Det handlar om att knyta näven i fickan. Att inte låta uppgivenhet bli en strategi. Som liten var jag grym på att plocka fram denna strategi vid vissa tillfällen. Dagar då omgivningen stod med flaggor och hejade, ropade, peppade. friidrottsdagarna var de dagar då denna mentalitet var uppenbar och blodsmaken var ett faktum. Trött, utpumpade stod jag och hulkade efter 1000 meters loppet som plockade fram allt jag hade i envishet och tjurskallighet. Den mentala tuffhetstiden satt i ryggmärgen vid dessa tillfällen. Tävlingsinstinkten var ett tecken på att det röda skynket fälldes ned och blicken borrades ner. Många av mina idrottsutövningar har genomsyrat möjligheten till att späka sin kropp och sinne på fotbollsplaner, vattenskida, i klättring och ett antal löpningar. dock fanns en annan sida i mig som hade en strategi till att ge upp och resignera och det var i vardsgutmaningarna. Helt pltsligt var det raka motsatsen och jag famlade i blindo över vad jag skulle ta vägen eller hur min strategi skulle läggas upp. Ett märkligt fenomen som jag än idag kan fundera och reflektera över. vad har jag tagit med mig från den tiden som "vuxen" person och vilka fallgropar snubblar jag i. Vilka lärdomar kan jag få in i min vardag från när jag stod i startblocken och det bara fanns ett i fokus. Målsnöret dinglade framför mig och det var att koppla bort all smärta och utmattning och plaocka fram max. i klättringen hade jag en suverän mentor som plockade fram det sista ur en för att sätta kruxet man ställts inför. Vid max menade han att kroppen enbart ligger på 50 % prestanda och du kan plocka ur än mer ur dig vid dessa tillfällen. Denna mentalitet blev en sanning och jag har aldrig varit så nöjd över mina prestationer som vid denna tid i mitt liv. kropp och sinne var maxat och tillvaron flöt på mycket bra.
Dessa utmaingar har jag företällt mig försvinner med ålderdomen och då de idrottsliga umaningarna försvunnit. Så här efter Klassikerhalvan blir det ganska uppenbart att vinnarskallen till viss del försvunnit in i mitt skal och jag blir mer vilsen och håglös i utmanande sítuationer. Det är nu dags att plocka fram den djävul som befunnit sig i mitt huvud och spökat på både det ena och andra sättet. det är dags att knyta näven, sänka blicken och bli en vinnarskalle. I vad, det får dagen förtälja...
