Det haglar in pusselbitar i livspusslet. Den ena biten svårare att få ihop än den andra. Jag bankar, sågar, filar, för att få dem till att passa ihop. Men utan resultat. Det handlar om förkylda barn, hundar, gravida kvinnor, snickerier, träning, socialt umgänge, arbete med mera. Jag är en sann YOUPLOT, läs om Furths generationsbeskrivning, och vardagen är en mindre kaosartad tiilvaro för tillfället.
Lösningarna på att få ihop dem handlar om tid, men energin räcker inte till att få tillgång till den tiden och resultatet och välmåendet blir därefter. Precis som Schyffert beskriver vårt nutida dilemma om ordet "sen" i Landet brunsås, så har jag gått i den samhällsfällan. Jag gör det sen, jag ska bara...
För att ses som normal vet jag inte i vilken ände jag ska börja att prioritera, men med små steg i taget så går det och där är jag nu. I tiden för prioriteringar, men frågan är vart jag ska börja och vem ska jag göra besviken. Något som har varit min stora akilleshäl.
Nummer ett är att avsäga mig en del påbörjade saker och dra ner på vardagsmåstena. Precis vad varje hälsoprofet och konsultkapitalist ordinerar. Många gånger gör vi det så svårt för oss och detta är definitivt hälsobranshens stora inkomstkälla. En källa jag tillhörde ett tag och trivdes med. Numera är jag egen försökskanin och det är med blandat resultat. Min källhänvisning idag blir därför ett tips som jag fastnade för under min IT vistelse under mina mikropauser:
"Den enda lösningen på livspusslet är att sluta tänka på livet som ett pussel. Och förstås kasta bort några pusselbitar (måsten) om det är för stressigt i livet. Lättare sagt än gjort. Jag vet!"
(Ur bloggen "Skriet från kärnfamiljen - eller kåt, glad och jämställd"
www.skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com)
