Ett hål i huvudet med ett blödande hjärta...

Någonstans i mig gapar ett stort hål. Jag vet inte vad jag kan fylla det med och det skapar en dimma framför mig. Hålet växer och blir större och större. Jag är någonstans, men vet inte vart. Hela tiden söker sig blicken bakåt och det ger ingen kraft framåt. Allt är svart framför mig och marken svajar. Jag är rotlös och det är inget jag ska vara eller behöver vara. Trygga tankar drar mig hemåt och sluter in mig, långt in i mitt skal. En värmande känsla öppnar upp andra vägar. De omöjliga och fruktlösa vägarna, men ändå de givande och skapande. Det är vägar sopm tar mig någonstans, som ger mig någonting. Likt krabbfiskaren utmanar jag vädrets makter som kan ge mig en inkomst, men är det vad som gör mig rik? Inte idag och inte imorgon. Förhoppningsvis framåt. Handflatorna naras och jag kämpar sliter som ett djur med mitt Sisyfos arbete. Någonstans finns en topp, en gräns. Vart vet jag inte? Förbannat länge har jag kämpat mot ovisshetens mörker och jag trodde det var över, slut, finnito. Ack vad jag bedrog mig och jag är på ruta ett, men ändå inte. För någonstans finns ett hopp och en gnista som gör mig rik. Absolut inte där jag är nu och det är härifrån jag flyr med min portfölj fylld av så kallat viktiga papper. Hem till mitt ide som skänker mig lugn, ro och harmoni...