jag är på jakt efter min sagolika vy! Avkoppling övergår till en skön ensamhet. trött på att planera eller styra upp livets alla fenomen slår jag mig ner där jag behagar. Kroppen hänger bara med, rakt in i sommarens oas. Min sagolika vy där jag ser livet passera revy. alla är vi på olika plan, vissa rika, andra fattiga. Rikedom av pengar, liv eller upplevelser berikar våra liv. Jag är född med guldsked mitt i mun, men skeden har medfört en bitter eftersmak, där jag glömt att uppskatta det som finns och det jag har. istället har det blivit en jakt på mer, snabbt habiterad och hungrande efter mer. Likt fiskaren som vill ha mer jagar jag inkomster för att orka med utgifter.
Energikapitalet lyste rött, men jag klistrade över lampan och fokuserade på nya mål. olyckligt, omdeveten och icke självreflekterande glömde jag bort att fylla på inkomster och hungrade efter nya landskap där jag skulle finna guld. pengar var allt, men jag blev aldrig rik. ostrategiska val tog mig bort från den materialstiska rikedomen. något jag skulle inse, då det var för sent. däremot var jag rik på annat som idag inte värderas i pengar. jag innesitter en frukt som inte går att skörda. ekologiskt odlad i en frodig och grönskande barndom. idag finns den bara där, om jag tillåter mig att titta.
Skuggan ur mina drömmar sliter tag i mig för att banka mig till ro. Ibland med lyckat resultat, ibland med hjärnspöken som hungrar efter mer. En jakt på min sagolika vy där jag kan slå mig till ro och se livet passera förbi. tankarna åker karusell, runt, runt. den illamående känslan klumpar sig i magen. skapar en knut som inte går att lösa upp med en enkel handrörelse. den är invecklad och trasslig. Mitt röda nystan är fullt av knutar från förr och nu. enbart för att jag gör det så! jag slår knut på mig själv, för jag vill veta vem jag är och vart jag ska. jag vill bort från ovisshetens mörka land.
jag vill följa skenet. vägen in i ljuset, en spikrak väg där jag kan skörda frukt efter alla års slit. slit efter något, som släckts ner och mitt mentala landskap ligger nu tomt. intrycken kommer till mig, men försvinner lika snabbt från mig. en tidigare pefektionistisk dokumentation gav mig ljus. tyvärr var det ljus till mörker. för i denna dokumentaion fann jag mörker, pessimism och elände. mina mentala maskiner skapade någon, som jag trodde jag var, men inte är. en terminator som hade ett mål. att skapa ett inre kaos. sinnliga kreatur slet i mitt inre och jag slöt mig, ville ge upp. jag gav upp, men bara för att återuppstå ur mitt falska inre.
vad lärde jag mig av detta? klyschor som tillhandahöll en massa energi. energi kan inte förstöras utan bara omvandlas? bränslet, energin, ville påverka eller skapa en drivkraft. vilset hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera denna drivkraft och energi. hjärtat slog för fullt, pulserade ut kraft i varenda ven. Huvudet ekade fortfarande tomt och jag var helt utan mål och mening. allt blev en briserande bomb. min egna molotovcocktail och jag blev min egna vilsna självmordsbombare utan religion och tro. jag hade en vilja och kraft av att skapa en idyll, en sagolik vy. både för mig, men främst för andra. en framtid med utopiska inslag, storslagen och magnifik. mitt i allt detta stod jag, skaparen. någon som inte ens kunde skapa sitt egna jag. vilsen, rädd och försiktig! någon som aldrig vågade, som undvek smakprov på stormarknaden om fredagarna. en utveckling som blev invecklad och ohållbar.
idag vet jag, eftersom jag vet att jag har det bra och har alltid haft det bra. något som jag förstått efter att mött livets olika skapelser. vi är alla rika på historier och många hungrar efter sånt som alla "andra" har. det är så vi mäter vår rikedom. ovilliga att lära av varandra, vill vi stundtals skapa vårt egna hjul. åter och åter, utan rikedom som vi kan kassera in. allt för att vi aldrig slår oss till ro, eller gör det svårt för oss... sådan har jag varit, men vill inte vara... jag föddes med guldsked i mun, men spottade otacksamt ut den och skrek självömkande efter mer. idag har jag både mål och mening och det tar mig bort från ovisshetens torra landskap. och framförallt gör det mig rik, på både självförtroende och framtidstro.
