måndag 4 oktober 2010

Vi kan inte läsa oss till verkligheten!


Mitt i drömmarnas tillvaro och vardagens utopi lever jag och andas kärlek. flummigt, eller hur? Men jag har uppnått något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva som liten, ensam och mörk. piller och terapeuter har banat väg under min slaviska era av mörker, lagerkvist och hat. Min tilltro till omgivningen och människors kärlek slets itu under min vandring i verkligheten. Mitt i, utifrån sett, kantades min vardag av hinkvis med kärlek och omtanke. Tidningar motsade min tes och jag sögs in i mitt inre, med varelser och bilder av ett mörker somn lade sig över hjärnbalkens mörka landskap. hoppet försvann och jag med det. Någonstans i bröstet slet en trubbig machete känslor och själ till strimlor av oigenkännlighet. Pessimismen gav en tilltro till världens ondska och jag förlorade mig själv i denna kamp i min omvärldsanalys. på den eriks gatan sårade jag både mig själv och nära och kära. Något sinnet får betala för idag.

Trots livets lek innanför livsverkets väggar gnager en oro någonstans i oändlighetens nervceller. hoppet svajar med båten i parken och sorgsenheten sköljer stundtals över mig. I alla fall för en mikrosekund. En sekund fylld av dåligt samvete över en tidigare resa som handlat om att överleva... Överleva en pessimists ansikte kantat av osynliga ärr med rostbiff på tallriken och duntäcke om nätterna. Som tur väl är går det att vända sitt sinne och jag är nu den optimistiska pessimisten son tror och arbetar för ett humanare klimat. Lyckligtvis är jag dessutom en pojke som gråter...