"Det här är min kärlekssång, det här är min stund på jorden..."
Låt mig berätta en saga. En saga jag slåss och brinner för. Den började redan som liten grabb i en omgivning fyllt av vänskap, spänning, dramatik och romans. Allt från sprängfylld action med vänner från nästgårds till rofyllda nätter fyllt av flygande fjärilar och romantik under stjärnklara nätter. Vänner utmanade våra domäner, ville utvidga sina revir. Vi var dåtidens indianer som slogs för vår mark, kämpade för vårt land, men framförallt för vår bygd. Bygden var vår värld, vårt allt. Vi kände till varenda sten, varje bäck i vår värld. En värld fylld av sagor. Sagor som de visa männen trollband oss med. Visa män, kloka gubbar, goa gubbar som berättade allt från hur det en gång varit och sett ut där vi nu drabbade samman i fantasislag med utomsocknes vänner. Grottor, liemän och snudd på drakar hade en gång i tiden upptäckts på vår mark och vi fortsatte denna upptäcktsfärd. En omgivning som förr svultit ut familjer, liv och rörelse gav inte heller oss en mättnad. En helt annan mättnad i en annars sprudlande näringskälla.
De visa männen var gubbarna och gummorna från förr. För oss var de bygdens storytellers, som gav bygden näring till vår fantasi. Om somrarna kom de åkande från när och fjärran. Motorljud som gjorde att vi släppte allt vi hade vid händer och fötter. Springandes glömde vi bort hur ont grusen gjorde under våra fötter, för vi hade bara en sak i huvudet. Att få smaka den hemlagade saften och få höra allt. Vi hade fått smak på livet och idyllen vi växte upp i! I vår omgivning håvade vi in allt som sades och vi fångade upp det i vårt inre. Likt vår håv som vi använde vid bryggans kant då vi letade efter spigg, lugn och harmoni. Här fanns aldrig tillstymmelse till bråk om mitt eller ditt. Utan det var vår fångst. Lugnet som vi fann nere i den gassande skärgårdens neutrala landvinning tog vi med oss, då vi ville höra allt som vi hört tusen och åter tusen gånger av morfar och hans bröder. Men även sånt som vi aldrig hört talas om tidigare fångade vår nyfikenhet som handlade om livet utanför våra domäner. Även där fanns spännande berättelser om livet från förr. Något som vi inte förstod där och då, men som senare skulle prägla våra val i livet. Då stod tiden still och vi lyssnade och sög i oss varje ord som sades i denna bullerbyidyll.
För mig är och var gubbarna och gummorna från förr de som andats och levt i den idyll jag nu är en del av och som även jag har utformat i mitt sinne och bland mina minnen. Mina historier från förr, likt de morfar och hans bröder upplevt, förmedlat och trollbundit mig med. Precis så som jag förhoppningsvis ska förmedla och forma mina framtida berättelser för de barfotabarn som kommer springande. Även det berättelser om spänning, dramatik och romantik. så lika, men ändå så olika, levndsöden vävs samman. Idag förstår jag att många gånger gjorde de kloka gubbarna tragik till komik. Både för att bevara, men även för att orka uthärda, det som upplevts under en tuff tid i en tuff bygd. Något jag bevarade inom mig, som jag sög i mig, då det berättades. "Något" som finns inom mig än idag! En stolthet för den styrka och överlevnadsinstinkt som de kloka gubbarna och gummorna drivits av och som jag har fått lära känna, lära utav. De var både visa och tuffa. Superhjältar som jag bevarade på mentala idolkort. Kort som idag är värt en förmögenhet. Inte av pengar, utan av något helt annat.
Åren kom ikapp mig och med tiden kom plikterna. Plikter som jag nervöst tog mig an och som formade mig till den jag skulle komma att bli. På kort sikt en ankunge, så olik alla andra, på lång sikt en svan. Kunskapen och skolplikten var ett faktum. Nervöst höll jag ett krampaktigt tag i morfars jättelika hand. En hand jag kände mig trygg i eftersom jag visste att morfar en gång i tiden stått på samma ställe där jag nu stod. Jag var liten, men växte med min uppgift. Skrivstil formades, ord växte fram och blev till ett språk. Ett språk och skrift som gav mig förståelse om att det fanns mer än bara här och nu. Vårt land blev då så mycket större och vår bygd så mycket mindre. "Vi" blev "jag" och litenheten hade fortfarande sin charm och närhet. Glädjen för det lilla höll mig kvar och jag fortsatte ta mig an nya utmaningar med äppelkrig, fotbollsfinaler eller andra fysiskt krävande grenar. Omgivningen gav mig en gratis kick, ett rus av livet. Ingen alkohol eller droger behövdes. Hundraprocentigt rent. Ren och skär lycka. Hög av lycka blev jag återigen ett vi och från bygdens Andersonskans kalle, Kalle Blomqvist eller Rasmus på Luffen blev vi Bröderna Hardy, Fem gänget... Nämn dem alla och vi har upplevt många av de äventyr som släpades hem i kassar av böcker från bokbussen varannan tisdag.
Gränser testades och övervanns. Vi formade ett jag, en identitet, en levande landsbygd. Framförallt formade vi en stolthet över det vi hade och upplevde. Upplevelser följt av glädje, sorg, ilska, motgångar och medgångar. I skymningen grenslade vi testosteronfyllda våra halvtaffligt trimmade mopeder för att testa ännu fler gränser. Med ett tufft yttre blottade vi våra mjuka inre, som charmade vår omgivning. Helt plötsligt var det vi som var cowboysen som skulle utöka våra landmarker. Från gympasal till gympasal dansade vi tryckare till de mest sötsliskiga ballader. Ballader som etsade sig fast i vår hjärnbalk. Minnen av dofter, skratt och sorg från våra sirener som trollband oss ploppar än idag upp när vi minst anar det. Närheten gav oss mersmak, fängslade oss och vi hade tillslut bara en sak i huvudet: Det var "Hon", våra sagors prinsessa vi skulle erövra. Kreativiteten hade inga gränser där alla medel var tillåtna för att få uppleva den första kyssen. Återigen använde vi oss av både vår, men även omgivningens, charm. Vissa med större framgång än andra. På klippornas hårda häll samtalade "hon" och jag nätter och dagar igenom. I de flesta fall med en utgång som jag aldrig ville höra. Ord som: du är en underbar kompis och det vill jag inte förstöra... Någon annan hade precis upplevt kärlekens och läpparnas sötma. Det hela blev en tävling mot åldern och tiden. När, var, hur? Fokus hamnade på helt andra saker än tidigare och livet blev mer komplicerat. Bygden för trång och betydelselös. Spänningen försvann, allt blev bara litet. Själen började blottas och frustrationen var ett faktum. Vänskap splittrades, livet blev mer ensamt.
Trots det blev kompisarna allt fler, men "hon" blev alltmer sällsynt. Vidderna vidgades och horisonten kom allt närmare mig. Frågor över livet blev mer komplicerade och bygdens charm räckte tillslut inte till. Jag packade mitt knyte och gav mig ut i världen.
Tiden utanför, berättelserna från förr om världen utanför var nu än mer intressanta. Flyg, tåg, flyttlass tog mig runt i både land och värld. Ingenstans fann jag det jag sökte. jag sökte "något", men visste inte vad. Sökandet efter vem jag var och vad jag ville ekade i huvudet. Erfarenhet och lärdomar passerade förbi rakt in i mitt omedvetna. Trygghet, närhet och charm sipprade igenom medvetandets resa. Studier i hysteri gav mig mersmak på kunskap och vem jag var började ta form. Insikten rann på klassisk manér genom sinnena och jag förstod vem jag var och vart jag ville. Det fanns bara ett enda fokus vid denna tidpunkt. Hem, jag ville hem! Det som jag svor att aldrig återkomma till, helvetet och tristessen på jordens rund, under skolavslutningens hektiska dagar var helt enkelt mitt hem.
Nu sitter jag här och blickar ut över livet som passerar revy. Snart på min veranda med Elliot i mitt knä och förstår hur bra jag både har och haft det. Trots att jag ibland lidit jordens alla samvetkval och plågor har resan haft betydelse och givit mig fördelar som format mitt liv och min resa. Precis som klyschan vi lär av våra misstag uttrycker det har jag gått stärkt ur allt. Himmel som helvete! Bland många saker och erfarenheter jag tagit med mig från min saga är att...
"Du kan kalla mig - Landsortsgrabb, jag är vad jag är - landsortsgrabb, där blev jag kär - landsortsgrabb. Scenarier dom ändrar sig, blommor dör och blommar igen. allt det här det har växt i mig, det var aldrig slutet på historien. jag talar om den lyckliga tiden, allt vi svor på gällde för livet, ja livets bok har sina bättre sidor..." som Plura uttrycker det.
