Kroppen börjar återhämta sig och benen kännas lite lättare efter helgens lidingölopp. Tyvärr började inte loppet så blivande med deslokalisering kvällen innan eftersom jag och min bror förlitade oss helt på tekniken. GPS i all ära, men jag kan förstå de svenska turister som förrirade iväg sig 60 mil nere i Italien. Vi har nu ett rekord på fyra varv runt Bromma flygplats, sju U-svängar och troligtvis tre varv runt Stockholm innan vi hittade ut till Lidingö. Cyklister, fotgängare, kvinnor och barn fick lämna staden först efter snapphanarna intagit staden. Väl framme, ca 1,5 mil på 2,5 timmar, såg det ut som startbevisen var slut. Lyckligtvis gällde det inte alla starter och en av oss fick starta i en senare grupp, som skulle visa sig bli en klass för sig.
Nervösa och förväntansfulla stod vi mitt inne i centrala Stockholm, denna vackra lördagsmorgon med både sol i sinne och i ansikte, iklädda våra chicka löparstassar. För utomstående kunde nog klädmodet tyckas vara lite annorlunda en dag med så mycket löpare i omlopp på väg någonstans. I storstäderna ligger ju modet före sin tid och det kan nog vara så att en och annan utomstående turist tagit med sig modet hem. Vi pratar nämligen om män och kvinnor iförda tighta löparbyxor i diverse utföranden, den ena tightare än den andra. Enligt min mening är det inte allt för många som bär detta plagg exemplariskt oavsett kroppsbyggnad. Men några enstaka lyckades överbevisa mig och de drog en del blickar till sig från omgivningen. Dock var jag inte en av dem som kunde uppbringa detta epitet. Redan här var det mental uppförsbacke att övervinna den rädsla över att uppbära klädesplagget på offentlig plats. Allra helst omgiven av andra trendsätters som har sminkat, fönat och stylat sig inför lönehelg och hoppat i både D&G, Hugo och G-stars senaste och skulle gå ner i puls och ta en fika, umgås eller frossa runt i den oändliga utbudsdjungel Stockholm kan erbjuda.
Efter tunnelbanan var det då äntligen dags att hoppa på förväntningarnas bussar. Tystnaden var påtaglig. Fokuserade, nervösa, laddade avgick den ena bussen efter den andra. Kassar med bananer, energidrycker och överdragskläder hölls med krampaktiga tag. Likt resenärer på väg till outforskade marker låg en stämning i luften som gick att ta på. Det var dags, all träning, alla förberedande lopp, all energi skulle nu stämma. Lidingö skulle besegras!
Väl framme började fjärilarna infinna sig och vi gick runt som tre fnittriga skolpojkar som väntade på starten till de årliga mästerskapen. Vi trallade, bubblade, fnittrade igen, fjantade och laddade. Klockan började närma sig och vi ansåg det vara dags att närma oss början på slutet. Guidade av snitslarna drog vi det ena skämtet efter det andra, men ett allvar började sakta närma sig insiktens hjärnkvarter. Det var något som inte stämde, stegen började kännas tunga, sträckan till startfållorna började bli lång och vår fnittrighet övergick till förundran och rädsla. Rädslan över att missa allt!
Det visade sig att sträckan till start var bra mycket längre än vi kalkylerat med och vår start som skulle gå 10.50 hade passerats. Allt för sent insåg vi, allt för sent ramlade poletten ner, 10.57 förstod vi, att vi missat starten. Med andan i halsen pustade och frustade vi bort, och upptäckte till vår förvåning ett öde fält. Klockan var 11.05 och där stod vi frågandes över vad som hänt. Publikfesten hade övergått i ett antiklimax där vi skulle behöva jaga tid och placeringar. Med stålmannens teknik slet vi av oss överdragskläderna, laddade I-podarna och påbörjade jakten. Vi fick lov att starta, men det blev en antiklimax rent energimässigt, med fyra stycken förvirrade snapphanar som bestämt sig för att spränga gränser i Svealand.
Jag har en stor mental sporre när jag testar utmaningarnas grönskande fält och det är jakten. Helt plötsligt hade jag ett helt fält av harar framför mig. Blicken sänktes och kroppen pulserade, den skrek av att få ut max ansträngning. Antiklimax två var att efter an kilometer sprang två av oss fel och sträckan till
framförvarande blev mer och mer avlägsen. Den förvirrade sista startklassen blev än mer förvirrad och kropp och knopp tampades med alla mentala minor som kunde släcka hoppets krafter.
Efter fem kilometer var jag i kapp första, efter en mil var jag slut och efter ytterliggare en kilometer var jag envis. Sista två kilometrarna var ett skolboks exempel på blekingsk tjurskallighet och 12.36 bröt jag målsnöret. Tiden blev 1,31 och jag är mycket stolt över prestationen. Men till nästkommande år ska vi tälta i startfållorna för att inte missa folkfesten och rivet, slitet för positioner och placeringar.
Själva sträckan var bra mycket värre än vad jag hade väntat mig och trots jag rent konditionsmässigt låg bra till hade jag missat en avgörande träning, back -och mjölksyreträningen. För där har jag betydligt mer att hämta. Gör jag om det? Troligtvis, men definitivt inte hela, inte ännu.
