En höstpromenad!

(www.roadsideoregon.com/?cat=3)

Känner för en promenad i det sipprande regnet omgiven av susande löv i höstens alla färger famlar tankarna. Kylan gör sig påmind och frosten har besegrat slånbärens beska smak. Vinden sveper in och och leker med havets kraft. Mitt i detta går jag, liten och betydelsefull. Årstiden gör sig påmind om det vackra och betydelsefulla och hur mycket jag vill bevara och värna om det som tagit oändligt antal år att utvecklas och rotas till det liv det nu ger. När jag går min höstpromenad nynnar jag, orden formar mina läppar och en text mynnar fram...

Dear Mr. President,
Come take a walk with me.
Let's pretend we're just two people and
You're not better than me.
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly.

What do you feel when you see all the homeless on the street?
Who do you pray for at night before you go to sleep?
What do you feel when you look in the mirror?
Are you proud?

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye
And tell me why?

Dear Mr. President,
Were you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
How can you say
No child is left behind?
We're not dumb and we're not blind.
They're all sitting in your cells
While you pave the road to hell.

What kind of father would take his own daughter's rights away?
And what kind of father might hate his own daughter if she were gay?
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine.

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye?

Let me tell you 'bout hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you 'bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you 'bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you 'bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing 'bout hard work
Hard work
Hard work
Oh

How do you sleep at night?
How do you walk with your head held high?
Dear Mr. President,
You'd never take a walk with me.
Would you?
(Pink)

Lidingöloppet, en klass för sig!

Kroppen börjar återhämta sig och benen kännas lite lättare efter helgens lidingölopp. Tyvärr började inte loppet så blivande med deslokalisering kvällen innan eftersom jag och min bror förlitade oss helt på tekniken. GPS i all ära, men jag kan förstå de svenska turister som förrirade iväg sig 60 mil nere i Italien. Vi har nu ett rekord på fyra varv runt Bromma flygplats, sju U-svängar och troligtvis tre varv runt Stockholm innan vi hittade ut till Lidingö. Cyklister, fotgängare, kvinnor och barn fick lämna staden först efter snapphanarna intagit staden. Väl framme, ca 1,5 mil på 2,5 timmar, såg det ut som startbevisen var slut. Lyckligtvis gällde det inte alla starter och en av oss fick starta i en senare grupp, som skulle visa sig bli en klass för sig.

Nervösa och förväntansfulla stod vi mitt inne i centrala Stockholm, denna vackra lördagsmorgon med både sol i sinne och i ansikte, iklädda våra chicka löparstassar. För utomstående kunde nog klädmodet tyckas vara lite annorlunda en dag med så mycket löpare i omlopp på väg någonstans. I storstäderna ligger ju modet före sin tid och det kan nog vara så att en och annan utomstående turist tagit med sig modet hem. Vi pratar nämligen om män och kvinnor iförda tighta löparbyxor i diverse utföranden, den ena tightare än den andra. Enligt min mening är det inte allt för många som bär detta plagg exemplariskt oavsett kroppsbyggnad. Men några enstaka lyckades överbevisa mig och de drog en del blickar till sig från omgivningen. Dock var jag inte en av dem som kunde uppbringa detta epitet. Redan här var det mental uppförsbacke att övervinna den rädsla över att uppbära klädesplagget på offentlig plats. Allra helst omgiven av andra trendsätters som har sminkat, fönat och stylat sig inför lönehelg och hoppat i både D&G, Hugo och G-stars senaste och skulle gå ner i puls och ta en fika, umgås eller frossa runt i den oändliga utbudsdjungel Stockholm kan erbjuda.

Efter tunnelbanan var det då äntligen dags att hoppa på förväntningarnas bussar. Tystnaden var påtaglig. Fokuserade, nervösa, laddade avgick den ena bussen efter den andra. Kassar med bananer, energidrycker och överdragskläder hölls med krampaktiga tag. Likt resenärer på väg till outforskade marker låg en stämning i luften som gick att ta på. Det var dags, all träning, alla förberedande lopp, all energi skulle nu stämma. Lidingö skulle besegras!

Väl framme började fjärilarna infinna sig och vi gick runt som tre fnittriga skolpojkar som väntade på starten till de årliga mästerskapen. Vi trallade, bubblade, fnittrade igen, fjantade och laddade. Klockan började närma sig och vi ansåg det vara dags att närma oss början på slutet. Guidade av snitslarna drog vi det ena skämtet efter det andra, men ett allvar började sakta närma sig insiktens hjärnkvarter. Det var något som inte stämde, stegen började kännas tunga, sträckan till startfållorna började bli lång och vår fnittrighet övergick till förundran och rädsla. Rädslan över att missa allt!

Det visade sig att sträckan till start var bra mycket längre än vi kalkylerat med och vår start som skulle gå 10.50 hade passerats. Allt för sent insåg vi, allt för sent ramlade poletten ner, 10.57 förstod vi, att vi missat starten. Med andan i halsen pustade och frustade vi bort, och upptäckte till vår förvåning ett öde fält. Klockan var 11.05 och där stod vi frågandes över vad som hänt. Publikfesten hade övergått i ett antiklimax där vi skulle behöva jaga tid och placeringar. Med stålmannens teknik slet vi av oss överdragskläderna, laddade I-podarna och påbörjade jakten. Vi fick lov att starta, men det blev en antiklimax rent energimässigt, med fyra stycken förvirrade snapphanar som bestämt sig för att spränga gränser i Svealand.

Jag har en stor mental sporre när jag testar utmaningarnas grönskande fält och det är jakten. Helt plötsligt hade jag ett helt fält av harar framför mig. Blicken sänktes och kroppen pulserade, den skrek av att få ut max ansträngning. Antiklimax två var att efter an kilometer sprang två av oss fel och sträckan till
framförvarande blev mer och mer avlägsen. Den förvirrade sista startklassen blev än mer förvirrad och kropp och knopp tampades med alla mentala minor som kunde släcka hoppets krafter.

Efter fem kilometer var jag i kapp första, efter en mil var jag slut och efter ytterliggare en kilometer var jag envis. Sista två kilometrarna var ett skolboks exempel på blekingsk tjurskallighet och 12.36 bröt jag målsnöret. Tiden blev 1,31 och jag är mycket stolt över prestationen. Men till nästkommande år ska vi tälta i startfållorna för att inte missa folkfesten och rivet, slitet för positioner och placeringar.

Själva sträckan var bra mycket värre än vad jag hade väntat mig och trots jag rent konditionsmässigt låg bra till hade jag missat en avgörande träning, back -och mjölksyreträningen. För där har jag betydligt mer att hämta. Gör jag om det? Troligtvis, men definitivt inte hela, inte ännu.

Börjar förstå!

Jag har nu kommit hem från förväntingarnas och valfrihetens högborg. Efter helgens Lidingölopp, som jag återkommer till en annan dag, gick jag till närmsta bokhandel och kom över Micael Dahléns Nextopia. Detta visade sig vara ett mycket intressant drag för en beteendevetare. Så många klockrena exempel har jag aldrig kunnat drömma om att få uppleva på plats i storstadens djungel. Andemening och exempel tar vi en annan dag, när det inte är måndagmorgon. Boken handlar om hur vi bygger upp våra förväntningar genom att prata om "nästa steg". En mängd olika forskningsexempel på livet, lyckan och pengarna och vår samhällsutveckling. Och denna måndagmorgon fick jag en stor inblick i "nästa steg" tänket och hur det redan har anammats i vårt samhälle.

Då jag stod i Stockholms enorma utbud en lönehelg kliade det i shoppingtarmen efter en så pass god fysisk insats. Jag kunde helt enkelt unna mig lite extra efter prestationen, redan där ett "nästa steg". Väl på plats för att varva upp shoppingmotorerna spottar bankomaten ut "uttag medges ej" och frustrationen börjar inta reptilhjärnan. Lönen var helt enkelt inte utbetalad! För att kunna lösa situationen får jag ringa min ekonomiska rådivare som ger mig en begränsad pott att leva på under helgens enorma utbud. Irriterad och moloken får jag acceptera nuläget och tänka om. Pengarna kom aldrig in och min shoppingtarm blev knappast tillfredsställd.

På måndagmorgon tar jag kontakt med administratören på kontoret som hänvisar mig till "nästa", som är löneenheten. Löneenheten hänvisar mig i sin tur till "nästa", som är Nordea. Där i sin tur hänvisar de till "nästa", som är Swedbank. Än så länge är allt i sin ordning, enligt kontaktpersonerna, och jag pustar ut och känner att nu måste jag vara framme vid slutmålet eftersom swedbank är utbetalare av lönen. Döm om min förvåning får reptilhjärnan sin beskärda del och jag möts av en allmänt otrevlig serviceperson som menar att även de har fullgjort sitt uppdrag. Min fråga om hur de kan fullfölja sin service genom att säga att allt är i sin ordning när pengarna inte befinner sig på mitt konto vill han inte svara på. Därför hänvisar han till "nästa", som är löneenheten och kedjan är sluten. För att garantera sig hänvisar han även till "nästa" som är Nordea. Mitt i allt virrvarr sitter jag och jag brukar behålla mitt lugn, men reptilhjärnan vill säga sitt och den aggressiva nerven pulserar i pannan. Var är mina pengar? Och varför blir jag hänvisad till "nästa" hela tiden. Efter ett tag börjar jag lugna ner mig och tänka logiskt...

Vi lever ju i "Nextopia" ett samhälle som vill bygga upp förväntningar för att vi som art ska överleva och inte inta en alltför passiv inställning i vårt samhälle.

Så välkommen till generation Nextopia där vi kan brottas med frågeställningar som:

"Hur kan grapefruktjuice smaka apelsinjuice?"

"Varför är man lyckligare före giftermålet än efter?"

"Hur kunde Iphone utses till världens bästa telefon innan den nått handeln?"

Dahlén menar att svaret är förväntningar. När vi lever i en tid då allt är möjligt blir vi mer intresserade av vad som väntar runt hörnet. Imorgon blir helt enkelt intressantare än idag...

Bankerna verkar ha anammat tankesättet och bidrar till att stimulera vårt behov av "nästa".

Nästa gång knyter vi ihop säcken och återgår till Livsverkets stomme med byggplaner och "nästa" projekt... To be contínued!

Hållbar utveckling?

När inte det sunda förnuftet räcker till får siffrorna tala. Förhoppningsvis kan detta hjälpa för att många ska inse att en del trender inte är nyttiga för vare oss själva eller vår kära moder jord.

Läs artikeln som Karin Bojs publicerade i DN den 24/9.

"Så mycket kan jorden tåla

Det finns gränser för vad jord­klotet tål innan hela system tippar över. Nu försöker en grupp miljöforskare att definiera nio sådana gränser. Initiativet kommer från Sverige och bland författarna finns bland andra Nobelpristagaren i kemi Paul Crutzen.

– Det finns en risk att vi som mänsklighet håller på att knuffa planeten utför farliga trösklar. Därför ville vi definiera den säkra punkten, säger Johan Rockström.

Han är chef för Stockholm Resilience center vid Stockholms universitet och försteförfattare till artikeln, som publiceras i dagens nummer av den världsledande vetenskapliga tidskriften Nature samt i en längre version i Ecology and Society.

Forskarna har ägnat två år åt att välja ut nio kritiska områden. För sju av områdena har de föreslagit siffror för gränsvärden.

Om mänskligheten håller sig inom de föreslagna gränserna finns gott hopp om att vi kan leva vidare med samma stabila förutsättningar som har varat på jorden de senaste tiotusen åren, under den epok när våra civilisationer har utvecklats, menar forskargruppen.

Om vi däremot överskrider gränserna riskerar vi dramatiska tröskeleffekter: exempelvis att Amazonas regnskogar brinner upp och förvandlas till savann, att växthusgasen metan i Sibirien börjar släppas ut i stor skala och att stora delar av havsbottnarna blir syrefria och dör.

1 Koldioxid och global uppvärmning. Forskargruppen föreslår att halten av koldioxid i luften måste ner till 350 miljondelar. Detta värde ligger väl i linje med många andra bedömningar. Både EU, G 8-länderna och Sveriges regering delar uppfattningen att den globala uppvärmningen måste stanna vid två grader. Enligt FN:s klimatpanel IPCC motsvarar två graders uppvärmning just 350 miljondelar koldioxid. I dag är halten 385 miljondelar.

2 Utrotade arter. Människorna får utrota max tio djur- eller växtarter per miljoner arter om året, enligt det nya föreslagna gränsvärdet.
Nu utrotar vi över hundra arter på miljonen varje år, och utrotningen ökar mycket snabbt. Bland annat hotas närmare var tredje däggdjurs-, groddjurs- och fågelart med utrotning redan detta århundrade, framför allt för att deras livsmiljöer försvinner.
Tidigare under jordens historia utrotades på sin höjd en djur- eller växtart på miljonen varje år. Människorna har alltså på kort tid mer än hundrafaldigat utrotnings­talen.

3 Kväve och fosfor. Människorna har det senaste århundradet dramatiskt ändrat jordens flöden av närsalterna kväve och fosfor. Vi släpper nu ut dubbelt så mycket tillgängligt kväve i naturen som de naturliga processerna. Allra mest kväve kommer från produktion av konstgödsel. Men också odling av ärtväxter och utsläpp från trafiken bidrar till kväveflödet.
Kvävet orsakar övergödning i vattendrag och kustvatten. Det bildar också växthusgaser som bidrar till jordens uppvärmning. Forskarna föreslår att vi får släppa ut max 35 miljoner ton kväve om året, jämfört med de 121 miljoner ton som vi nu släpper ut.
När det gäller fosfor har vi något större marginaler. Men på lång sikt, i ett tusenårigt perspektiv, kan fosforutsläppen bli riktigt för­ödande om de stiger för mycket. De kan döda stora områden av havsbottnarna och orsaka massdöd.

4 Ozonet i stratosfären måste ned ytterligare. Men här är världen på rätt väg, tack vare tidigare internationella överenskommelser.

5 Försurade världshav. Utsläpp av koldioxid gör att kolsyra bildas i världshaven så att de blir surare. Det drabbar många viktiga organismer med kalkhaltiga skal, såsom koraller och plankton. Kalkhalten i havet (mätt som mineralet aragonit) får minska med max en femtedel, menar forskarna.

6 Vatten. Max 4.000 kvadratkilometer vatten får mänskligheten förbruka varje år till konstbevattning och andra ändamål. Nu konsumerar vi 2 600 kvadratkilometer vatten.

7 Jordbruk. Max 15 procent av jordens isfria yta får odlas, jämfört med 10 procent i dag.

8 Små partiklar i luften bidrar till klimatförändringen och skadar människors hälsa. Men problemet är mycket komplext och forskarna vågar sig inte på att sätta några gränsvärden.

9 Kemiska gifter. I dag hanterar människor uppskattningsvis hundra tusen olika kemiska ämnen. Bland dem finns skadliga tungmetaller som kvicksilver och kadmium och giftiga organiska ämnen som bromerade flamskyddsmedel. Bara några tusen av dessa ämnen är undersökta. Det råder stor okunnighet både om enskilda kemikalier och om vad som händer när man utsätts för flera olika ämnen i kombination. Forskarna vågar sig inte på att sätta några gränsvärden."


Se sedan serien Planet Earth och njut av det du snart bara kan skåda på Tv eller film.

Blir lite hängigt med tanke på senaste tidens skildringar och ska nu börja fokusera framåt och på vad vi gör och vad som görs. Men innan dess behövs ett uppvaknande för att vi ska förstå vad som sker runt omkring oss, både i vår närmiljö och på andra sidan klotet.

Ska nu bryta ner mina överskådliga perspektiv och fokusera på min och min omgivnings närmiljö, men vissa frågor brinner jag för och skulle vilja påverka i högre utsträckning än vad jag gör. Framöver får jag dock börja med min inre miljö för att sedan gå vidare.

MEDMÄNSKLIGHET SÖKES.

Vart har förståelse och sympati tagit vägen? Varför diskuteras inte värdegrunder längre i lika stor utsträckning som för några år sedan? Behovet blir större och större och alltfler personer är som tickande bomber, personer som inte får en chans till att visa vad de går för eller som inte passar in i våra "normala" ramar. Personer som inga tar sig tid att lyssna på. Människor med traumatiska upplevelser, känslosvallande funderingar, kreativa idéer.

Samhället utvecklas till att färre och färre tar ett socialt, medmänskligt samhällsansvar. En "Jag sköter mitt och du ditt" eller "sköt dig själv och skit i andra" mentalitet där vi klistrar på våra porslinsmasker och kör tills det brister.

Kommuner och Landsting sparar inom områden som inte värderas eller mäts i pengar och som inte kan påvisa uppenbara ekonomiska vinster. Förebyggande insatser försvinner och det sparas i den andra rehabiliterande änden. Takten ökar och med det även behovet av förståelse och sympati på vad som sker i den ökande "effekktiviseringen" där mål och resultat ska uppfyllas till vilket pris som helst. Det slimmas tills det brister och då står det X antal på kö. Men vart finns de som inte hakar på detta tempo och som ser till den kapacitet och vilja som finns i de som vill visa vad de går för?

Det finns eldsjälar och guldkorn i vår omgivning, men de blir färre och de får det allt tuffare. Utvecklingen går i tecken på att "gömma" det dåliga, det kostsamma, det annorlunda. Att inte visa sin akilleshäl eller brister. I dåliga tider verkar förnuftet få stiga åt sidan och vi trycker på pausknappen vad gäller insatser inom till exempel skola och utbildning, hälsa och välmående, personalinsatser och trivsel. Läkare hinner inte tvätta händer och spädbarn får sätta livet till, unga mår dåligt och hoppar av skolan, samtal ersätts med piller och unga ser självmord som den enda utvägen i hanteringen av sina funderingar och känslor. Känslor som tidigare varit helt normala, förhållanden som tar slut, kompisar som bråkar, svartsjuka får oanade konsekvenser och oskyldiga får sätta livet till. Om vi bara hade stannat upp och lyssnat, frågat hur mår du? Missbrukare och invandrare får helt plötsligt skylla sig själva. Partier banar väg på andras okunskap och skor sig på "eländestrenden".

Vart tog det utlovade humana 2000-talet vägen som många tidningar skrev om vid milleniumskiftet? Vart tog vår medmänskliga sida vägen när den som mest behövs? Stanna upp och fråga både dig själv och din omgivning "hur mår du?".

En underbar dag i ronneby!

Igår var en mycket speciell och annorlunda dag. Att få träffa och se så många små kantarellsställen i Ronneby kommun hade jag alddrig förväntat mig. Allt på grund av att jag följer ett mönster och håller mig till min lilla galsbubbla. Igår fick jag följa med till några arbetskollegors små glasbubblor i Belganet, Backaryd och Hallabro. Orter som jag endast besökt som liten då jag skulle spela boll och det var endast dit jag kom. Inför träningen till vätternrundan värmde jag upp med Bräknetrampen och det fick mig på andra tankar och blev nyfiken orternas små pärlor.

Igår var en sådan dag! Efter viss skepticism hoppade vi i våra arbetskostymer, greppade våra portföljer fullmatade med erbjudanden från staten och masade oss ut i bygderna och dess tassemarker. Och vilken dag! Jag har aldrig översköljts av så mycket positiva intryck och guldkantade ställen med människor som överöste mig med berättelser och funderingar. Allt från clematisodlaren som aldrig lämnade sin socken, hockeyfanatikern med sin kvast till den tyske fiskodlaren. mängder av verksamheter som jag inte ens trodde fanns i lilla Ronneby. Lilla Ronneby blev helt plötsligt stort och oändligt. efter en hel dag var jag helt slut och jag hade kunnat besöka dessa ytterliggare levnadskonstnärer och hantverkare som brinner för sina yrken som blivit en livsstil.

Mina tankar förs till När toffelfabriken tystnar och jag kan inte hjälpa att tankarna förs till hur allt ska "normaliseras" och passa in i vad andra anser vara normalt och acceptabelt. beslut som många gånger inte tar hänsyn till avvikande beteenden eller smalare intressen.

Så för att utveckla Ronneby och vara stolta över vad vi kan visa upp är det inte alltid torget som behöver vara det mest föredömliga och det vi vill visa upp för turister.

Ronneby är en helt underbar trakt om vi ibland ger oss i de trakter vi aldrig varit. Jag är helt lyrisk efter denna dag och kommer leva länge på de underbara hantverkare och livsnjutare jag mötte igår. Tack för att ni finns!

Varför vågar vi inte skapa oss tid?

"I romanen ”På spaning efter den tid som flytt”, av Marcel Proust, har tiden en särskild betydelse för livskänslan. Ibland kan man få en upplevelse i nutiden, som väcker liv i minnen från det förgångna, så att det förgångna träder fram med ny intensitet. När minnet på så vis har slagit en bro mellan förflutna och nutida erfarenheter, därför att man anar likheten, då förnimmer man också en rikare livskänsla och starkare färg hos dessa erfarenheter, än vad man förut kunde se."
(www.wikipedia.se, sökord: tid)

På senare tid har mycket av mina funderingar handlat om tid. Överallt hör jag att vi inte har tid. Varför är det så att ingen vågar dra i bromsen då? För att få tid, måste vi skapa tid! Tyvärr är det alltför många som istället jagar och jagar för att hinna ikapp till nästa uppgift. Uppgifterna blir då fler och fler och tiden än mer knapp. Verksamheter, familjer, människor blir mer stressade och tänker mindre rationellt. Jag är en av dem, men jag har äntligen vågat prioritera.

Vad krävs för att vi ska våga dra i handbromsen. Måste jag gå in i väggen eller drabbas av depression för att jag inte räcker till? Vid de flesta, eller rättare sagt alla tillfällen kvalitativa utsagor berättas handlar det om personer som vågat prioritera, säga nej till kvantitet och utvecklat en kvalitativ väg. Men varför är det så många som inte vågar prioritera eller välja den "andra" vägen?

På samtliga arbeten jag befunnit mig är tiden den största bristvaran. Stressen har stundtals varit alltför påtaglig och reaktionerna mycket märkbara. Klimatet blir därefter, men ingen vågar bryta råttracet. Tiden blir mer knapp och irritationen allt större. Dessutom blir passiviteten allt större och effektiviteten mindre.

Inom Livsverkets väggar är jakten densamma. Det är alltför många gånger vi utbrister: tänk vad skönt när vi blir klara, då kan vi börja njuta. Berättelsen om affärsmannen och fiskaren gör sig påmind varje gång. Jag har blivit affärsmannen som jagar tid och pengar som i sin tur ska möjliggöra mer tid med familj och vänner och andra utsvävningar. Tror jag det kommer bli så någon gång? Inte om jag inte ändrar inställning och synsätt. Något jag äntligen förstått och jag arbetar med att ändra min inställning. Dock faller jag ibland tillbaks på den gamla halkiga och ineffektiva vägen med ett resultat som blir därefter.

Mitt arbete har upptagit en stor del av min fritid och dessutom varit TVUNGEN att avverka en stor hink sysselsättning innan avkoppling och tid kunnat få utrymme. Det dåliga samvetet över att inte HINNA prioritera det som fiskaren gör blev märkbart ett antal gånger per dag. Jag höll på att hamna i Hipp Hipp sketchen där familjefadern läser transparent Text TV under barnprogrammen för att hinna få "kvalitetstid" med barnen.

Efter att ha läst Ricardo Semlers tankegångar i boken "Företaget annorlunda" har det satt igång en del funderingar:

"Varför kan vi inte ta med ungarna till jobbet om vi kan ta med jobbet hem?"

"Varför tror vi att motsatsen till arbete är fritid när det i själva verket är sysslolöshet?"

Hur ser vår livsstruktur ut och vad ska få oss nöjda?

Vi tar efter den österländska filosofin medan de tar efter den västerländska. Hur kommer det sig? Hur utvecklar vi vårt samhälle, vad strävar vi efter? Strävar vi bara efter ekonomisk vinst och bortser från välmåendet. Till vilket pris gör vi som vi gör?

För ett tag sedan tog jag kontakt med en gammal vän som verkligen tagit sig an fiskarperspektivet och jag kom på mig själv med att drömma mig bort i hans reseskildringar och foton. Det var kontraster mot min egna värld som jag byggt upp med hus, familj, hund och bil. Min kamp kom att handla om försörjningplikt och uppfylla mina karriärsmål. Och det har kostat dyrköpta lärdomar och jag kommer på mig själv ibland och frågar mig: Vad håller jag på med?

Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad strävar jag efter? Vem är jag? Hur är jag?

Troligen hade Sokrates grillat mig rejält med sina sokratiska frågeställningar. Dock känner jag att jag har hittat en balans, men som alltför ofta rubbas. Tidigare var det raka motsatsen genom att jag kunde drömma mig bort och fullständigt översköljdes av känslostormar vid nostalgiska tillbakablickar. Konsekvensen blev att jag knappt vågade titta i mina fotoalbum. Efter kamp och vilja började jag komma över fördomarna och de förutfattade meningarna över att "pojkar gråter inte" och att inte bara längta tillbaks till den gamla goda tiden. Balansen verkar som att den nu har slagit över åt andra hållet där jag knappt hinner med att blicka tillbaks eller fundera på den gamla goda tiden. Jag har börjat tulla på mina reflektionspauser eller den egna kvalitetstiden. Visst har jag kvalitetstid, men inte i ordets rätta bemärkelse. Mentalt är jag inte i återhämtandet tan befinner mig i skapandet framåt och framtidsprojekt.

Det är nu dags till att säga stopp! Jag gör uppror mot min egna inre VD för att få tid. Att skapa tid.

En viktig fråga är:

"Är tid absolut eller bara relativ? Är oföränderlig tid konceptuellt omöjlig eller finns det möjliga tolkningar? Är tiden en statisk dimension eller "går" tiden i någon verklig mening? Är föreställningar om dåtid, nutid och framtid helt och hållet subjektiva, enbart beskrivningar utifrån våra sinnen?"
(www.wikipedia.se, sökord tid)

Kan jag själv påverka min tidsuppfattning? Kanske det, men däremot kan jag prioritera för att ta tillvara på min tid. Precis som fiskaren... eller munken som sålde sin ferrari.

För er som har glömt...

"En fiskare hade avslutat sitt arbete för dagen och satt intill sin båt på stranden. En rik affärsman passerade och upprördes över att se fiskaren lata sig på stranden och titta på solnedgången.

– Varför är du inte ute och fiskar? frågade affärsmannen.

– Därför att jag fångat tillräckligt med fisk för idag. Nu sitter jag här och tar det lugnt och njuter av eftermiddagssolen, svarade fiskaren.

– Varför fångar du inte mer fisk när du har tid över? sa affärsmannen.

– Vad ska jag göra med den fisken? sa fiskaren.

– Du kan sälja den och tjäna mer pengar, blev svaret. Med pengarna kan du köpa en motor till din båt. Sen kan du åka längre ut på havet och fiska på djupare vatten, fånga mer fisk och köpa nylonnät. Det kan ge dig ännu mer fisk och ännu mer att köpa en båt till. Sen kan du bygga upp hel fiskeflotta, sälja den och tjäna massor med pengar.

– Vad ska jag göra sen då? frågade fiskaren.

– Sen kan du varva ner, ta det lugnt och njuta av livet, sa affärsmannen.

– Det är ju precis vad jag gör."

Och det är precis det jag ska göra!

Vaya con dios!

En hjälte och flickidol har gått ur tiden och det är med sorg jag påminns om att livet har sin stilla gång.



Vaya Con dios!

Höstkonjunktur innanför fyra väggar...

Äntligen på banan igen. Efter en del tekniska hinder i cyberrymden kan jag nu göra en omvärdsanalys och se vad som händer i "verkligheten".

Tyvärr har jag hamnat i en rådande konjunkturnedgång vad gäller tid och det har blivit en stor bristvara i vårt hem. Arbetar för fullt för att avmatta och återhämta nedgången. Tidsproduktionen är som tur väl redan på uppgång, men det råder stor brist på tid inom byggsektorn. Inom nöjesbranschen ser det betydligt ljusare ut, men varning är utfärdat, så att inte kvalitet ska övergå i kvantitet. Där det ser ljusare ut och en uppgång går att skönja är inom fritids - och hälsosektorn. Vissa kortare svängningar har dock registrerats under senaste tiden.

Lyckligtvis är det jag själv som är beslutande och verkställande organ vilket gör att konjukturen helt ligger i mina egna händer. Visst är det skönt att ha makt ibland...

en saga om en idyll, från nedskräpning till miljöförstörelse

Hela min världsuppfattning bygger på att kunna påverka och sträva efter hållbar utveckling. Vare sig det gäller människor eller miljöfaktorer. Ibland både och. Under gårdagen fick hela min världsuppfattning sig en rejäl törn. På vilket sätt ska jag kunna påverka för att det ska ge resultat? Eller ska jag bara passivt sitta och titta på när människor behandlar varandra och den mark vi går på rent avskyvärt? Vad är det som gör att en konflikt angående nedskräpning och parkeringsplatser eskalerar till miljöförstörelse. En konflikthantering på en nivå som jämförelsevis kan få vilken sandlådekonflikt som helst till att verka akademisk och diplomatisk. Vart är de vuxna som ska vara föredömen och bereda väg för nästkommande generation i denna fråga?

Det som var droppen var då jag i gårdagens Sydöstran kunde läsa denna rubrik:

"Fiskodlingen på Torkö förorenar vattnet

Fiskodlingen i stenbrott på Torkö kommer att kraftigt försämra vattenkvaliteten; på ett till två år kommer vattnet att bli så förorenat att man inte ens kommer att kunna ha fiskodling där längre..."

2009-05-30 gick det att läsa i samma tidning...

"Konflikt mellan öbor och badande
/.../Den besökare som tar bilen över bron till Torkö riskerar att inte känna sig helt välkommen.

Det råder stoppförbud på vägen närmast bron, gamla parkeringsplatser är igensatta, trappstegen över muren är borttagna och man varnas för att mata vildsvinen.
Och i det gamla stenbrottet som är en populär badplats för ungdomar ligger det nu en fiskodling./.../

En gång i tiden upplät markägaren sin mark till parkering och ville att kommunen skulle betala för detta och ställa ut soptunnor samt stå för soptömning då fler badgäster innebar större nedskräpning på marken under sommartid.

Dokument visar att frågan varit uppe på kommunens bord redan 2003 då det drevs som motion från Centern.

"Motion till kommunfullmäktige i Ronneby, Ang tillgänglighet av badmöjligheter vid Torkö

Sedan bergsutvinningen på Torkö upphört, krossverk och övriga maskiner tagits bort och stenhögar bortforslats, har bergbrottet med angränsande stränder utnyttjats av turister och kommuninvånare mycket flitigt. De anser att det är en attraktiv badplats.

Men det medför också stora problem för miljön och trafiken till ön. Eftersom där inte finns någon toalett eller avfallskärl, så hamnar mycket skräp i naturen, vilket utgör en sanitär olägenhet. Bilar parkerar på den mycket smala väg som leder till ön. Detta kan leda till mycket stora problem om inte t ex utryckningsfordon kommer fram, om olyckan skulle vara framme.

När nuvarande ägare till ovanstående plats tycker att det kan finnas ett stort allmänintresse av att ön finns tillgänglig är han villig att erbjuda mark till parkering, toaletter och avfallskärl, så att man löser problemet.

Med hänvisning till ovanstående föreslår undertecknad kommunfullmäktige besluta;

· Att Ronneby kommun tar kontakt med markägaren och löser problemet till kommande säsong.

Ronneby 2003-08-28, Willy Persson, Kommunfullmäktigeledamot För Centerpartiet."

Även Nils-Ingmar Thorell verkar ha drivit frågan då det gick att läsa i Sydöstran 2009-05-30:

"/.../ En politiker som Nils-Ingmar Thorell, Fp, engagerade sig för att kommunen skulle gå in och ta ansvar för ungdomranas badplats, men kommunalrådet JanAnders palmqvist, S, var tämligen ointresserad och hänvisade till de kommunala badplatserna.

Eftersom det inte hände något från kommunalt håll, tröttnade Nils Johansson på att gå och plocka upp skräp efter Ronnebys ungdomar och stängde av parkerinsgplatsen förra sommaren.

Nu har det alltså trappats upp ytterlliggare, med egna böter, vildsvinsvarning och dessutom en fiskodling i stenbrottet, som kan försämra vattenkvaliteten."

Något som nu är konstaterat genom mätningar som länsstyrelsen gjort...

Jag kan känna en sorg och vemod som skapar en större drivkraft och vilja till att kunna påverka till en hållbar utveckling. Men hur gör jag? På vilket sätt ska jag som ensam individ handla i ett ämne där allt för många sitter passivt och tittar på? Där vuxna beter sig som barn, inget ont om barn, och driver denna prestige bortom all sans och logik! Vad ska jag berätta för mina barn när vi snabbt får gå förbi och hindra dem till att hoppa i en så spännande och vacker idyll. Ett ställe som samlar både VUXNA och unga vid ett gemensamt vattenhål. En fristad under andra rådande miljöföstörelser med återkommande algblomningar. Mängder av personer skildrar både här och där underbara upplevelser i denna omgivning.

Pappa varför får jag inte hoppa därifrån? Jo, min son det var en gång två farbröder som tyckte att ni inte skulle bada eller slänga skräp där...

Hur ska vi kunna visa våra ungdomar vägen till hållbar utveckling när vuxna, styrande, äldre generationer beter sig på detta sätt?

Gårdagen blev en ledsen och uppgiven dag där jag tappade hoppet för mänskligheten.

(svt.se)

Vägen till kunskap!

"Den enda sanna kunskapen är den personliga upplevelsen. Allt annat är information."

(Albert Einstein)

Vägen till frihet

Dropparna rinner ner längs med kinderna och jag sträcker ut händerna. För ett ögonblick ser jag mig själv som i Nyckeln till frihet och jag känner mig just fri. Tankarna svävar och en underbar känsla rinner genom kroppen. Det piskande regnet gör mig lycklig och ju mer stormakterna tar i desto härligare blir känslan. I regnet kommer jag på mig själv att springa och småskratta. För mig är det en underbar känsla att träna när det regnar. Och i går var en sådan dag. Ett pulserande regn som försökte stoppa min framfart, men det gav mig bara mer och mer luft under vingarna. Med horisonten framför mig och det härliga regnet som piskade både mig och omgivningen gav mersmak av höstens stundande tider. Naturkrafter som inger otroliga vyer och en känsla av storslagenhet. Tillfällen då vi små ynkliga skapelser bara kan se och lära. Lära oss hur vi ska bli ett med dessa krafter samt finna vägar till harmoni som skänker oss näring och en god framtid.

Det är underbart med storslagna naturkrafter...