Det råder en tomhet i mitt värkande bröst. Bröstet som skippar efter luft. Nu är det dags att råda bot på denna tomhet, dags att analysera och skapa. Allt för att hitta tillbaka till en svunnen tid. En tid där jag hade en drivkraft, glädje, en tro på det jag gjorde. Och framförallt en tid då känslorna drev mig. Det var som en drog, denna inblick i mitt inre, där den ena filmen, skivan, boken efter den andra skapade en kraft. En kraft från de tårar som dränkte min kind. Tårar av lycka, sorg, förtvivlan, ensamhet.
Det var känslor som drev mig till det jag idag gör, tänker och stundtals tror på. Men den känslan saknas idag, känslan för det jag gör, det jag uträttar. För mycket av det liv jag levt har handlat om just känslor. En tid som bestått av äventyr med grannflickorna, fotbollscuperna, tjejerna, vännerna, somrarna. Allt det där som gjorde mig lycklig, men även ledsen. Jag hade en passion, en drivkraft, ett engagemang för det jag ville göra och det jag sedan gjorde. Det fanns hinder, sorger, motgångar som blev till bakslag, men som jag tog mig igenom. Som gjorde mig starkare, stoltare och visare. Men var finns den vishet när jag behöver den? Varför använder jag mig inte av den? Jag sitter ju med den här och nu. En person som ska och kan skapa, brinna, driva och engagera. Men det saknas en känsla, en känsla för det jag gör. Motgångarna är stora som luftslott och ensamheten ödslig. Omgivningen är ett sus i en mörk korridor. Jag har varit här förr och vet vad jag ska göra. Dieselmotorer, jetmotorer, bensinmotorer, allt brinner med en svag låga. Livslågan som driver mig till den jag egentligen är, en känslosam kille som värnar om det goda.
Bränslet till lågan är däremot något jag söker? Vad behövs mer än ett fanatiskt sökande efter "det". Vad är "det"? Jag söker famlande efter en sista pusselbit, den missande pusselbiten. Den ack så avgörande biten i mitt liv. Något som gör mig frustrerad och trött. Mentalt trött...
Som liten sökte jag frenetiskt efter en stängning, ett avslut. Allt för att kunna påbörja något nytt och än mer spännande. Det handlade om Agent X9, Modesty Blaise, Wonder years, filmmusik till just "den där" filmen. Ett sökande som gav mig ett intresse, en passion, en identitet. Mycket hämtades från filmens och fantasins värld med hjältars myntade uttryck. Uttryck som skapade igenkännande och känslor. En flykt från vardagens allvar och dystra ageranden. Världen var ond och människan grym. Jag sökte där jag fann dessa konstateranden. På platser som var onda, elaka, grymma. Mitt sökande gav mig en bild av mig själv som inte var rättvis, den ensamma och övergivna pojken som inte kunde flyga.
Sett till mitt liv idag finns spår av samlandet kvar. Men blott som sporadiska fragment och som helt avsaknar det böljande hav av intresse, passion och känslor. Det har mer blivit ett måste, en rutin som är slentriant och kravfyllt. Det saknas inlevelse och framförallt, ironiskt nog, känsla för det jag gör. En farlig avsaknad som öppnat porten till mentalt elände. Så är det någonstans jag måste vända blicken, så är det mot dörren till det bakom mig. En passage fyllt av energi, minnen, känslor från förr. Något en nostalgiker gärna slipper se...men det är dit jag nu ska för att kunna återge mig min drivkraft. Bort från tröttheten till ett land av äventyr, spännande äventyr. Äventyr fyllda av möten som fyller i den mentala tomheten till det jag faktiskt vill ha och har. Bort från alla tvivel, äckliga sörjor som kväver lågan. Livslågan...
Det är dags att skapa mig min mentala strategiska optimistiska lista på vad jag vill och vart jag ska. Tillbaka för att kunna tända hoppets låga som ger mig ro och harmoni. En harmoni och tillfredsställelse över den jag är. Framför mig har jag en spännande period som helt saknar pessmism och vardagsbördor. Äventyr med piratskepp, sagofigurer och vardagsbestyr. För i mörkret finns ett ljus till den underbara vardag jag har, men inte ser.
Det är dags att vända skutan mot mitt livs äventyr...
Mitt liv och mitt Livsverk!
