Vart har förståelse och sympati tagit vägen? Varför diskuteras inte värdegrunder längre i lika stor utsträckning som för några år sedan? Behovet blir större och större och alltfler personer är som tickande bomber, personer som inte får en chans till att visa vad de går för eller som inte passar in i våra "normala" ramar. Personer som inga tar sig tid att lyssna på. Människor med traumatiska upplevelser, känslosvallande funderingar, kreativa idéer.
Samhället utvecklas till att färre och färre tar ett socialt, medmänskligt samhällsansvar. En "Jag sköter mitt och du ditt" eller "sköt dig själv och skit i andra" mentalitet där vi klistrar på våra porslinsmasker och kör tills det brister.
Kommuner och Landsting sparar inom områden som inte värderas eller mäts i pengar och som inte kan påvisa uppenbara ekonomiska vinster. Förebyggande insatser försvinner och det sparas i den andra rehabiliterande änden. Takten ökar och med det även behovet av förståelse och sympati på vad som sker i den ökande "effekktiviseringen" där mål och resultat ska uppfyllas till vilket pris som helst. Det slimmas tills det brister och då står det X antal på kö. Men vart finns de som inte hakar på detta tempo och som ser till den kapacitet och vilja som finns i de som vill visa vad de går för?
Det finns eldsjälar och guldkorn i vår omgivning, men de blir färre och de får det allt tuffare. Utvecklingen går i tecken på att "gömma" det dåliga, det kostsamma, det annorlunda. Att inte visa sin akilleshäl eller brister. I dåliga tider verkar förnuftet få stiga åt sidan och vi trycker på pausknappen vad gäller insatser inom till exempel skola och utbildning, hälsa och välmående, personalinsatser och trivsel. Läkare hinner inte tvätta händer och spädbarn får sätta livet till, unga mår dåligt och hoppar av skolan, samtal ersätts med piller och unga ser självmord som den enda utvägen i hanteringen av sina funderingar och känslor. Känslor som tidigare varit helt normala, förhållanden som tar slut, kompisar som bråkar, svartsjuka får oanade konsekvenser och oskyldiga får sätta livet till. Om vi bara hade stannat upp och lyssnat, frågat hur mår du? Missbrukare och invandrare får helt plötsligt skylla sig själva. Partier banar väg på andras okunskap och skor sig på "eländestrenden".
Vart tog det utlovade humana 2000-talet vägen som många tidningar skrev om vid milleniumskiftet? Vart tog vår medmänskliga sida vägen när den som mest behövs? Stanna upp och fråga både dig själv och din omgivning "hur mår du?".
