Det vankas jul, men det finns en saknad av tindrande snöflingor, pudervitt snötäcke och klar kall luft. Andetag som frustar ut en köldslagen dimma, huttrande kroppar och vantar som slår i takt med åkerbrasornas funktionella rörelser. Ett landskap som öppnar upp sinnet och termosar med varm choklad. Mössor, vantar, overaller och vinterkängor i högar i hallen som alltid känns för liten.
Lite av stämningen har dock infunnit sig efter sjungande luciatåg som påminner en om gamla goda tider. Tider som bestod av lussevakande och sånger för förvånade lärare som fasat för påhälsningen ev en grupp lullande och salongsberusade ungdomar. Salongsberusade ungdomar som sedan blev till överförfriskade ungdomar i en överfylld gympahall vrålandes, skrålandes och sjungandes. Tider då man trånade efter sin ungdomskärlek som betydde allt. Med en utgång som allt för ofta slutade i brustet hjärta. Ett resultat av snällhet och omtanke gav fog för uppbrott med den stående frasen om att vi kan väl vara kompisar. Kamratskap som skapade förtvivlade tankar, mörker, olycka och fåfänga mixat i en hormonstinn pubertetskropp. En kropp som sökte och åter sökte efter en identitet.
Böcker slukades om mörka, onda tankar och funderingar. Lagerqvist, King, Koontz med flera gav kroppen en teatermask till ansikte som alltmer tvivlade på sig själv i ett hav av krav. Fasaden utåt var vitmålad och lycklig, inåt fanns en värk av tvivel och osäkerhet. En värld som formade en fundersam stoiker som aldrig var nöjd. Mentala piskrapp slog huvudet i bitar och ögonen blev sorgsnare och sorgsnare. Med tiden påbörjades en Aliegherisk resa bort från skärselden och upp mot sin Beatrice. Ögonen började se mer av de idylliska vinterlandskapen som gav ro till inre frid och mindre tvivel. Någonstans hade hjärnan skapat en sköld som lyckats bygga upp ett immunförsvar mot verklighetens vardag. Starkare och starkare blev jag, just jag.
På tidigare snubblande och staplande steg gav vägarna en erfarenhet och allmänbildning som den sociala kameleonten fortsatte sitt sökande i. Kunskap som samlats i hyllmeter efter att dragit hem kassavis med böcker från bokbussar och gråa stadsbibliotek. I små städer öppnades stora världar upp sida efter sida. Verkligheten vävdes samman med känslor och krafter som idag vill påverka och ge förutsättningar. Ett brinnande hjärta pumpar nu ut en liten strimma hopp som kan stärka någon. Små saker, stora saker, nära, långt borta. Något av värde för någon. Kanske av en altruistisk drivkraft eller för ett inre egoistiskt självuppfyllande till att få en etikett. Hur som helst spelar det inte en uppenbar roll.
I juletider är det vissa saker som blir mer påtagliga och som för somliga är självklara. För andra kan det betyda sorgsna ögon som blickar in genom idylliska fönster. De mer pubertala ensamhetsfunderingarna var varken befogade eller troliga för mig. Men det var en sanning som jag trodde på, pessimist som jag blev. Idag är jag en optimistisk pessimist som känner till sina inre egenskaper där jul betyder en underbar tid med familj och vänner. Utan press och krav. En tid utan planering med en dag i taget. Lucka efter lucka fyllt av förväntan och möjligheter till att ge sin son verktyg som jag aldrig hade. Lärdomar som jag insett och dragit nytta av...
