Utveckling kan leda till inveckling.

Efter ett halvt kufiskt och halvt slumrande inlägg om värme och omtanke för några dagar sedan börjar en och annan tanke klarna. Min kärna och budskap som jag vill komma åt är synen på arbetsmiljö och prestation och vad det får före konsekvenser. Med den klarnande bilden kan jag nu utveckla mina tankar och i vilka sammanhang de passar in.

När jag nyligen var tvungen att återuppta Livsverkets, mitt hus, planer och byggprocesser medförde det problem som jag fick ta tag i ganska omgående. I vårt Livsverk var temperaturen för någon vecka sedan nere i 12 grader och paniken och kaoset började långsamt infinna sig. Det var många turer kring vad som var den utlösande faktorn till det kallare inomhusklimatet och vi i familjen, men även andra utomstående, sökte den utlösande länken. Det hade ju trots allt varit varmt tidigare. Medan temperaturen sjönk blev vi allt mer frustrerade och stressade. Vad skulle vi göra? I dessa tankar tog vi tag i ett antal faktorer som, vi trodde, kunde göra att vi skulle få det varmare. När detta inte fungerade utlöstes en irritation och diksussion där vi skulle ta ställning till om vi skulle ha råd med att påbörja operation övervåning som innebar utgifter och merarbete. Till detta ska tilläggas att vi ännu inte hade placerat lånen som innebar många spekulationer kring om vi skulle ha råd att ta oss an arbetet. Nyckelfaktorerna i diskussionen kretasde kring värme och ekonommi.

Jag var uppe i ganska dimmiga och kaosartade stressfunderingar och gjorde en del försök till att sätta ord på mina tankar. som sagt så är jag en grubblare och söker lösningar i de mest kaosartade hjärnkrig med blandat resultat och osammanhängade uttryck. Dock så startade dessa grubblerier en tankeprocess som fick mig att dra paralleler till vårt samhälls -och företagsklimat angående hälsa och organisationsutveckling. Snacka om att lägga fokus på rätt ställe, eller? Så här i efterhand kan jag nog se det som en klassisk strutseffekt eller freudiansk förträngning. Hur som helst...

Skulle jag satsa på att isolera Livsverket för att på så sätt orka stå emot utomstående krafter så som väder, vind och temperatur ELLER anpassa mig och ta på mig varmare kläder för just detta kalla, förhoppningsvis tillfälliga, inomhusklimat? En fråga som snurrade kring kortsiktiga och långsiktiga lösningar.

Ju kallare temperaturen blev inomhus desto mer irriterad blev jag och min sambo på varandra och kylan verkade även göra oss stela i vårt agerande och tänkande för nya infallsvinklar till en lösning av problemet. Klimatet påverkade vårt agerande och prestationen blev definitivt minimal i detta klimat. Vi kunde liknas vid två frusna eskimåer kring en lägereld i yttre Sibirien.

När jag några dagar senare snubblade på artikeln angående jobbegenskaper påbörjades en process kring individualistiska egenskaper och arbetsklimat. Till det kunde läggas julbordsartikeln som blev pricken över i:et. För mig hade allt ett samband. Trots att många pekar på dessa samband verkar företagsklimatet bli mer individualistiskt och prestationsinriktat, enligt dessa undersökningar. Vart tar då krafterna i laganda och teamarbete vägen. Något som Kalmar FF visat styrka på i årets allsvenska.

Givetvis är det svårt att generalisera och det ena utesluter inte det andra. Många andra faktorer påverkar rådande arbetsklimat och självständiga egenskaper är definitivt inte något som är Djävulens påfund. Men, enligt min mening, sänder det en del signaler som kan vara vanskliga i vissa sammanhang och situationer. Något som kan skapa en generell bild som gör att vi följer trender över vad vi ska satsa på eller utveckla inom vår organisation. Frågan blir då: vad får det för konsekvenser?

För att glida mer in på min, ack så sköra, röda tråd om värme och ekonomi återgår vi till begreppen. När jag tänker på begreppet värme i individsammanhang för det mig till omtanke och respekt. Ju kallare klimat, desto mindre omtanke och respekt. Sätter jag in det i ett resultatfokuserat sammanhang skulle jag se det, med en grov överdrift, att jag går över lik för att leverera. Så länge jag uppnår mina resultat bryr jag mig inte om vad det kan få för konsekvenser. Jag ser det till ett helt ekonomiskt ställningstagande. Resultat och siffror ska levereras på ett plan Pythagoras troligen hade älskat. Siffror bortsett från alla känslomässiga aspekter.

Vi kan liknas vid robotar som leverar utan några som helst mänskliga aspekter. Ett för mig mycket kallt klimat utan värme och omtanke. Vad får det för kortsiktiga eller långsiktiga konsekvenser på en arbetsplats? Finns där någon hållbar utveckling? Blir det så lönsamt som man trott, genom att bara titta på levereras här och nu?



Jag tror att vi på Einsteinianskt sätt hade uttryckt det så här:
y*värme=(omtanke+respekt)=trivsel+arbetsglädje=ökad kreativitet=effektivitet+lönsamhet*x(x är beroende av insats y)=hållbar utveckling=ekonomi.
Värme och ekonomi hör alltså ihop enligt denna tes.


Varför har vi då så svårt att motivera denna insats. Framförallt vid motgångar! Är det så att den rådande kylan påverkar oss till ett stelt och kallt agerande. Som i sin tur gör att vi inte vågar isolera för yttre påverkan, i den rådande stunden.
Vad vet jag?

Jag tog i alla fall beslutet att isolera ovanvåningen för att få en hållbar utveckling och ett varmare klimat där hemma.

Ge värme.

Kalla tider innebär högre energiförbrukning, som i sin tur leder till större elräkningar. Värme och kyla är ju dock något som påverkar oss människor på flera sätt. Efter många halvprofessionella utsagor om hur vårt värmesystem fungerar blir frågorna bara fler och fler och temperaturen kallare och kallare. Nu har vi kommit till vägskälet där ett beslut behöver tas. Ska vi tänka värme eller ekonomi? Kan vi tänka värme OCH ekonomi i dessa finansiella tider? Är vi dem som lever på de ekonomiska marginalerna? Kan trivsel, effektivitet och lönsamhet motiveras i lågkonjukturer? Finns människor i min omgivning med värme och omtanke trivs jag och presterar bättre. Men som sagt så är ju jag en lagspelare av rang...

Det finns olika sätt att överföra värme. Exempelvis strålning eller isolering. I mitt fall är det isolering och omtanke som ger värme.

En studie som gjordes vid unviversitetet i Toronto visade att de som kände sig socialt utfrysta upplevde omgivningen som kall och sökte värme. Harlow och Maslow påvisade också behovet av fysisk kontakt genom sitt kontroversiella experiment på en grupp apungar. Värme, närhet och fysisk kontakt är elementära för att vi människor ska överleva och må bra.

I den sitsen är jag nu...dock av helt andra anledningar. Så dela med er av värme och omtanke. Eller isolera övervåningen så slipper ni känna er utfrysta.

Ensam är stark, tillsammans är vi starkare!

På senaste tiden har det cirkulerat några artiklar om jobbegenskaper som jag inte kan släppa. Det var en undersökning som jobb24 i samarbete med Saplo hade genomfört. De hade tagit fram 20 egenskaper som efterfrågas mest av arbetsgivarna just nu.

Ord som social och känsla för gruppen hade blivit ersatta av individualistiska egenskaper så som strukturerad, självgående och prestigelös. Vidare menade man i artikeln att arbetsgivaren ville ha effektivitet och en "pang på rödbetan" mentalitet. Du startar med högt tempo och ökar därefter, hela tiden med företagets bästa i fokus. Inskolning och kunna arbeta i grupp kom långt ned på listan.

Jag känner mycket väl igen det från min egna arbetsplats. För att få avlastning från andra arbetstagares arbetsbörda önskas självgående och prestigelösa individer som ska leverera resultat, resultat och resultat med så minimala insatser som möjligt både vad gäller arbete från andra och pengar.

För att se om detta var ett storstadfenomen eller om det även fanns bland mindre städer bestämde jag mig för att göra en högst ovetenskaplig överblick i min egna hemstad. Följande egenskaper prioriterades bland företag i Ronneby, en stad med
ca 30 000 invånare. Egenskaperna är hämtade från annonser på Arbetsförmedlingens platsbank.

1. Självständig (fanns varianter som t.ex. självgående).
2. Driftig
3. Målmedveten
4. Ledaregenskaper
5. Serviceegenskaper
6. Engagerad

Populärast var helt klart självständig. Andra exempel i ovan nämnda rangordning bekräftade ovan nämnda artikel. Andra som inte gick att rangordna var:

utåtriktad, sätter kunden i fokus, gott ordningssinne, van att ta ansvar, god förmåga att uttrycka dig i tal och skrift, önskan att vidareutveckla dina kunskaper, säljande personlighet, ta egna initiativ, strukturerad, lugn, tydlig och konsekvent,kreativ, flexibel, skapar verksamheter som är roliga, trygga och lärorika, gillar att stå i centrum, säljinriktad, pratglad, lösningsfokuserad, Stor Arbetsmoral, Har viljan, Bra närvaro???, Vill utvecklas, Dynamisk, kund- och resultatinriktad.

Kariärsugen, tävlingsmänniska, trivs med högt arbetstempo, bra på att kommunicera, förmågan att överblicka helheten, kan skapa ett gott arbetsklimat,
arbeta både enskilt och tillsammans med andra i teamen, passar väl in i laget, samarbetsförmåga, empatisk, förmåga att entusiasmera.

För mig hade dessa kvalifikationer inte varit de mest väsentliga, men på något typiskt sätt tycker jag de speglar dagens företagsklimat. Ett klimat där du vekligen ska sätta dig själva i främsta rummet.

Detta fick mig att reflektera över en idrottsdebatt jag nyligen läst där Henrik Rydström, som definitivt sätter laget främst, jämfördes med Zlatan Ibrahimovic, som symboliserade invidualisten. En diskussion med olika infallsvinklar och vad som var bäst för laget eller resultatet.

På vilket sätt påverkas våra arbetsprestationer med en massa hårt pressade invidualister som är extremt resultatinriktade på arbetsplatsen? Min spontana tanke är att det knappast är trivseln som sätts i fokus i denna arbetsmiljö. Något som blev än mer bekäftat i artikeln "Britter fasar för julfesten på jobbet" i SvD den 19 november. 7 av 10 tillfrågade svarade att de helst väljer bort julbordet eftersom det innebär att de tvingas umgås med kollegor som de inte anser sig ha något gemensamt med - förutom just arbetet. En bild som jag inte tror avviker speciellt mycket från arbetsplatser här i Sverige.

På Stora Enso myntades begreppet långtidsfrisk efter forskning i hälsa, effektivitet och lönsamhet. De främsta egenskaperna för en god frisk arbetsplats bestod av följande värderingar.

LÅNGTIDSFRISKAS BESKRIVNING AV DEN IDEALA ARBETSPLATSEN:

● Individ och grupp skapar mervärde.
● Gemensamma värderingar.
● Det finns tydliga mål, också för individen.
● Känsla av sammanhang (KASAM). Tillvaron är hanterbar, begriplig och meningsfull.
● Man känner arbetsglädje.
● Man upplever trygghet.
● Man känner delaktighet.
● Man utvecklar sin kompetens.
● Bra medarbetarsamtal, som skapar en relation mellan medarbetare och ledare.
● Man är sedd och blir bekräftad.

Så dagens företagsklimat skulle jag gärna vilja gå djupare in på och se följderna av rådande klimat. Vad det är som motiverar arbetsgivaren till att sätta individen före laget och framförallt vad får det för konsekvenser, positiva som negativa på arbetsplatsen och resultaten.

Ett annat intressant samhällsfenomen som diskuteras till och från i mitt yrke är ungdomars normer och attityder. Efter en föreläsning i veckan gick jag chockad ut efter en föreläsning för ett omvårdnadsprogram, lägg märke till omvårdnadsprogram, på gymnasiet. Där var en tjej som förklarade att hon var lustetiker. Det som var roligt, var det som hon engegerade sig i. Där var en överrepresentativ bild av att flertalet elever satte sig själva i fokus.

En annan fråga som följde under denna lektion var vad som avgjorde om de skulle hjälpa en däckad kille/tjej på en bänk utanför en fest de varit på. Först och främst var det vädret, kön och huruvida väl de kände personen. Var det en kille var det killarnas sak och var det en tjej var det tjejernas sak.

Jag saknande helt de empatiska egenskaper jag önskat som framtida arbetsgivare. Något som verkligen bekräftades efter det som uppdagats på ett ålderdomshem i Halmstad under veckan. Stora missförhållanden som hade skett under en lång tid hade uppdagats och hela arbetsplatsen fick omplaceras. Fick mig att tänka på Zimbargos experiment under 70-talet, men är en helt annan fråga som jag återkommer till en annan gång. Kontentan av experimentet var vad mentaliteten "vi och dom" skapade för konsekvenser mellan en grupp fångar och fångvaktare. En form av negativt grupptryck som eskalerar med fruktansvärda utgångar. Baksidan av en allt för starkt sammansvetsad grupp.

För mig kan ett gott samspel och lagspel visa på en empatisk förmåga som är guld värt.

Andra saker som gör att jag funderat mycket över behovet av lagarbete är nu när jag snickrat på mitt Livsverk. Utan snickarkompis blir det betydligt svårare att leverera resultat.

Så skänk en tanke till de i din omgivning som värnar om dig och som finns där för dig. Tillsammans blir vi starkare!

Förändringens tid har redan börjat

bild från www.aftonbladet.se/sportbladet

Det kan inte vara en slump som utspelar sig när jag vänder på bladet i kvällstidningen. För en gångs skull köper jag dessa eländesskildringar, nu för att hungrigt söka efter mer från KFFs segersötma. Ett för mig ytterliggare tecken på att det lilla segrar över det stora i slutändan. För en gångs skull pratar jag politik. Efter beslut av nedläggning av den lilla bygdeskolan gick en era i graven (läs malpåse). Hade argumenten och redovisningarna varit rättvisande, genomtänkta och proffesionella hade jag godtagit argumenten. Men det var de ej, uddlöst, tafatt och fegt var mer de ord som dök upp i mitt huvud efter några presenterat argumenten för kommande besparingar. Där fanns inga som helst utrymmen för medborgardialoger eller nya infallsvinklar. Bara politiskt populistiska skildringar på hur besluten skulle levereras på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Och då menar jag inte ur hänsyn till invånarna utan ur politikernas "tuffa" beslut. De lågpresterande och ineffektiva statiska gråmonumenten skapar utrymme för en stark centraliseringspolitik, liknande miljonstäder, i en liten tillsynes landsbygdsstad med naturen som främsta ambassadör. Natur, skärgård, hav är ståtliga pelare som gjorde att jag sökte mig tillbaks till denna småstad. Trots det ska den profileras som "den stora och attraktiva staden med hela 115 butiker". Varför skäms vi för "småstadsstämpeln" eller "bonnaprofileringen"? Vi behöver inte vara som alla andra. Något som jag finner som föredömligt hos Rydström, denna stolta och obekväma pamflettmakare. Stå för det du är och gör det bästa ut av det.

Många tecken tyder på att vinden vänt inom en del kretsar och jag hoppas dessa ska nå ändra fram till min småstad, som verkligen behöver nytt syre. Signaler skickas ut likt nödbloss och återkommande visionärer går segrande ur strider. Både Obamas valseger och nu Kalmar FFs vinst i allsvenskan är av en symbolisk betydelse.

Förhoppningsvis har kretsloppet återslutits och den gröna vågen kan blomstra innan min son ska börja skolan. En anledning till att jag återvände hem var för att få uppfostra min son i en trygg och harmonisk omgivning. För mig var alternativet storstadens puls och stora utbud, men dragningskraften och frestelserna var inte tillräckliga. Jag vände blicken från den gråa, dystra och tunga industrismolken mot de grönskande, härliga och idylliska bilderna.

Tyvärr verkar nu landsbygden hålla på att avmattas genom politiska galenskaper och maktprestiger och den lilla idyllen torteras, skändas och får sina fingrar, händer, armar avkapade. Tortyrredskapen som används är slöa och ineffektiva och bödlarna är högtravande och storsinta kommunpolitiker med prestige och ideologier framför trygghet, kunskap och delaktighet.

Förhoppningsvis vänder dessa vindar och jag ser symboliken som två upplysta och tända OS facklor med Obama och Rydströms segrar som ett steg i rätt riktning.
Tids nog kommer David mala ner Goliat och den lilla idyllen kan återigen blomstra och skapa harmoni och gröna ängar med Lilla huset på prärien som förebild.

Jag värnar om en god framtid och basunerar ut folkhälsans betydelse. Folkhälsa är politik, politik för en hållbar utveckling! Tids nog måste vi inse vikten av denna gömda mänskliga vision som skapar en god och hållbar framtid för både dig, mig och våra barn.

En tunn röd linje växer fram...

Nu har helgen flutit förbi och min ständiga fråga en måndagmorgon är: vart tar tiden vägen? För en högpresterande effektivitetsrobot som lever för att leverera sugs varenda liten uns av avkoppling in när det väl erbjuds. I går var en sådan dag, trots att det höll på att bli min sista dag.

Som många påstår är pojkar och tändstickor ingen bra kombination och en ännu värre kombination är när det finns diverse vätskor att tillgå. För min del innebar kombinationen en rejäl käftsmäll och ett par svedda ögonbryn. Efter denna nära döden upplevelse kunde jag slå mig till ro och blicka in i de farliga frestande lågorna, som kittlade mig under hakan. Kom, kom, kom manade de rytmiskt och frestade med all sköns sirensk sång.

Runt omkring mig var det alldeles tyst och inte ens fåglarna kvittrade. Jag vet inte om det var min Hiroshimainspirerade molotovcocktail som bränt varenda litet flygdugligt fjäderfä inom en mils radie och slog ut varenda flygplan på himlen, så de droppade ned likt grillade kycklingar i havet framför mig. Dock var tystnaden värt varenda droppe bensin, om det nu var min eldning som var orsaken till den ödsliga tystnad som rådde.

Över mig tonades ljuset ner och jag satt och bara blickade in i lågornas lyster med en stjärnklar himmel över mig. Tidigare har jag pratat om att bara vara stunder och här var verkligen en sådan stund. När jag satt här inleddes som vanligt alla tankar av ett myller av kaos och hjärnspöken, men efter ett tag kunde jag greppa en tunn röd linje. Linjen handlar allt som oftast om min framtid...Vad vill jag? Vad kan jag? Vad gör jag? Alla "vad" frågor som gör mig konfunderad och smått samhällstrött.

Därefter kommer "varför" frågorna...varför gör jag så här? varför gör jag inte så här? Varför?

Till sist kommer andefrågorna och upphovsmakarna till förändring. "På vilket sätt" vill jag skapa min framtid? På vilket sätt vill jag agera? På vilket sätt ska jag lägga upp en hållbar strategi?

Som ni kan ana och tagit del av mina funderingar tidigare är jag en smått självkritisk person och lägger alltför ofta skulden på mig själv. Lite väl mycket på sistone och det pessimistiska spöket påminner mig om avsaknaden av ögonbrynen och ställer frågan rakt in i mitt hjärta: Vad tänkte du på? Varför gjorde du så?

I det ögonblicket vid den sprakande brasan försökte jag gå in på att lägga upp en hållbar och mindre kritisk inställning till mig själv och mina tankar som skapat oreda och stress i min hjärnbalk.

Nu gled mina frågor mer över till nuläget och en gilla läget mentalitet: "Var" kom in som en Zorro insvept i mörkrets mantel och rispade hål på min mentala mörka bild. Var finns min tankstation och förmåga till att strukturera upp min vecka, enbart min vecka eller dag, timme, minut? Vi pratar närtid, inte framtid med jobb, pengar, bilar, hus, försörjningar. Jag vill veta var min glädje för det jag gör här och nu finns? Att se till det jag har, inte det jag vill ha?

Inom lyckoforskning finns det en metod där försökspersonerna får bära med sig en liten dator överallt. Då och då plingar den till och de ska då skriva in vad de gör, med vem och hur man mår. Vi borde alla ha ett sådant litet pling och göra oss uppmärksamma på vad vi gör och hur vi mår i olika situationer. Helt enkelt att bli varse om vad vi mår bra av och vad man inte mår bra av. Slutligen kommer vi kanske fram till vår tunna röda linje, vem vi är och vad vi mår bra av. Jag hade ett sådant pling igår... Med min nuvarande plingfunktion ska jag se till vad som gör mig glad och sluta bekymra mig över hur jag ska göra andra tillags. Min egen upplysningstid är här...

Elden och de svedda ögonbrynen får agera symbol över min annalkande upplysningstid och slutet av en hängig era, en höstera. Min hund Dante var en gång i tiden min fanbärare över mitt lyckliga liv och den färd jag tagit mig igenom. Han finns fortfarande vid min sida, men efter ett tag höjde jag kravribban och såg inte till det jag har, utan ville bara ha mer, mer och mer. En färd som nu är slut och jag kan slå mig till ro i min gungstol och stundtals njuta av livets alla sötsaker...