Tiden med pusselbitar i livet är i ständig rörelse. Allt och alla ska ha sin beskärda del och energi till egen planering börjar bli en bristvara. Under en vecka har jag hunnit med tre dagars intensiv utbildning, planeringsdagar, bröllop, dagen efter bjudning samt snickra så är hjärnan och kroppen i stort behov av konstgjord andning eller någon form av inre energidoping. Hjärnen är som svampbob i egen hög person och tid med familjen börjar bli en bristvara. Kvantitet har gått före kvalitet och den egna kvalitetstiden är av sällsynt art. Det börjar alltmer handla om att prioritera, men allt och alla ska ha sitt egna önskemål tillgodosedda innan detta kan bli aktuellt. Tanken var att jag skulle hinna med att läsa, men jag har bara hunnit med första sidan i en bok som jag redan haft nytta av och den gav mersmak efter ett uppvaknande inledande skede...
"Man är knappast förvånad över att Buddha var tvungen att lämna både kungarike och familj för att hitta sin efterlängtade inre frid. Inte för att förringa hans insats, men jag skulle vilja se den indiske prins som kan nå nirvana jonglerande en hysterisk flickvän, 80 timmars arbetsveckor, en förmanande kycklingmorsa och en ständigt föränderlig värld där den som inte hakar på den senaste trenden är för alltid bränd i sällskapslivet. Buddha, kan man ana, hade säkert varit förstående nog att lyssna på sin mor. Men till skillnad från mig hade den lilla fetknoppen inte tre deadlines att passa och så många oavslutade uppdrag att de stack ut ur hans lilla prinsarsle. Tacka fan för att folk blev utbrända/.../
Vi andra hade inte tid att bli utbrända. Hur skulle vi hinna med det?"
(D. Wattin, Vi ses i öknen)
En igenkännande känsla... Så detta är ett livstecken från ett livsverk som byggs upp i en karusellartad tillvaro med hopp om att turen snart tar slut.
