Först trodde jag det var ett skämt, men efter lite research så låg det sanning bakom påståendet. Vad handlar det då om?
Efter gårdagens avsnitt av Parlamentet var en av rubrikerna "Pappa-prata mer med dina barn". Både jag och min kära sambo höjde på ögonbrynen och bestämde oss för att söka upp källan! Den uppseendeväckande artikeln fanns i Aftonbladet och var en undersökning Kamratposten genomfört. Frågan handlade om vem barn helst vill få tröst av när de är ledsna?
Svaren såg ut på följande sätt:
1. Mamma (40,9 %)
2. Kompisen (25 %)
3. Någon annan (ca 10 %)
4. Ingen (10 %)
5. Pappa (5,4 %)!!!!
Vi pratar om kvalitetstid, tid för reflektion, öppet samtalsklimat etc. Tyvärr verkar det inte som någon av dessa fenomen inkluderar barnen. Eller? Vad gör vi med barnen när vi är hemma? Varför får vi pappor inte barnens förtroende? Är mamma för snabb med att trösta? Arbetar vi pappor så mycket?
För en dryg vecka sedan var min sambo på kurs och jag själv skulle ta ansvar över hushållet. Efter en hård dags frustration på jobbet var arbetspulsen fortfarande hög när jag trädde in genom grinden till dagis. Stresströskeln var inte hög och kroppsspråket talade sitt tydliga språk. Jag var trött! Elliot var på ett strålande humör och det är alltid en fröjd att få hämta honom i denna underbara miljö. De små tultande pärlor som kommer mot en och vill visa senaste trenden inom dagisverksamheten inger en gott mod. Gack, gack, voff, voff eller brruumm är givna favoriter i samlingen och ska alltid presenteras innan vi kan gå hem. Humöret blir bättre och jag känner hur jag slappnar av från arbetets svettiga ansvar och börda. Efter några djupa samtal om gack, gack beger vi oss hemåt.
Ytterdörren går igen och vi är hemma. Vad ska vi nu göra, frågar jag Elliot? Han snubbelspringer fram till sitt tält som snart spricker av alla leksaker. Med en snabb rörelse drar han snabbt ut en av leksakerna. Jag ser liknelsen av en pyramid med konserver där Elliot drar ut den understa, fast utan ras. Givetvis är det en brrum, även om vi har provat med gocka för att bryta könsmönstrena.
Vi ålar, hoppar, rullar, slår kullerbyttor på golvet. Kroppen skriker efter soffan, men jag stålsätter mig. Tillslut kommer tröttheten över Elliot och hans mod och även mitt tålamod tryter med allt gråtande. Solen skiner och höstfärgerna lockar med sin lyster. Då är ett oslagbart knep till mindre gråt och mer lek att gå ut. Vi hoppar i våra stövlar och ska besegra naturens stora toppar, men även underjordiska sandgångar. Den friska luften fyller mina lungor och tystheten, förutom Elliots oavbrutna gack, gack, sänker min anspäninngsnivå. Livet ter sig ljuvligt och vi vandrar över fälten, likt familjen Ingalls i lilla huset på prärien, och iaktar nybyggarnas eskapader i området.
Efter att ha lekt, hoppat och utforskat alla öns hemligheter går vi in och äter en gudabenådad måltid med köttbullar och potatismos, som mamma lämnat åt oss. Därefter är det soffan och "Bompa" dags. det är inte långt ifrån att John Blund besöker mig mellan Pingu, byggare Bob och vinnarskallars äventyr, men jag stålsätter mig.
Tillslut kommer den oslagbart bästa mysfaktorn som består av nynnande, nappflaskenattande. Vår son är definitivt en livsnjutare och det fullständigt lyser av avkoppling i hans ögon i dessa skeenden.
Några månvarv senare sover han och jag kan äntligen slå mig ner i soffan med gott samvete. Med ett halvt öga lyssnar jag till Timells byggtips och känner hur alla byggmåsten reds ut i mitt huvud. När nickandet börjar övergå i rytmiska nedhukningar bestämmer jag mig för att såga timmer och lägger mig helt utslagen tillrätta för att drömma om diverse storpampiga äventyr.
Det är då det börjar...
gråtandet, skrikandet, ålandet, rullandet. En nattlig process har börjat där jag önskar att min Anna, som klarar av denna prövning med en hjältinnas oövervinnerliga tålamod, skulle finnas i min närhet. Är det någon superhjältes kraft jag fått önska, så är det tålamod. Några timmar och frustrarande tankar senare somnar vi både helt utslagna och sover fram till morgonprocesserna startar och en ny dag tar vid.
Jag förstår Lars GW Perssons utlägg om att papporna går till jobbet och vilar upp sig, medans frun sliter med hemmets alla bördor. Det tar nämligen på krafterna att vara förälder. Men ett barns skratt är definitivt en stor lön för mödan, men även att få torka kinderna på en tårfylld liten pojke som hulkande kryper ihop i din famn. Det är en stor lön för mödan!
För mig är hela denna process med Elliot ett sätt att få kontakt och inge förtroende och jag hade nog behövt göra det mer än vad jag gör. Men mellan allt detta är det ett hus som ska bli färdigt, ett jobb som ska skötas, en trädgård som ska färdigställas, helt enkelt alla vardagsmåsten. Och vardagsmåstena behöver bli färre för att jag ska få mer tid med Elliot, så han inte bara ger sin mor förtroende. För hon är snabb som en vessla på att trösta, dalta, klappa och mata med diverse godsaker.
Men en femte plats känns orättvis och frustrerande. Tävlingsmänniska som jag är antar jag alla sådana här utmaningar för att stå överst på tronen. Denna utmaning är en av de i mängden. Det känns dock som de har ett samband, alla dessa listor och rön, som för mig blir utmaningar, eller?
Några av de andra utmaningarna jag antagit är att få en jämställd föräldraledighet, utan politiska krav, lektid med våra barn och nu denna förtroendeprocess. På något sätt känns de som att de har ett samband, eller?
Kuriosa:
* Med 2007 års ökningstakt skulle det dröja 211 år innan papporna tar ut halva föräldraledigheten(undersökning av TCO, publ. SvD 5/3 2008).
* Sex av tio föräldrar ägnar mindre än en timme per dag åt fysisk aktivitet ihop med sina barn och fyra av tio leker mindre än tio minuter per dag med de små. Däremot tittar fyra av tio på teve med barnen minst två timmar per dag. (Scandinavian research på uppdrag av Via, publ. Aftonbladet 18/5 2006).
* Och nu talar endast 5,4 % med sin pappa när de är ledsna. (undersökning av Kamratposten, publ. Aftonbladet 7/10 2008). I undersökningen ingick 6000 pojkar och flickor i åldern 8-14 år.
SÅ TALA MER! LEK MER! VABBA MER!
Alla ni stolta pappor tar för er!
Kunde inte låta bli att publicera denna artikel från www.Libero.se i sin helhet!
Trevlig läsning.
Låt pappa ta plats!
Det kan vara riktigt svårt att låta bli att säga ”gör så här istället”? Även om det är välmenande. Men som mamma gör man sig själv en otjänst.
Är du mamma? Handen på hjärtat: hur ofta brukar du stå strax bakom axeln på pappan och ge små råd, visserligen av ren och skär omtanke, om allt från hur blöjan bör sättas på till vilka kläder som är sötast tillsammans? Svårast kanske det ändå är låta bli att komma med synpunkter när bebisen gråter i sin pappas famn?
Om du nu kan låta bli att helt sonika ta barnet ur pappans famn. När man som pappa känner att blodtrycket skjuter i höjden i samma takt som decibelnivån (hur kan så små människor låta så mycket?), är det inte konstigt om man blir stressad och söker en snabb lösning. Och det kan ofta vara att lämna barnet till mamman, som i många fall har mat som lindrar och har mer vana eftersom hon ofta är med barnet mer i början. Då kan det verka som om pappan inte vill, när han ger upp så lätt. Men det är tvärtom. I de flesta föräldragrupper på BVC säger papporna att de känner sig utanför. Att det faktiskt känns som om mammorna inte riktigt litar på dem. Att de till och med kan känna sig lite bevakade av mamman, när de har bebisen.
Men bara för att mamman har hittat ”tricken”, och lärt sig hur man hanterar olika situationer, betyder inte det att de är de bästa sätten. De är definitivt inte de enda.
För det finns flera sätt att trösta. Flera sätt att sätta på en blöja och är man överseende (eller rent av helt enkelt blundar), flera sätt att kombinera färger och mönster på kläder.
Bebisen far inte illa av olika sätt. Tvärtom. Bebisar lär sig snabbt att pappa har sitt sätt och mamma sitt. Och det är bra. En pappa ska vara pappa och slippa vara en kopia av mamma.
Den allra första tiden är det framför allt mamman som bebisen knyter an till. Det är biologiskt, oftast är det ju hon som har maten. Även om pappans roll i början mest handlar om att stötta och serva familjen, är det viktigt att han blir insläppt och att han och barnet får lära känna varandra redan från födseln.
Som mamma måste man våga backa för att pappa och barn ska få möjlighet att lära känna varandra. Ibland innebär det faktiskt att man som mamma låter dem vara ifred, kanske går in i ett annat rum eller till och med hemifrån för att det ska fungera. För precis som mamman har pappan rätt att få lära känna barnet på sitt sätt och göra sina egna erfarenheter utan att någon sitter bredvid och ger, visserligen välmenande, men ändå, råd.
(Som mamma behöver du bara föreställa dig hur det skulle ha varit, om din svärmor suttit bredvid, när du försökte trösta allra första gången…)
