På helgen blomstrar jag ut och fredagseftermiddagen blir en uppvisning i en superhjältes framträdande. Ingen mer rock eller keps och musklerna spänns inför Livsverkets utmaningar. Konditionsträningen är vetenskapligt bevisat att det är en av de IQ: höjande krafter jag besitter då jag möter Arga snickarens mansideal och matematiska geometrivinklar i sovrum och badrum. Med stort mod sveper jag plåstrena runt fingrarna och trotsar sjukvården precis som TV-männen lärt ut sina ideal. Planschen av Stål-henrik och SupersnällaSara hänger på den provisoriska sovrumsväggen i byggkaoset på ovanvåningen. Bredvid hänger även en sliten bild på Timell och byggare Bob som lär ut sina kunskaper för att rädda familjers byggplaner och familjeförhållande. Är det detta jag drömmer om tidigt en måndagmorgon i min slitna kontorsstol eller är det något annat? Kan det rent utav vara så att jag löser samhällsekonomiska analyser under min vistelse i hemmet och söker nya infallsvinklar till en superhjältes skapande Livsverk på arbetet? Varför är inte huvud och kropp på samma plats?
Som flertalet av andra blekingebor dagdrömmer jag mig bort till det ekonomiskt oberoende möjligheterna och funderar över vad jag skulle gjort med all tid som blir över, efter anlitat både ROT, HUS och MANs avdragsgilla hantverkare. Troligen hade jag gått och påtat i rabbaten med mina specialimporterade hortensior från utlandet likt den Liedlbaron jag önskar mig bli. I trädgården sitter även min fru, sörplandes på en Grönstedts, och spelar bridge med grannfrun och de väluppfostrade barnen springer runt i trädgården för att fånga fjärilar. Livet leker och jag funderar på vad jag mer skulle tagit mig an, vad eller om jag skulle tagit mig an några hantverkskonster eller blivit rädd för de blåsor händerna kan utsättas för.
Jag rycker till och torkar bort saliven från mungipan. I bakgrunden hörs ett skrik och familjefadersrollen gör sig påmind. Leka säger en liten krabat med tindrande ögon framför mig och jag får dåligt samvete för min oplanerade frånvaro. Med ett kroppsligt skrik gör sig medelåldern påmind och en snabb flashback gör att jag än mer förstår hur mycket mentalt frånvarande jag är. Hand i hand går vi och sätter oss på lekmattan i vårt provisoriska lekrum under trappan och jag känner under lekens gång draget från ovanvåningen som inte är helt färdigställd. jag tackar vädergudarna för det milda klimatet och skakar på huvudet för att inte fastna i de superhjältekrafter som behövs för att ha avverkat de 800 snickartimmar som en kaxig hantverkare räknade ut att det skulle krävas för att bli klar. Stolt klappar jag min son på huvudet och berättar om våra gemensamma snickarplaner på hans stundande rum.
Min superhjältekraft består av olika roller och jag känner mig som en av karaktärerna i Heroes där omgivningen stärker honom och han erhåller de superhjältekrafter han kommer i kontakt med. Jag är en social kameleont med både för och nackdelar som tar mig an olika uppdrag i vardagen både praktiskt och teoretiskt. det gäller dock att särskiljda dessa karaktärer och vara där man är. Att inte ta med sig jobbet hem, men heller inte ta med sig hemmet till jobbet. Ett Livspussel som ställer krav på att orka härda ut eventuella stormar under årets 365 dagar. Vissa dagar kavlugna andra som vilken Guddrun som helst flåsandes i baknacken.
En vilja av stål och öppen kommunikation har nu gjort att jag kan skruva karmskruvar om kvällarna och räkna ner de fåtal kvarvarande snickartimmar innan de 800 planerade snickartimmarna avverkats. Är jag stolt? Om jag är! Har jag lärt mig något? Om jag har! Tillbakablicken är som vilket lumparminne som helst som förstärker det positiva i efterhand. Dock har jag hela tiden värnat om min familj och det är något som jag kommer fortsätta med så här i nalkande juletider.
Jag och min son har i alla fall laddat upp med förberedelser inför den kommande Superhjältejulen och ser fram emot vad vi kommer få se och lära.
