Willy Wonka och jag går på konsert

I lördags var det dags... att se Kent återigen efter ett tags uppehåll. För att bryta mönster bestämde vi oss för att besöka dem en lördag istället för söndag och då i den större staden Köpenhamn.

Efter att ha samlat vuxenpoäng med besked under dagen, iklädd polokrage, besökte vi Malmömuseum. Barn, spindlar och Mandela stod på schemat och vi njöt av barnens tindrande ögon. Mest spännande var givitvis presentshoppen, enligt Elliot och det märks tydligt att han växer upp i vårt konsumtionssamhälle. Tanken var att han skulle köpa present till morfar och valet föll på jongleringsbollar, eftersom det inte tog många sekunder innan han satt med dem själv under kalaset, fanns det en baktanke med valet.

Efter barn och vuxna fått sin beskärda del blev vi indelade i två läger. Det ena lägret i Melodifestivalens kulturera med Manboy frenetiskt spelandes innan programmet samt vi två medelålders, inte allt för ofta ute, pojkar som skulle se Kent. För att intala att man inte är så gammal försökte vi föreställa oss en konsert med yngre svartmålade tonårspumor, men så blev inte fallet. På en mörk perrong i Svågetorp försöker vi elda upp oss och inte hamna i, där vi troligen hör hemma, trötthetens vakuum. Vi försökte elda upp oss med den medhavda matsäcken och intala oss att vi orkar. Tillslut kom vi över tröskeln och känslan från förr inföll i oss. Som små tonårspojkar köade vi in till ett kilometer långt Tap1, som kunde liknas vid Family guy avsnittet då Brian kommer in i ett ölbryggeri. Förväntningar, öl och en lugn stämning bröt lördagsnattens vanliga soffläge. Ålderskategorien var inte den vi trodde och alla från 15 till 65 år var på plats för att avnjuta ångesten som är min arvedel.

Resultatet blev en helt ok tillställning. Besviket fick jag hitta andra pärlor än de jag hade önskat få höra. Hjärta uteblev, men mannen med den vita hatten pumpar upp adrenalinet och spänner hårsäckarna upp till gåshud. Jag är och kommer alltid vara ett Kent fan och troligen kommer jag vara en av de 65 åriga fansen som står och njuter av den gamla goda tiden. Visuellt fick vi kanonplatser tre meter från scenen och då utan trängsel i ett hav av livsöden...

Efter denna strapats önskar jag att helgen vore en dag längre för jag är ej längre den ungdom jag trott jag är..

Men jag har en strävan framåt och det är att vara familjens hjälte och nu dagarna efter fanns det en text som satte sig från upplevelsen och det var "På drift":

Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av
Bohemerna, poeterna är svin
och On The Road den fånigaste skiten jag har läst
för Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
med ryggen upp mot väggen
bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits
för sina liv eller någon annans
de får ingen belöning
men de kräver ingenting
de bara gör, biter ihop och håller käften

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö
men Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
på att någon däruppe ser oss
någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för något vi inte visste att vi gjort