Vårkänslor

Fåglar kvittrar, snön töar bort i en rasande fart och solen sträcker ut sina strålar över landskapet. Det är verkligen vår och det är en härlig och speciell känsla. jag märker hur energin ökar i kroppen och ljuset ger mig ro i själen.

idag är en alltiallo dag med snickerier och packande på schemat. I morgon bär det av mot Mora och Vasaloppet och det är sista utmaningen innan jag har rott Klassikerhalvan i land. Ska bli underbart skönt att komma iväg och framför allt se hur mycket jag kan pressa min kropp. Känner mig relativt förbereddd, men hade önskat lite fler mil i benen. Tror dock det kommer gå bra ändå och jag ska njuta av miljön i vårt vackra land.

Innan dess ska jag ger mig på barnrummet och justera lite samt sätta några skivor. Det är underbart skönt att inte göra det under tidspress och det blir så mycket roligare. Däremot är det aldrig bra att vara utan deadline så därför är det utlovat att det ska vara klart tills det är dags för tre års firandet. Tänk vad tiden går...

satt och bläddrade igenom några av de gamla inredningstidningarna som satt som fastlimmade i händerna innan vi började bygga. Hade jag sett detta hus innan dess så hade nog vårt hus sett lite annorlunda ut idag. Ett mycket charmigt hus från Kvalitetshus som jag fastnat för. Dock lockar det inte att börja om och jag stormtrivs i Livsverket här, men titta får man alltid göra.

(bild hämtad från www.kvalitetshus.se)

Ett nekande svar...

Det är många bollar i luften och det innebär att det är mycket på gång. Både i huvud och ben. Denna kraft och energi skapar möjligheter, men även tvång till struktur och avvärjningar för fortsatta planer och möjligheter. Vilket är synd! Tänk om jag hade haft förmåga att hinna med allt, att vara Heroes hjälten som kan frysa tiden för att springa ifatt och om sig själv. Baksidan är att det kommer en krypande känsla av obehag och frustration till de gånger jag behöver ge ett nekande svar.

Idag var en sådan dag då jag behövde avböja för att inte bryta en fortsatt framtida planering. Tyvärr gör det ont att behöva göra det. Som tur väl är så är huvudet invant och känslan går över till lunch, för att då ta sig an nästa anhalt. Jag är en stereotyppsk förmåga som ringat in mig själv i livsstilshörnan med ordet "sen" som ledord.

Men nekande svar är obehagliga då jag aldrig vet vad det stänger ute för möjligheter och jag är en problemorienterad möjlighetsgörare... så usch för nekande svar!

Bragder i Vancouver, men även här!

Det är intensiv träning inför sluttampen inför Halvvasan. Kroppen känns bra, men det finns ett orosmoment. I familjen har nämligen en av familjemedlemmarna inhämtat maginfluensa. Så för tillfället badar jag i handsprit och har lagt sonen i karantän.

Under dagen har jag även tränat med min bror som för första gången ställde sig på ett par längdskidor på 15 år. Han tyckte det var lagom med en veckas träning inför Halvvasan eftersom han inte tagit ett stavtag innan denna dag. Och med en vecka kvar kan det vara dags med några mil i kroppen. För hans del blev det inte några utan en, sedan var det tvärstopp. Med ett flin gav jag honom informationen om att lägga på i allafall tre kilometer för att nå första fikastoppet under loppet.

För min del kändes det bra och teknikträningen känns lite bättre nu. Dock underlättade det med all endorfinutsöndring under träningen. Det var länge sedan jag skrattat så mycket, för de som anser att längdskidor är en barnlek bör tänka om och prova. Något min bror ångrade idag efter alla frivolter och vurpor både uppför, utför och på plan mark. Så efter att ha uppdaterat längdkunskaperna sedan skolutflykterna i lågstadiet har jag mer en förståelse över vad Hellner, Kalla och Olsson utsätter sina kroppar och sinnen för. Dock vet jag en sak att mitt lopp om en vecka kommer även det vara en bragd i mina ögon...

Det är nu sista etappen i klassikerhalvan och det ska mycket till för att inte ta sig i mål, men som sagt, att ta sig i mål på ett par längdskidor är en bragd i sig efter barmark under ett antal vintrar här i söder. Ett tips är att ska ni ge er på utmaningar, prioritera träning. Många i min omgivning ångrar nu bittert tiden i tv-soffan istället för glädjen ute i spåret.

Dags att prioritera

Det haglar in pusselbitar i livspusslet. Den ena biten svårare att få ihop än den andra. Jag bankar, sågar, filar, för att få dem till att passa ihop. Men utan resultat. Det handlar om förkylda barn, hundar, gravida kvinnor, snickerier, träning, socialt umgänge, arbete med mera. Jag är en sann YOUPLOT, läs om Furths generationsbeskrivning, och vardagen är en mindre kaosartad tiilvaro för tillfället.

Lösningarna på att få ihop dem handlar om tid, men energin räcker inte till att få tillgång till den tiden och resultatet och välmåendet blir därefter. Precis som Schyffert beskriver vårt nutida dilemma om ordet "sen" i Landet brunsås, så har jag gått i den samhällsfällan. Jag gör det sen, jag ska bara...

För att ses som normal vet jag inte i vilken ände jag ska börja att prioritera, men med små steg i taget så går det och där är jag nu. I tiden för prioriteringar, men frågan är vart jag ska börja och vem ska jag göra besviken. Något som har varit min stora akilleshäl.

Nummer ett är att avsäga mig en del påbörjade saker och dra ner på vardagsmåstena. Precis vad varje hälsoprofet och konsultkapitalist ordinerar. Många gånger gör vi det så svårt för oss och detta är definitivt hälsobranshens stora inkomstkälla. En källa jag tillhörde ett tag och trivdes med. Numera är jag egen försökskanin och det är med blandat resultat. Min källhänvisning idag blir därför ett tips som jag fastnade för under min IT vistelse under mina mikropauser:

"Den enda lösningen på livspusslet är att sluta tänka på livet som ett pussel. Och förstås kasta bort några pusselbitar (måsten) om det är för stressigt i livet. Lättare sagt än gjort. Jag vet!"

(Ur bloggen "Skriet från kärnfamiljen - eller kåt, glad och jämställd"
www.skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com)

Soffa saknas

nu saknar jag tv-soffan därhemma med tillhörande familj. Tystnaden har blivit för påtaglig och jag börjar bli sällskapssjuk.

Norröver igen!

Nu var jag tillbaks igen, långt norröver. Staden är fylld av snö, kyla och norrländsk tystnad. På något sätt har en charm infunnit sig, en liten norrländsk charm i mina ådror. Men bara en liten. Charmen handlar om den norrländska tystnaden och den är skön i måttliga mängder. Jag är nämligen av en rastlös karaktär och då kan lugnet ha sina bieffekter. För under största delen av tystnaden ploppar en massa hjärnspöken upp i skallen. Något som är så typiskt mig. Oftast måste jag omvandla dem, likt energiprincipen, och då brukar det bli i någon form av fysisk träning. Ikväll blir det därför ett pass, för att kunna rensa ut. Nu när jag har blivit en förtegen norrländsk man som inte kan uttrycka mig perfekt i tal och skrift behövs det. För är tungan klippt kan jag inte uttrycka mig. Är det inte perfekt, blir det inget. Då kommer tystnaden, så är det nu. Dock pågår omvandling och justering för att kunna bli en stabil man, en standing man.

Snö skapar andra rutiner och lärdomar. Idag tittar vi på planering och uthållighet.

Min första dag under den inre resan började med skyhöga adrenalinvärden och en pump som pulserade minst tredubbelt. Snön är idyllisk och vacker att titta på, men kan ställa till besvär för en fritidskarriärist som knappt hinner med att borsta tänderna. Idag var det tålamodet som fick sig en rejäl knäck och det vankas uthållighetsträning som steg ett under den inre resan. Tanken var att komma upp och komma iväg som det brukar vara under morgonkaoset med barn, fru, hundar, snö och vinterkläder. Resultatet blev en ovanligt snabbt tickande klocka och det väckte mitt inre diaboliska odjur som hatar stress och kaos. Tidsoptimister som vår familj är trodde vi att vi skullwe hinna med lite Bolibompa, frukost och andra morgonvanor och naiva som vi är trodde vi att det bara skulle vara att starta bilen och åka iväg. Men ack nej, ödet ville annorlunda och vi fastnade i en snödriva på tomten. Planen dagen innan var att kalkylera med att det inte var skottat ute på vägen, men vi förbisåg att vi själva inte hade skottat på tomten.

Resultatet var en irriterad sambo, en frågvis son och en mäkta irriterad man. Så lärdomen blir att träna på uthållighet, andas och räkna till tio innan vi tar tag i morgonen. Dessutom driva lättjan ur våra kroppar och piska igång våra kroppar för att bli mer rutinerade i snöskottningen.

Vintern är vacker att titta på, men det gäller även att hantera den och de vardagsmåsten den bidrar med. Tyvärr är vi nog lite väl optimistiska i våra vardagskalkyler och får lägga till lite tid och andra rutiner för att slippa ett för högt blodtryck när man intar position för att anta utmaningarna i arbetslivet.

En inre resa.

Helvetia vad snurrigt det ska var ibland. Kompassen bara irrar runt och den ena deviationen efter den andra skickar ut en i fel banor. Elvispen vispar samman all substans till ett mischmasch av tankar. Mycket handlar och har handlat om kreativitet hos mig och jag känner att det inte blivit gehör för all möda jag lagt ner. Allt för att jag inte vetat vad jag ska göra av det. Hela tiden har det varit en skapandeprocess, den ena tanken efter den andra har nogrannt dokumenterats och löpmeter efter löpmeter fyller hyllorna därhemma. Sessan har alltid undrat varför jag samlat och med en besatthet och viss frånvaro har jag sagt att det kan vara bra att ha. I dagsläget vet jag inte om det kan vara bra att ha, meningsfullheten är som ett blankt papper. Det råder en tomhet i mig och jag är inte van vid det.

Tidigare kom orden till mig och jag visste vad jag skulla göra, hur jag skulle vara. Jag hade en framtidsvision, en vilja att påverka. Idag har glöden slocknat och jag har stött på alltför mycket tvivel för att se ljust på framtiden. Det finns en stor skepticism till mycket och glöden har därför sänkts ner i en kall spann med vatten. Där nere i mörkret och kylan ligger allt stilla. En ro som jag inte vet hur jag ska hantera. Något som gör mig tveksam och osäker. Spiral efter spiral tar mig ut på äventyr, men det landar i frustration och osäkerhet med resultatet att musslan sluter sig. Öppenheten har fått sina törnar och det finns en väg som är kantad av problemställningar. Problem är som sagt till för att lösas, men inte på Don Quoite manér...

Det är dags att vidga sina vyer och ge sig ut på en promenad. Slita skor på en stig jag aldrig följt, en lång och slingrig väg med äventyr som idag står skrivna i stjärnorna...

Futuristen har slutat sia och spåkulan är alldeles tom. Låt äventyret börja!

Inre glöd och dialog sökes...

Min inre dialog har upphört, ett tomt öde har lagt sig som ett brus kring tidigare tankar och funderingar. Detta har gjort att det är svårare att skriva av mig och en viss frustration kretsar i kroppen. Vad händer? Nyfiken är borta och en stor suck uppstår när jag sätter mig ner i ett öde skaparvakuum. Samtidigt vet jag inte var jag ska ta vägen med den riktning jag tidigare varit inne på, min väg är inte längre lika rak och given.

Även i den fysiska processen har en hinna av smörjande motivationsolja stannat av. En koma som jag inte hittar ur, kraft och energi är som bortblåst. vet inte riktigt vad som engagerar mig. Det är mycket som jag behöver ta mig för, men det sker ingenting.

Trots detta trivs jag med tillvaron, ibland. Ibland kryper sig en känsla av rastlöshet in i kroppen och jag blir frustrarad och irriterad på att jag inte vet vart jag ska ta vägen...

Så därför är det dags att slå av på den inre dialogen och skita i allt vad skaparkraft tar vägen. jag har ingen nytta av det nu och därför känns det meningslöst att lägga kraft på det. Så det är dags att gå till sin kammare och hitta handling istället för ord...