Minnen från förr

Tekniken är inte var den borde vara på ön. Efter att ha suttit och knåpat ihop en lång text om minnen från förr upptäcker jag till mitt förtret att den digitala utvecklingen inte alls är vad som utlovas i flashiga reklaminslag. Något som gör att jag kommer av mig helt i den tidigare sinnesstämningen och irritationen breder ut sig i kroppen. Frustrationen över att ha tappat något som jag lagt tid på, men även energiinvesteringar. Jag kan inte gråta över det förgångna utan får vackert "adjust and adapt".

Det var just det som den tidigare texten handlade om. Inslag som förr var självklara, men som idag kan vara helt främmande. Jag tänker på det iskalla vinterlandskapet som ligger och väntar på att att tränga in i både ben och märg så fort jag sätter näsan utanför dörren. Ålderdomen har gjort en bekväm och mindre kreativ. Förr i tiden kastade vi oss ut och antog de mest udda tävlingsformer med både iscurling och bandy över fjärd. Förr tillbringade vi timmar tillsammans och satt spänt och väntade på ett anstädigt klockslag för att kunna ringa runt och ta oss an dagens utmaningar. Vänner som umgåtts timmar, dagar, veckor tillsammans. Idag vet vi knappt var vi har varandra och om vi springer på varandra blir det en och annan artighetsfras. Fraser som förr kunde vara natten igenom och inslag av de mest förtroendeingivna utbytena om livets mening, kärlekens vara eller icke vara eller musikens dolda budskap. Samlade i en obekväm soffa med skivor utspridda runt omkring oss. Hjärtskärande frustrationer om varför och hur! En tid som då kunde upplevas omtumlande och grym, men som idag ses som i ett rosa skimmer.

Rutiner och inslag som jag saknar i dagens vardag. Vuxenlivets måsten har tagit överhanden hos många och ett antal i min omgivning stångas mot nutidens väderkvarnar för att inte känna att vardagslivet stannar av och med det utvecklingen.

tror att jag idag ska ta mig an de vikar och färder från förr för att låta en och annan tår förfrusa längs med kinden. Allt för att väcka minnen från förr och låta de återupplivas tillsammans med Elliot. Det var längesedan vintern erbjöd ett så självklart vinterinslag som både is och snö och det är precis som om jag glömt morfars gamla klokskaper, eller så börjar jag inse att jag börjar bli vuxen. Detta eftersom jag drar mig för att ta mig an isens underbara landskap och dess enorma utbud. Fragmentariska minnen kommer till mig från det undermedvetna. Turer med familjen på både pulka och spark. Insvepta i pappas gamla fårskinn som han skulle ta med i alla lägen oavsett hur mycket packning vi hade med oss. För packning hade vi med oss, sommar som vinter. Skottkärrelass med mat, leksaker och kläder där hälften troligtvis var överflödigt. Dock så var skinnen uppskattade då vi satt insvepta i dessa med en kopp varm choklad och korv i handen. Vintrar som idags sågs som självklara, men idags hänvisas till klimatförändringar och miljöförstörelse. Kanske har vädrets makter återgått till det normala från förr. Förhoppningsvis! En av de tjusningar jag ser i det avlånga landet är just årstidsförändringarna med islossning, porlande bäckar, vitsippor, varma somrar med bad och grill, höstens starka stormar eller just vinterns kalla snö och istäcke.

Något som det vintriga landskapet utanför påminner mig om, minnen från förr...