Roz: -Dr Crane? Claire på linje fyra har problem
att komma över ett förhållande.
Frasier: -Hej, Claire. Jag lyssnar.
-Ja, jag är ett nervvrak!
För åtta månader sedan tog det slut med min pojkvän.
Jag kan bara inte komma över det.
Smärtan försvinner inte.
Det är som om jag sörjer eller någonting.
Frasier: -Claire, du är i sorg.
Men du sörjer inte förlusten av din pojkvän.
Du sörjer över hur du trodde att ditt liv skulle bli.
Släpp det.
Saker går inte alltid som man planerat.
Det är inte nödvändigtvis dåligt.
Saker har en förmåga att ordna sig ändå.
Samtal kan ha en betydande roll för många, i detta fallet är avsnittet ovan hämtat från en blogg där personen ställer sig frågan om en komediserie kan ge tips om livet? Kan de det?
För min del har jag börjat se på betydelsen av samtal och hälsa. Samtal både "med" och "om" personer. Hur reflekterar vi kring vad vi säger, vem vi pratar med, vem vi pratar om? Är det så att det är lättare att prata "om" någon än "med" någon. Tanken uppkom efter jag missade Birros och Bildas utvecklingssamtal med...
Syftet med arrangemanget var:
"Vi lever i en tid där debatten allt oftare har företräde framför det öppna och
ömsesidiga samtalet. Men många frågor lämpar sig inte för debatt, de bygger inte på en tydlig konflikt, och kan därför bättre ventileras i ett samtal. Det gäller inte
minst de frågor vi kallar för livsfrågor eller existentiella, de som handlar om sådant som livsinnehåll, mening, känslor, relationer, tro, mening, värde och värdighet."
Varför är det så här? Själv snubblade jag på mållinjen och lämnade inte företräde för samtalet. I en tid av stress, högt tempo, prestationskrav försvinner det förutsättningslösa samtalet. Själv har jag bara prestationssamtal, ett samtal som måste leda någon vart. Antingen till ett möte, en shoppinglista, en vägbeskrivning... listan kan bli lång. Men samtalet om just allt, men ändå ingenting, det försvinner. Trots att det har en kraft, en startknapp till många och stora processer. Igår hade jag ett sådant samtal med en av mina vänner. Ett startknappssamtal som väckte mina tankar till liv.
Jag hade helt enkelt haft en avsaknad att av att få lyssna och reflektera tillsammans med någon. Ett samtal som inte handlade om ekonomiska kristider, budgetkalkyler, investeringar, boräntor med mera.
Varför är det så många som inte ger sig tiden till att prata eller lyssna? Ett samtal för mig ger två aspekter av läkande kraft. Både någon att prata med och framförallt någon som lyssnar. En liten Sokrates som springer runt i vår omgivning och ger oss nya infallsvinklar till våra liv och vad vi vill med dessa. Många gånger är det vad jag får höra att våra ungdomar behöver, någon som lyssnar och samtalar med dem om livet, funderingar, framtid...
Något annat som ett samtal ger mig är en möjlighet till att stanna upp och bara vara, en möjlighet till inspiration och tid för avkoppling.
Samtalet igår gav mig tid för eftertanke.
Hur mycket av mina tankar kretsar kring arbete, karriär, projektstopp, yrkesprestationer, yrkesvåndor... på vilket sätt påverkar det mig och min situation? Varför påverkar mitt yrke min fritid så mycket? Vilken kvalitetstid ger jag min familj? Har jag blivit stressforskaren som är stressad? Har jag kunskapen, men inte kompetensen?
När jag började fundera vidare så gick det upp för mig hur mycket mina tankar går åt till mitt arbete! Är arbetet värt det? är familjen värd det?
Min slutsats och verkställande dom sker med omedelbar verkan:
Stäng av tankarna om jobbet när du slår igen bildörren vid jobbet. En lucka och möjlighet till mentalt gap finns i tiden på väg hem. Väl hemma är det totalt stopp för yrkestankar.
För min del kommer dunsen av bildörren vara vägen till fritid, familj, glädje och avkoppling.
