Bragder i Vancouver, men även här!

Det är intensiv träning inför sluttampen inför Halvvasan. Kroppen känns bra, men det finns ett orosmoment. I familjen har nämligen en av familjemedlemmarna inhämtat maginfluensa. Så för tillfället badar jag i handsprit och har lagt sonen i karantän.

Under dagen har jag även tränat med min bror som för första gången ställde sig på ett par längdskidor på 15 år. Han tyckte det var lagom med en veckas träning inför Halvvasan eftersom han inte tagit ett stavtag innan denna dag. Och med en vecka kvar kan det vara dags med några mil i kroppen. För hans del blev det inte några utan en, sedan var det tvärstopp. Med ett flin gav jag honom informationen om att lägga på i allafall tre kilometer för att nå första fikastoppet under loppet.

För min del kändes det bra och teknikträningen känns lite bättre nu. Dock underlättade det med all endorfinutsöndring under träningen. Det var länge sedan jag skrattat så mycket, för de som anser att längdskidor är en barnlek bör tänka om och prova. Något min bror ångrade idag efter alla frivolter och vurpor både uppför, utför och på plan mark. Så efter att ha uppdaterat längdkunskaperna sedan skolutflykterna i lågstadiet har jag mer en förståelse över vad Hellner, Kalla och Olsson utsätter sina kroppar och sinnen för. Dock vet jag en sak att mitt lopp om en vecka kommer även det vara en bragd i mina ögon...

Det är nu sista etappen i klassikerhalvan och det ska mycket till för att inte ta sig i mål, men som sagt, att ta sig i mål på ett par längdskidor är en bragd i sig efter barmark under ett antal vintrar här i söder. Ett tips är att ska ni ge er på utmaningar, prioritera träning. Många i min omgivning ångrar nu bittert tiden i tv-soffan istället för glädjen ute i spåret.