Nu har helgen flutit förbi och min ständiga fråga en måndagmorgon är: vart tar tiden vägen? För en högpresterande effektivitetsrobot som lever för att leverera sugs varenda liten uns av avkoppling in när det väl erbjuds. I går var en sådan dag, trots att det höll på att bli min sista dag.
Som många påstår är pojkar och tändstickor ingen bra kombination och en ännu värre kombination är när det finns diverse vätskor att tillgå. För min del innebar kombinationen en rejäl käftsmäll och ett par svedda ögonbryn. Efter denna nära döden upplevelse kunde jag slå mig till ro och blicka in i de farliga frestande lågorna, som kittlade mig under hakan. Kom, kom, kom manade de rytmiskt och frestade med all sköns sirensk sång.
Runt omkring mig var det alldeles tyst och inte ens fåglarna kvittrade. Jag vet inte om det var min Hiroshimainspirerade molotovcocktail som bränt varenda litet flygdugligt fjäderfä inom en mils radie och slog ut varenda flygplan på himlen, så de droppade ned likt grillade kycklingar i havet framför mig. Dock var tystnaden värt varenda droppe bensin, om det nu var min eldning som var orsaken till den ödsliga tystnad som rådde.
Över mig tonades ljuset ner och jag satt och bara blickade in i lågornas lyster med en stjärnklar himmel över mig. Tidigare har jag pratat om att bara vara stunder och här var verkligen en sådan stund. När jag satt här inleddes som vanligt alla tankar av ett myller av kaos och hjärnspöken, men efter ett tag kunde jag greppa en tunn röd linje. Linjen handlar allt som oftast om min framtid...Vad vill jag? Vad kan jag? Vad gör jag? Alla "vad" frågor som gör mig konfunderad och smått samhällstrött.
Därefter kommer "varför" frågorna...varför gör jag så här? varför gör jag inte så här? Varför?
Till sist kommer andefrågorna och upphovsmakarna till förändring. "På vilket sätt" vill jag skapa min framtid? På vilket sätt vill jag agera? På vilket sätt ska jag lägga upp en hållbar strategi?
Som ni kan ana och tagit del av mina funderingar tidigare är jag en smått självkritisk person och lägger alltför ofta skulden på mig själv. Lite väl mycket på sistone och det pessimistiska spöket påminner mig om avsaknaden av ögonbrynen och ställer frågan rakt in i mitt hjärta: Vad tänkte du på? Varför gjorde du så?
I det ögonblicket vid den sprakande brasan försökte jag gå in på att lägga upp en hållbar och mindre kritisk inställning till mig själv och mina tankar som skapat oreda och stress i min hjärnbalk.
Nu gled mina frågor mer över till nuläget och en gilla läget mentalitet: "Var" kom in som en Zorro insvept i mörkrets mantel och rispade hål på min mentala mörka bild. Var finns min tankstation och förmåga till att strukturera upp min vecka, enbart min vecka eller dag, timme, minut? Vi pratar närtid, inte framtid med jobb, pengar, bilar, hus, försörjningar. Jag vill veta var min glädje för det jag gör här och nu finns? Att se till det jag har, inte det jag vill ha?
Inom lyckoforskning finns det en metod där försökspersonerna får bära med sig en liten dator överallt. Då och då plingar den till och de ska då skriva in vad de gör, med vem och hur man mår. Vi borde alla ha ett sådant litet pling och göra oss uppmärksamma på vad vi gör och hur vi mår i olika situationer. Helt enkelt att bli varse om vad vi mår bra av och vad man inte mår bra av. Slutligen kommer vi kanske fram till vår tunna röda linje, vem vi är och vad vi mår bra av. Jag hade ett sådant pling igår... Med min nuvarande plingfunktion ska jag se till vad som gör mig glad och sluta bekymra mig över hur jag ska göra andra tillags. Min egen upplysningstid är här...
Elden och de svedda ögonbrynen får agera symbol över min annalkande upplysningstid och slutet av en hängig era, en höstera. Min hund Dante var en gång i tiden min fanbärare över mitt lyckliga liv och den färd jag tagit mig igenom. Han finns fortfarande vid min sida, men efter ett tag höjde jag kravribban och såg inte till det jag har, utan ville bara ha mer, mer och mer. En färd som nu är slut och jag kan slå mig till ro i min gungstol och stundtals njuta av livets alla sötsaker...
