En inre resa.

Helvetia vad snurrigt det ska var ibland. Kompassen bara irrar runt och den ena deviationen efter den andra skickar ut en i fel banor. Elvispen vispar samman all substans till ett mischmasch av tankar. Mycket handlar och har handlat om kreativitet hos mig och jag känner att det inte blivit gehör för all möda jag lagt ner. Allt för att jag inte vetat vad jag ska göra av det. Hela tiden har det varit en skapandeprocess, den ena tanken efter den andra har nogrannt dokumenterats och löpmeter efter löpmeter fyller hyllorna därhemma. Sessan har alltid undrat varför jag samlat och med en besatthet och viss frånvaro har jag sagt att det kan vara bra att ha. I dagsläget vet jag inte om det kan vara bra att ha, meningsfullheten är som ett blankt papper. Det råder en tomhet i mig och jag är inte van vid det.

Tidigare kom orden till mig och jag visste vad jag skulla göra, hur jag skulle vara. Jag hade en framtidsvision, en vilja att påverka. Idag har glöden slocknat och jag har stött på alltför mycket tvivel för att se ljust på framtiden. Det finns en stor skepticism till mycket och glöden har därför sänkts ner i en kall spann med vatten. Där nere i mörkret och kylan ligger allt stilla. En ro som jag inte vet hur jag ska hantera. Något som gör mig tveksam och osäker. Spiral efter spiral tar mig ut på äventyr, men det landar i frustration och osäkerhet med resultatet att musslan sluter sig. Öppenheten har fått sina törnar och det finns en väg som är kantad av problemställningar. Problem är som sagt till för att lösas, men inte på Don Quoite manér...

Det är dags att vidga sina vyer och ge sig ut på en promenad. Slita skor på en stig jag aldrig följt, en lång och slingrig väg med äventyr som idag står skrivna i stjärnorna...

Futuristen har slutat sia och spåkulan är alldeles tom. Låt äventyret börja!