Ett frostigt landskap

En liten blommas knopp söker sig genom ytan av ett frostigt landskap. En ensam själ blickar ner över knoppens kamp och sveper kappan om sig. Med isande steg hukar sig mannen för den tilltagande vinden. Klimatet och kampen känns alltmer hopplös. Väderbitna kinder krampas samman och munnen har frusit i ett sarkastiskt leende. Varje steg känns som ett bidrag till ett decenniums utveckling av evolutionen. Kampen är densamma och det är kallt. Sinnet har frusit och det finns inget hopp om hjärnaktivitet. Det är enbart en kamp om överlevnad.

I omgivningen finns enbart ett öde och kargt vinterlandskap som en gång i tiden blomstrade och hade en fägring som Linné hade frossat i. En enstaka tanke ger hopp om att orka ta klivet framåt hos mannen. Att just ta sig framåt och överleva. Någonstans långt därinne finns en låga i ett tungt pumpande hjärta. Ensamheten är påtaglig och vinandet tilltar ytterliggare. Vad mannen är på väg vet inte ens han själv. Händerna är blåfrusna och odugliga. Smärtan ilar in i benmärgen och en doktor hade ordinerat omedelbar amputation.

Lustigt nog är blomman och mannens kamp densamma. Båda malplacerade i den bistra miljön. Ingen av dem kapabla till att vare sig ge upp eller överleva. Det är kallt, öde och hopplöst...

Mannens hornhinna återspeglar ett liv, en tid från förr. Drivbank efter drivbank passeras i ett långsamt tempo som för en rullatorsbunden 90-åring hade verkat hektiskt. Innerst inne finns en drivkraft som vägrar ge upp och släppa taget. Någonstans i snöblindheten finns ljus och värme. Frågan är var...

Det kan tyckas meningslöst att kämpa mot en kamp som hade fått David och Goliat att framstå som jämn och rättvis. Att ge upp hade varit det mest humana. Men ett nederlag är ett nederlag och mannens historik signalerar om att han inte kommer ge upp. Att kampen känns igen, att han har lärt sig något från förr.

Trots att varje ansträngning gnager in i själen och äter upp den lilla bit hopp som finns kvar öppnar han upp sin rock och fibblar fram ett foto som legat i innerfickan närmast hjärtat. De klumpiga, blåfrusna händerna mer klämmer än griper om fotot på hans familj som finns hos honom. Och det skänker en tanke, en tanke om överleva. En överlevnad som kommer ge ytterliggare en insikt och erfarenhet om livets kamp mot allt. Utan karta kan vi tyckas vara desorienterade, men vi glömmer de historiska pusselbitar i vårt liv som kan hjälpa oss att uthärda, hantera eller planera för en förändring. Vi glömmer vad vi gjort, vad vi ville och vi famlar. Mannen famlar, men innerst inne vet han, att det är nära. Nära till hans hem, familj och den värme som kropp och sinne skriker efter.

Tills nästa gång kan det vara ett gult ökenlandskap som ska besegras så det hjälper inte att införskaffa framtida Canadian goose jackor, så det är ingen mening att handla, packa utan bara ta det för vad det är och kämpa med de innersta resurser mannen har.

Fotot och blomman skänker tröst och han fortsätter gå. vart vet han inte. Men någonstans är han på väg...