Utbildnig efter utbildning får mig till att inse det jag en gång i tiden våndats över. Grubblerier har fallit på min lott som jag tidigare skämts över. En av anledningarna till att jag nu återigen reflekterat och tagit mig an min dåtida personlighetskaraktär är alla utbildningar jag farit landet runt på. Senaste tidens tankar och funderingar har därför aktualiserats i min hjärnbalk och har uteslutande kretsat kring etik och moral i vårt nutida samhälle. Min moraliska Sartre kamp har tagit form och det har landat i funderingar kring människans innersta kärna.
Vad är det som får oss att göra som vi gör och vad driver oss?
Hur långt kan vi driva människans skapelser?
För några dagar sedan hade jag, några teoripass mindre, gott hopp. Nu vet jag inte längre! Människans ondska har en mängd bakomliggande orsaker och till det hör bland annat faktorer så som girighet och makt. Precis som vår kungliga Lagerkvistska dvärg funderade över och frossade i. Efter senaste socialmedicinska pass kunde jag i mitt stilla sinne utforma en teori som satte droger i epicentrum till en mängd grymheter som skildras runt omkring oss i kvällstidningars eländeslektyr. Och så tror jag fortfarande att det till stor del är. MEN och nu kommer jag till ett stort "men" och som får mig att rysa av obehag. Vi människor verkar till stor del även lägga våra moraliska handlingar i händerna på expertisroller både förr och nu.
För ett antal år sedan utfördes Millgrams experiment som skulle se hur långt "normala" människor var villiga till att gå i forskningens dunkla korridorer. I experimentet skulle ett visst antal försökspersoner dela ut stötar till en elev som skulle svara på ett antal frågor. Vid fel svar utdelades en stöt och för varje felsvar blev voltstyrkan högre och högre. I slutändan handlade det om dödliga doser och som flertalet av dessa "normala" personer utsatte den svarande för. Mina tankar har grunnat länge på denna situation och vad vi kan utsätta andra för då vi har någon att skylla på.
Dagens avsnitt av Vetenskapens värld satte mina celler än mer i huvudbry då avsnittet behandlade ämnet våld och grymheter. Här dök då Millgrams teser återigen upp framför mig, fast nu ett antal år senare och i min förhoppning några klokskaper rikare. Tyvärr fick jag förkasta tesen då 9 av 12 försökspersoner utsatte eleven återigen för 450 Volt och en del utan att blinka. Så nu är jag tillbaks på ruta ett och få grubbla, grubbla och grubbla vidare.
Som tur väl är består tankarna inte lika ofta av dessa djuplodade funderingar utan håller sig även till det klassiska råttracet i min nutida samhällskarusell. Tyvärr bidrar karusellen till att jag får ta genvägar till mitt innersta svarta hål och jag förkortar ner tankespiraler och låter dem inte alltid vidareutvecklas i vardagens hets. Kanske är det därför vi inte lär oss av historiens misstag och gör samma misstag åter, åter och återigen.
