Jag hade ett val, att arbeta övergripende eller på individnivå med frågor som handlar om människors välmående och finna vägar i livet. Valet föll på frågor som berör individers förmåga att skapa sig en god framtid. detta har gjort att jag super in atmosfärer, frågor, debatter i ämnet. Men jag gillar inte det jag ser och hör. Tiderna är förändrade och det finns ett klimat som kan få vilken vargflock som helst att se mänskligare ut än det jag stöter på. Mycket verkar handla om egocentrerad maktfixering där förnuftet försvunnit sedan decennier tillbaks. syns jag, så finns jag. Agerandet får kosta vad det kostar och konsekvenserna bekommer inte alla. Empati är något som inte existerar och det handlar om Jag, jag, jag, mig, mig, mig. Klimatet är tufft och jag kan känna att det råder en selektering på många arenor. Efter att suttit på åskådarplats och lyssnat på Thomas Furths framtidsanalys om MeWe generationen samt Martin bengtssons väg tillbkas väcktes många tankar. Både genom vad som sades, men även hur omgivningen reagerade på det som sades. Och jag gillar inte det jag ser och hör. Var finns mänskligheten, var finns hoppet för en mer empatisk framtid?
Ibland glömmer jag bort situationer som kan vara avgörande för hur det ser ut runt omkring mig. Aktuellt, rapport, TV4 Nyheterna bubblar av nyheter som går i konjunkturens spår. Revolter, våld, elände. Men är verkligen världen så svart?
Statliga verk kryssar fram i verklighetens farvatten och kör över de stackars individer som ligger och guppar i sina livbåtar. Kommuner ska bespara, kosta vad det kostar? Utbildningsmål nås inte, böcker finns inte, förnuft finns inte alltid det heller. Vi ska leva på luft och vatten. En föreorenad luft som ingen tar på allvar och vatten som inte det heller tas på allvar. Människor trasas sönder och plåstrena ska vara gratis. Men är det verkligen så eländigt?
Det gäller att fokusera och vara på tå så finns det en annan verklighet. Ett samtal gjorde mig medveten om detta igår. Helt plötsligt hade jag ett val, nattsvart eller rosa skimrande. För mig blev det rosa skimmer. Dock vill jag inte höra talas om de positivistiska flosklerna bland det kletiga nattsvarta. Det skapar inget förtroende och ger en snedvriden bild av verkligheten. Det går inte alltid att ta sig ur ett helvete genom att bara le eller gå i skrattterapi.
Förnuft och känsla är något som jag önskar mer av!
