På senaste tid har jag kännt mer och mer ett tvivel på det jag gör. Kan jag påverka, hur kan jag påverka och ett antal andra skeptiska frågor till min yrkeskarriär snurrar i min arma skalle! Jag är en person som funderar, reflekterar, mycket och vill hitta lösningar på utmaningar jag antar. Därför hämtar jag mycket inspiration och kraft från min omgivning. På detta sätt utvecklar jag nya vägar för att så småningom hitta lösningar eller andra infallsvinklar. Livsverket har bestått av många sådana funderingar, men jag känner att dessa har blivit färre på sistone. Anledningen är att jag hittat ett självförtroende i det jag gör och vågar därför ta för mig. Mina tankar har i denna miljö handlat om funderingar på hur jag vill Livsverket ska se ut och eventuella sätt att få det på det sättet. Med ett förnöjsamt leende tar jag i hammare och diverse tekniska hjälpmedel och skapar. Med skapandet kommer en mycket skön avkoppling och jag rinner igenom momenten med ett flow av rang.
I mitt yrkesval är det däremot den raka motsatsen. Ämnet, som är alkohol, är tungt och jag bombarderas av det ena efter det andra skeptiska inlägget från min omgivning. Det utan uppbackning från min omgivning och det är därför jag börjat tvivla på det jag gör.
Under 1920-talet folkomröstade svenska folket om ett totalförbud på alkohol. Frågan handlade om man skulle införa ett totalförbud mot att dricka, köpa eller sälja alkohol. De som var emot plockade fram alla tänkbara argument om alkoholens faror och baksidor medan förespråkarna menade att det är upp till individen själv att avgöra om bruket av alkohol. Utgången blev att 925 000 var emot ett förbud, men hela 889 000 var för ett förbud. Resultatet är verkligen något att höja på ögonbrynen åt, men det är inte det jag vill åt. Frågan jag vill lyfta och som jag fortfarande möter är argumenten om att det är upp till individer själv att avgöra om de vill dricka, motionera, röka, snusa eller vad det än må vara. Här kommer mina tvivel in! Kn jag påverka denna syn och uppnå mål och resultat. Mål som jag inte sätter upp själv och som bara blir höga krav utan större engagemang från min omgivning.
Min kraft sinar och jag känner ett allt mindre stöd från arbetsplatsen jag arbetar för. Min fråga har då blivit om jag kan göra något åt det utan draghjälp och engagemang från omgivningen för att nå de högt uppsatta målen? Funderingar har blivit tvivel och självförtroendet har fått sig en törn. Jag har blivit den ensamma Superman, som jag i arbetets inledande skede uttryckte att jag inte skulle bli.
Med mina funderingar kommer därför tvivel. Tvivel som består av en otäck tankesörja som drar ner mig i det pessimistiska träskets odörer. Tankespiralen vänds och vrids för att jag ska hitta nya vägar till kraft och inspiration, men det är tungt ensam. Något jag upptäckt är att feedback är något som verkligen driver mig. Det värsta är ignorerandet, att inte bry sig. Något som invecklar mer än utvecklar.
Som tur väl är söker jag under dessa stunder nya funderingar med hjälp av olika källor. Föreläsningar, artiklar, böcker, personer som kan ge mig lite funderingar, som i sin tur skapar bränsle. En pessimist är inget att muntra upp genom "tänk positivt" snack. Ah, det ordnar sig är något jag ofta får höra och därför fastnade jag för psykologen Julie K Norems tankar kring fenomenet.
Psykologen Julie K Norems forskar kring pessimism (SvD 27/11 2002). Hon menar att optimism skapar frustration och irritation hos en pessimist. Enligt henne så är deffensiv pessimism ett karaktärsdrag där allt slutar i katastrofer och är en effektiv strategi som kan hjälpa oroliga individer att nå framgång. För deffensiva pessimister kan optimism få motsatt verkan.
Norem började studera sina teorier efter 80-talets budskap om att negativa tankar kan bli självuppfyllande profetior. "tror du att det kommer gå dåligt, så går det dåligt" mentaliteten var genomgående. Trots detta hade Norem många framgångsrika personer i sin omgivning, där många inte var speciellt optimistiska. Mentalt förberedde sig många av dessa personer med att misslyckande. Trots ångestskapande profetior, inträffade aldrig den stora katastrofen.
För många, menar Norem, har deffensiv pessimism blivit en effektiv metod att hantera livets utmaningar. Utmärkande för karaktärsdraget är att personerna inte ger upp för de negativa tankarna utan skräckvisionen får denne att arbeta än hårdare.
Vidare rekommenderar hon inte strategin utan lyfter konflikten med olika karaktärsdrag. Det finns även strategiska optimister som entusiastiskt kastar sig över nya uppgifter och är helt övertygade om att allt kommer att gå bra. I dessa personers förberdelse ingår ingen mental genomgång, istället söker individen efter förströelse som hjälper denne att undvika att tänka på det som komma skall. En strategisk optimist har inget underliggande problem med ångest och strategin är därför att undvika tankar som skulle kunna framkalla ångest.
Om en strategisk optimist skulle möta en deffensiv pessimist kan det uppstå irritation eftersom det är två ytterligheter som möts. Ingen strategi passar alla eftersom vi har olika personligheter, erfarenheter och ambitioner och problemet uppstår när dessa personligheter tvingas till nära samarbete. Då är konflikten oftast ett faktum.
Likheterna är slående med när min fader och jag ska samarbete, som är ett givet konfliktscenario. En artikel i dagens lokaltidning fick mig vidare att fundera över hur vi lägger upp våra strategier utefter våra resurser. Rubriken löd "minst gymnasiepengar ger mest poäng" i BLT och handlade om att de skolor som satsade minst pengar hade bäst genomsnittsbetyg bland eleverna i Blekinge Län. Siffrorna visade att mycket pengar inte alltid ger goda resultat.
För mig gick tanken åt just deffensiv pessimism och strategisk optimism. I sammanhanget blir skolan som satsar minst den deffensiva pessimisten som skapar förutsättningar med små medel i hårda ekonomiska tider. Skolan behöver visa sitt j-ar anamma och anstränger sig, medan den strategiska optimisten är den lilla gökungen som bara siter och gapar och gapar efter mer på ett mycket passivt sätt. Den optimistiska skolan behöver inte prestera själv för det ordnar sig ändå.
För närvarande känner jag mig som en strategisk pessimist som tvivlar på mina funderingar inom hälsosektorn. Jag hade behövt bli mer av en deffensiv pessimist, men är för närvarande "bara" en pessimist. Att rulla igång processerna kräver mer än en ensam Superman som försöker rulla igång ett klot av kryptonit. Eller är det upp till var och en att rulla igång sin egna sten? Men utan att komma och gnälla på konsekvenserna efteråt. Gnället jag stöter på kommer ofta i efterhand när det är försent eller betydligt mer tungjobbat. Det är då de förebyggande insatserna kan motiveras. Många i min omgivning ligger helt enkelt för närvarande i Prochaskas och DiClementes kända förnekelsestadie eller blundande stadiet, där det inte berör "mig". Men det är en annan fundering som vi tar en annan gång.
Förhoppningsvis ska jag träffa två professionella funderare på fredag som kan ge mig kraft och energi för fortsatt kamp.
