

Andemeningen och kontentan av detta är att jag nu ska lära mig mötestaktik istället för implementeringskunskap. För med implementering kommer utgifter, med utgifter behövs inkomster och för att få inkomster behöver du synas. För att synas behöver du vara stor. Så jag har nu införskaffat en mörk kostym och bandyportfölj. För stor behöver bli större! Välkommen in i de giriga korridorerna där varje steg räknas.
Ett steg i en värld där siffrorna talar! Ett spel med din heder och vision som insats.

Snickerier i stormiga tider!

Jag kan inte annat än påstå att det är stormiga tider. Vissa fenomen tillhör hösten, andra gör det inte. Hårda vindar viner runt husknuten och den ena räntespekulationen efter den andra presenteras i nyhetsinlägg mellan slimmade kommunala budgetars följder och följdpaket. En och annan olycka slinker igenom nyhetsfiltret och detta har nu gjort att jag slutat titta på Nyheterna. Överallt elände, elände och åter elände. Är världen så kaotisk som det ibland tycks framställas?

Jag har istället lagt upp min egna personliga överlevnadsstrategi och njuter istället av livet med mina nära och kära. Allt för att klara av min vardag med de resurser jag har till förfogande. Mina vardagsfunderingar hade kunnat bestå av mängder av spekulationer och debatter kring alla ekonomiska utlägg/inlägg i debatten om börsoro, bankpaket med mera. Men någonstans finns en sinande energikälla där oro och elände öppnar upp en alltmer sinande kran. Därför lägger jag min energi på annat. Jag sätter helt enkelt på mig mina negativa skygglappar och intar min mentala tuffhetsträning. Men hur påverkar det här negativa nyhetsfiltret oss vanliga, dödliga Svenssons?

För mig är det ett stort aber med jornalistiska närhetsskildringar minut för minut. Vi kan följa fotbollsmatcher minut för minut, börsen minut för minut, rättegångar minut för minut, Irakkrig minut för minut etc. I dessaa skildringar anser jag att det är svårt att få en rättvis övergripande bild och helhetssyn av verkligheten.

Elände anser jag skapar oro, både för mig och andra i min omgivning. På vilket sätt skiljer sig då denna bild hos andra svenska medborgare eller människor runt om i stora vida världen?

Tog för några dagar sedan del av en diskussion om hur börsrapporteringar påverkar "oss" konsumenter och hur rapporteringen kan skapa psykologiska följdfenomen med svajiga upp och nedgångar.

Personer blir oroliga och agerar därefter. Precis som att man tar ut eländet i förskott. Varför har vi inte lärt oss att leva efter våra tillgångar? Lever vi så på gränsen? Har vi ingen buffert? Vad får det psykologiska agerandet för konsekvenser i samhället? Känner vi oss otrygga, osäkra helt i onödan? Vi plockar fram våra egna krispaket och gräver ner oss i mer elände.

Inom journalistkåren, om jag nu får generalisera, har det onda segrat i en annars så underbar vardag. Så låt oss gå och odla i vår trädgård! Dras inte ner i allt elände! För min del bygger jag upp kraftkällor för att få en varm vinter. I allt elände står jag med en skruvdragare och lägger spångolv. En ack så skön aktivitet med små bekymmer och stora resultat.

Så låt oss gå och odla i vår trädgård!

bilden är hämtad från www.viivilla.se

Det handlar om alkohol!

Efter gårdagens öppna föreläsning Alkohol - på liv och död eller REN ekonomi snurrar frågorna i huvudet! Helst av allt skulle jag vilja ha samtalet inspelat för att insupa kunskapen, erfarenheterna och klokskaperna. Bibiotikarien sprang för fullt bland alla mina lagringsutrymmen i hjärnan för att förankra kunskapen! På gränsen till utbrändhet. Dock kan jag inte hjälpa att förundras över vårt samhälle ibland? Samma dag, som vi några tappra hjältar, diskuterar vilka åtgärder som ska vidtas för att minska våld, alkohol och elände drar trädgårdsjournalisten Gunnel karlsson fulla hus i en annan del av staden. Reflekterar inte på grund av den svenska avundsjukan utan mer av ett påvisande över vilket tufft och komplext område det är.

Ansvarsfrågan bollas både hit och dit och alla vill belysa sitt arbete istället för att förena alla dessa otroliga kunskaper och krafter. För mig som arbetar med förebyggande åtgärder har en viss frustration infunnit sig sen jag började arbeta. Många anser sig veta vad förebyggande åtgärder är, inklusive jag ironiskt nog, men som egentligen arbetar med ett helt annat perspektiv. Missbruk, riskbruk, förebyggande insatser, tidiga insatser, jag gud vet vad det mer finns. Tyvärr verkar det som det ibland inte går att förena dessa arbeten, vilket är synd. Troligen för att det handlar om pengar. Alltid dessa pengar! För många verkar det även som lite av ett revirtänkande och där ingen vill visa sin akilleshäl. För en ämneslärare ska bara veta något om sitt ämne!

Förhoppningsvis kan vi förena alla dessa krafter i en ljusare framtid för att få tillstånd en god hälsa och ett sunt drickande. Som jag tyvärr under mina dåliga stunder tvivlar på. Anitra Steen belyste det på ett mycket klokt sätt under gårdagens samtal. För att kunna genomföra stora avstamp krävs stora krafter. Inte bara ett papper som säger att så här ska vi göra. Utan vi måste även agera utefter det vi satt upp på pappret. Vill vi inte agera sätter vi inte upp något på pappret.

Rent politiskt är det inga som vill ta varken dessa otäcka alkoholbeslut eller åtgärder som troligen skulle ses som en självmordsbombare i politiska korridorer. En spegling av det politiska komplexet med att gå mot folkets vanor. Så länge du blir vald under fyra år hinner vi inte lära oss att tänka långsiktigt, utan får då tänka kraftfullt. Och ingen vill agera kraftfullt om det inte är långsiktigt eller rent gigantiskt ekonomiskt inbringande. Vilket det egentligen är ironiskt nog. Men hur påvisas detta trovärdigt i dagens siffersamhälle? Dessa tankar uppkom under den alkoholpolitiska debatten där summan av kardemumman var att alkoholen är en handelsvara. En mycket luckrativ handelsvara som ingen vågar, eller kan, rubba på.

Jag har tidigare reflekterat över att många säger att de inte kan göra något på grund av att de inte har några mandat. De skyller helt enkelt på personen över deras huvud. Lite av en stege som, enligt min mening, då bestått av: mamma/pappa, Svensson, kommunen, ríksdagen, samhället och nu även EU. Vad blir härnäst? det allvetande universum eller kanske Gud, Ufon? Det är ett åtgärdsfullt agerande och politiskt agerande som verkar för vårt bästa, eller?

Ser vi till individnivå har frågorna jag arbetat med bestått av: det gäller inte mig, det ebrör inte mig, det är någon annan. Skolan, föräldrar eller samhällets ansvar? Vi skyller gärna ifrån oss eller intresserar oss inte av varandra eller samarbetar.

Mycket idag handlar om att kartlägga, men vi vet ju att alkohol är skadligt. Varför ska vi trots detta fortsätta kartlägga? Kommunen söker, kartlägger och utreder, men vad blir det av arbetet? Var finns det långsiktiga arbetet? Titta bara på hur svårt det är att motivera folkhälsosatsningar. Det kostar ju pengar. Hälsa är något man satsar på när du mår bra, en lyxvara. Vad drar vi ner på först i en organisation som måste spara. Jo, den personen som kan spara, utveckla eller förändra. Hälsa anses vara en lyxsatsning. Du tar bort när du behöver det.

Innan jag gick till samtalet igår stötte jag på en medlem ur Folkhälsorådet. Denne frågade nyfiket kring hur arbetet gick och att hon gärna kommit till föreläsningen om hon kunnat. Tyvärr var det inte försvarbart för henne att gå på en föreläsning om alkohol. För det berörde inte hennes arbetsuppgifter. Berör det inte alla? Vad beror det på att vi inte bryr oss om hälsa i alla sammanhang. Ett fullständigt exploderande område inom tex. bokbranschen. Ämnesläraren ska bara kunna sitt ämne!

När jag berättar att jag arbetar inom alkoholområdet på en fest sätter många nästan i halsen och gömmer snabbt undan flaskan. Vad ska han nu tycka om mig, anas i blicken? Dessutom vill de gärna snabbt förklara varför de dricker! varför är det så skamfullt att dricka? Min mening är att det snabbt kopplas till missbruk och elände genom olika bilder som framställs av de som vill ha pengar till sin överlevnad. En annan klokhet jag tog med mig från gårdagen handlar lite om kartläggningsfenomenet och varför vi vill kartlägga. Kan vi inte belysa problem får vi inga projektmedel. Inom hälsobranschen fullständigt överöses du av projekt och projektmedel. Som dessutom allt för ofta stannar där. Det pratas om processer, men ingen vill ta i processen och "få mer arbetsuppgifter" eftersom det inte finns tid till förändring! Vi gör som vi alltid gjort.

Alkohol är tabubelagt för att det är något fult, något ont, ett av Djävulens verktyg för många. Varför vill vi inte medge att det är avkopplande och njutfullt? En mer avslappnad inställning och mindre tabubelagd. En dubbelmoral som jag kanske inte kan stå för, eftersom jag inte vill ta ställning? Jag kopplar gärna av med en ölflaska i handen ibland. Men vad händer med alla karriärister som kopplar av på samma?. Är det därför vi har en ökning av konsumtiom med Bag in box på medelålders kvinnor? Karriär, stress, ansvar, prestation, pengar. Arbetsdagarna blir allt fler och reflektionspauserna färre! Välkommen till det skållade råttracet!

Frågan jag tar med mig är:
ska vi övertyga alla om att de är potentiella missbrukare, då framför allt under semestern, eller lära oss att reflektera över vårt välmående och hur vi ska må bra. Som kan innefatta alkohol. Förstnämnda frågan tror jag innebär mer tabun och fler dåliga samveten. Vad får det för konsekvenser hos individen?

Hur ska vi lägga upp ett förebyggande arbete om inte vuxna agerar som vuxna. Barn lär sig genom att härma sina förebilder. Och barns största förebilder är de vuxna. På andra plats kommer idrottsstjärnor och seriefigurer
(The Daily telegraph 2007).

Så snälla reflektera och samtala mer så mår vi bättre!