Vi växer upp

Det är höst och förändringarnas tid är här. Löven börjar lysa med sin färgranna lyster och solen sveper ett skimmer av orangefärgade strålar över det klarblå vattnet. Isande vindar tränger in i märgen och jag söker värme och skydd vid brasornas lugn. Trots höstens ankomst känns det som tiden står stilla i omgivningarnas landskap. Jag njuter av tiden, men även av tider som varit. Någonstans i mig sitter en tagg då jag promenaerar i gamla spår. Minnen som etsat sig fast och endast finns i mitt minne. En tid fyllt av liv och glädje som liten. Nu finns också en tid av liv och glädje, men nu uppenbart förändringsbenägen. Barnen växer snabbt, nästan för snabbt. Ibland önskar jag att jag satt med livets fjärrkontroll och kunde stanna vid de underbara tillfällen som ges. De växer och jag med dem, men alldeles för snabbt. Ett sätt för mig att stanna av denna snabba process är att klamra mig fast i de stigar som jag upptäckt i naturen... Promenader med gamla minnen som väcks till liv. I går var en sådan dag.