En bekännelse

Har hamnat i en karusell som jag gillar att åka. Då mycket handlar om att ta in ny information om dagarna och lära sig alla förkortningar, turer och siffror blir tyvärr kreativiteten lidande. efter alla olika anställningar har jag nu lärt mig att inte förivra mig utan bara slå mig till ro och lära, lära och lära. Mycket känner jag igen sedan tidigare och det gör mig bekväm i mina frågeställningar och jag vågar ta för mig. Det som tidigare tragglats och ekat i huvudet med negativ klang har äntligen fått substans och dignitet.

För ett antal år sedan satt jag vid ett runt bord varje morgon och ordet "uppföljning" tydde på kapitulation från arbetsplatsens svajande och hektiska beslut om hur metoder skulle användas. På något sätt fanns där något som hade kunnat vara bra, men som aldrig blev det. idag har jag stor nytta av dessa lärorika år, även om de då kändes som om helvetets portar öppnat sig. destruktiva landskap banade väg för missnöje och uppgivenhet. Makten till att kunna påverka låg aldrig i våra händer och minsta lilla felsteg mättes utifrån det som dokumeterats i verksamhetens kvalitetssäkringspärm.

Idag känner jag en hatkärlek till tiden, men förstår hur mycket jag har lärt ig och vilken substans där egentligen fanns på ett stenålderssätt. tyglarna bromsade troligen allt till framgång, men springer än idag på ungdomar som hälsar med ett glatt leende på läpparna. När jag idag sitter och möter personer som av olika anledningar hamnat i en spiral som kan få tuffa framtidsutsikter framför sig förstår jag hur lyckligt lottad jag varit och hur mycket jag saknat dessa möten. Här pratar vi verkligen om att kunna påverka i sann folkhälsoanda. utan jobb finns många otäcka psykiska spöken. Att nu få ta sig an dessa med nya glasögon med mer erfarenhet känns mycket bra.

Dock finns det en liten törn och det är att jag saknar min radarkompis som kompletterade mig på ett ytterligt sätt vid dessa möten. Nu sitter han och rättar våra små misstag vid ett skrivbord bland alla andra