I andra lägen försökte jag knappt. Tillfällen då jag kände mig osäker, fruktansvärt försiktig och underlägsen. Med stor sannolikhet slutade dessa tillfällen med att ge upp och en simulerad skada. Utmaningar var krav, som var en press som jag många gånger inte kunde hantera. Idag kan jag småskratta av hur jag kunde simulera en knäskada i en vecka och uthärda de skavande kryckorna. Dum och envis...
Lägen där jag kände mig hemma och säker slutade oftast på en pallplats med medaljer runt halsen. Oftast har det varit så. Har jag väl vågat så har det slutat oförskämt bra. Tyvärr insåg jag det alddeles för sent. Tiden på högstadiet och gymnasiet var typexempel på detta. Det blev ett och annat skolrekord och jag kan än idag känna de känslor som frambringades på Brunnsvallen och Västra mark. Känslor som jag nu plockar fram i olika lägen, känslor som jag tidigare varit rädd för. Nostalgi har varit ett aber för en känslosam kille. Saknad något frukansvärt hemskt. Men det var förr...
varför kom jag in på dessa funderingar då? Jo, för tillfället håller jag på med träningen inför Lidingöloppet som är den näst sista grenen för mig i klassikerhalvan. Idag lyfts jag inte fram av kompisarnas jubel längre och skadorna är inte heller simulerade. kroppen säger ifrån, men det är bara att stålsätta sig. Det sitter bara i huvudet som en vän sa till mig inför Vätternrundan. Men är det inte alltid så, att det sitter i huvudet. Allt vi tar oss för.
Frustande, hasande och svettandes försöker jag växla upp kroppen i tempo och ork, men det är med blandat resultat. Ensam tar jag mig ut och fyller sinnet med minnen från förr och musik som bär mig fram över nejderna. igår var en sådan dag! Ett lugn hade infunnit sig över havet under gårdagens pass och i den klara kvällen spred månen sitt ljus. I öronen ljöd musiken från Eva cassidys cover på autumn leaves.
Känslan av höst ligger för dörren och tiden för varm choklad och äppelkaka är snart här. även det skapar minnen från förr, ljuva, gamla minnen. det känns som att sinnet börjar komma ikapp kroppen och jag börjar känna mig vuxen, äldre och erfarnare. en tid som förr skrämde mig, men som idag gör mig tryggare och säkrare. Rädslan är som bortblåst och kvar finns nostalgiska, fina gamla minnen. vi väljer själva vilka perspektiv vi vill se livet utifrån som Lo Rossling poängterade i veckan. Det är så sant som det är sagt. Jag behöver inte längre simulera skador där jag känner mig osäker och rädd utan kan testa, vända och vrida på utmaningar, problem och bekymmer. Det är väl det som kallas erfarenhet eller vuxenpoäng, eller?
Autumn leaves fall and are swept out of sight
The words that you said have gone too
Autumn leaves fall and are swept out of sight
So are the memories of love that we knew
The wind of forgetfulness blows then
Into the night of regret,
The song you would often sing
Is echoing, echoing yet
The falling leaves drift by the window
The autumn leaves of red and gold
I see your lips, the summer kisses
The sun-burned hands I used to hold
Since you went away, the days grow long
And soon, I'll hear old winter's song
But I'll miss you most of all, my darling,
When autumn leaves start to fall
When autumn leaves start to fall
