Jordens snällaste apa?

Med en filt uppdragen över näsan och en godispåse i handen har jag satt igång julfrosseriet. För att inte stanna av helt i evolutionen har jag bestämt mig för att se sista avsnittet av vetenskapens värld som handlar om jordens snällaste apa. Märker att det utamanar mina stela referensramar om människans ursprungliga natur som jag sett på med dystert sinne. Hela tiden har min föreställning handlat om den mänskliga grymheten.

under programmets gång öppnar sig ett sinne som jag inte visste fanns hos mig. Mina hörntänder slipas ner i tandköttet och med minnen från förr om den snälla pojken lystrar jag mer och mer till vad Lasse bergh målar fram för bild av vårt ursprung.

helt plötligt hör jag en smäll från ovanvåningen och förvandlas till en grym predator med sylvassa hörntänder. Familjens första husmus har gått hädan och operation begravning slutar med en suck och sedan ett huttrande när jag slår igen kopmposttunnan i ett köldslaget landskap. Så mycket för den godheten och jag slår mig återigen ner i soffan och sappar över till en amerikansk sitcom som jag sett ett antal gånger tidigare...

Jordens snällaste apa? Det tar vi en annan gång och jag planerar att lägga en slant till välgörande ändamål i julruschen för att stilla mitt sinne.