Nu var jag tillbaks igen, långt norröver. Staden är fylld av snö, kyla och norrländsk tystnad. På något sätt har en charm infunnit sig, en liten norrländsk charm i mina ådror. Men bara en liten. Charmen handlar om den norrländska tystnaden och den är skön i måttliga mängder. Jag är nämligen av en rastlös karaktär och då kan lugnet ha sina bieffekter. För under största delen av tystnaden ploppar en massa hjärnspöken upp i skallen. Något som är så typiskt mig. Oftast måste jag omvandla dem, likt energiprincipen, och då brukar det bli i någon form av fysisk träning. Ikväll blir det därför ett pass, för att kunna rensa ut. Nu när jag har blivit en förtegen norrländsk man som inte kan uttrycka mig perfekt i tal och skrift behövs det. För är tungan klippt kan jag inte uttrycka mig. Är det inte perfekt, blir det inget. Då kommer tystnaden, så är det nu. Dock pågår omvandling och justering för att kunna bli en stabil man, en standing man.
