Ett känslohav sköljde över mig. Hjärtat pumpade ut sina svallvågor av syrerikt blod. Själen vände, vred och matade mig med känslor från förr. Huvudet hängde inte med och tårkanalerna svämmade över. Läpparna torkade ut och narig hud smakade blod när jag spännde ihop mina käkar mellan hulkningarna. Jag vet inte i vilken tidsrymd jag befann mig i och såg plötsligt hur jag satt i min turkosa IKEA fåtölj med tonvalsluren mot min kind och jag kännde precis likadant som nu.
Skillnaden är att detta var 16 år sedan. Hopp och känslor har format mig till den jag blivit, men jag strävar fortfarande. Strävar, kartlägger och anpassar. På ett flertal ställen har jag fått höra vilken otroligt klok och insiktsfull man jag är. Själv har jag hängt upp mig på att jag är en pojke som gråter. En pojke som fick ta emot stryk för sina glasögon och lapp för ögat. Någon som gav sig själv piskrapp för att han inte var som alla andra. Någon som fått för sig att pojkar inte gråter. Ensam skugga som slagits för det goda i hans omgivnigen. En godhet som formade honom till den pessimist han blev.
Skepnaden som tog form i mig var likt en social kameleont på två ben. Den inre röda tråden som formades efter frågan "vem är jag" blev till ett nystan. Ett nystan med små röda trådar utan ände och jag gick vilse...
Fortfarande kan jag leta efter någon av ändarna. Framför min syn blinkar den trasiga neonskylten med pornografisk röd färg där budskapet "hur är jag" blinkar till och från. Denna själsliga fråga gör att jag månad efter månad åker en känslomässig berg och dalbana. Hjärnan skrumpnar och instinkterna tar överhanden. Böckerna som format mig har tappat ord likt en dyslektiker som söker sammanhang och försåelse bland de obegripliga och skuttande bokstäverna. Nostalgiska dolkar hugger mig i sidan och jag sväljer min Omeprazol för att döva smärtan. Min skepnad har blivit vag med min vuxendom och jag hittar fokus i den lilla bakspegel som tidigare varit så tabubelagd.
Dock är jag den jag är och jag lever med mina diaboliska krav. Jag går och odlar i min trädgård och jag trivs i min trädgård. Men jag lever och arbetar efter mina drömmar och de byggs till luftslott tillsammans med min familj för var dag som går. Var och en av dem har fått med sig vars vapen för att driva bort mina demoner. Jag är en djupt rotad pessimist som försöker byta skepnad och anta livets utmaningar bland livets grymheter. En kämpande Don Quoite mot samhällets giriga väderkvarnar. Min kamp är för en hållbar utveckling, men syns jag inte så finns jag inte. Mitt hopp står till att vi hittar rätt i tillvaron och att jag kan bidra till någon enstaka vägskylt mot landet "Lycka".
För tillfället är vardagen röd, död och lever i det förgångna. Dock har jag uppnått en av mina drömmar så varför skulle det inte kunna bli fler...
Idag fångade jag min ungdom då ljuv musik uppstod och jag var åter den gråtande 13-åringen med min nyinköpta LP-skiva i min hand. Min hjärna öppnades upp likt en konservburk och en näve tro kastades in i systemet. Nostalgin flödade och pojken i mig tog åt sig varje ord som sades:
Ingen lämnas kvar
Vi hämtar dig bakom fiendens linjer
Ingen lämnas kvar
Vi skyddar dig med all kraft vi har mot svinen
Om jag fick regissera slutet
Tystnad! Tagning!
Man vet man blivit gammal när ens ungdom
börjat glittra som Allens Manhattan
Dan före dan...
Som det strålar från ditt hjärta
som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen tillslut
Genom hålet i mitt hjärta
Har du kartan kvar?
Eller en aning om var vi är på väg så led oss
Inget lämnas kvar
Vi saboterar allt vi inte kan ta med oss
När du öppnar fönstret blåser en vårvind
Förändring
& bakom murarna vid ån lämnade jag spår
jag skrev mitt namn i vattnet
så du vet var jag finns...
När det strålar från ditt hjärta...
Därefter satte jag på mig mina slitna Shellglasögon, lutade mig tillbaks i min Strindberg fåtölj. Smuttandes på min 36-åriga Mchlachlan slog jag upp första sidan i Dagens industri. Vuxendomen hade kommit ikapp mig...
