Högtryck i maskineriet och den ena naiva floskeln efter den andra börjar trubba av mig. När jag fick höra att en av mina gamla studiekamrater skulle påbörja en sex månaders inre resa i ett munkkloster på andra sidan jordklotet infann sig en liten uns av avundsjuka. Vi är nog i kontrasternas svart-vita värld där jag kämpar som en tok för att få ihop det beryktade lisvpusslet. Tyvärr har jag kommit på att min vanligaste ursäkt till att "det är mycket nu" hela tiden efterföljs av att "men det är väl så det ska vara". Är det så det ska vara? Vem avgör det? Det ligger enbart i mina händer och det tog ett tag innan jag kom fram till den logiska och relativt enkla insikten.
Så planen till denna logiska slutsats blir att dra i handbromsen, kasta ut en livboj i vardagens hektiska karriärhav för att kunna ta mig upp till ytan i livspusslets bottenlösa hav. Därefter ska jag ta en välförtjänt vardagspaus och flyta fram på min badring och se vart jag ska börja sortera bort eller förändra framöver. Men tills dess är det ända in i kaklet som de sanna sportentusiaterna uttrycker det hela. Ska bli en stor belöning till mig själv efter denna meriterade utmaning. Målbilden är nu färdigprogrammerad och klar...
