Efter en tids mödosamma mentala processer med högtflygande planer börjar hjärncellerna fälla ut landningsställen och gå inför landning. Om en vecka börjar semestern och jag ska förhoppningsvis kunna få njuta av det jag flyttade hit för. Hav, sol och värme!
I helgen besökte jag en av skärgårdspärlorna i länet som verkligen andades hav och sommar. I ett välbesökt Kristanopel njöt flertalet med mig av den otroligt vackra idyll som spelades upp. Märkligt nog var det första gången jag var här och jag har på sistone börjat förstå hur många med mig snabbt blir kräsna och hemmablinda. Något som det ska råda bot på inom en framtid. Under semstern ska vi ta oss an Blekinges pärlor för att uppleva det charmiga och underbara som ligger i vår närhet.
Under vistelsen i 1600 tals miljön med charmiga tidstypiska heminredningsbutiker, lanthandlar, konstnärer och skräddare avslutades kvällen med en ypperlig hjortinnerfilè i ett gammalt och charmigt gästgiveri.
När jag vandrade runt i idyllen funderade jag över hur man lyckats profilera och hitta ett byengagemang som öppnade upp för både arbeten och avkoppling på detta sätt. De hade tagit tillvara på alla sina styrkor och paketerat det på ett utmärkt sätt. Något som vår lilla idyll hemomkring också skulle behövt för att kunna öppna upp sin själ och charm. För att stärka sitt varumärke och hållbara utveckling. En utveckling som andas levande landsbygd i en doft av skärgård och historia.
Söndagen bestod av uppkoppling av tålamod då en viss liten krabat tampas med, vad det verkar som, scharlakansfeber. För att stilla hans och mitt tålamod cyklade vo bort till glasskisoken. I kön förstod jag ännu en gång hur hemmablind jag kan bli. Framför mig stod en kvinna som ville ha ett stort antal muffins eftersom det nalkades storfirande. En av hennes söner hade tagit mod till sig och frågat efter en roddbåt för att kunna ro ut och fria i denna vackra och idylliska skärgård. Tanken till frieri i en miljö med en historia kring skyddshelgon och klostermunkar är både briljant och oslagbart romantiskt. Förhoppningsvis kände han till den romantiska kopplingen, som vi grabbar annars brukar bli anklagade för att sakna, då han skulle trä ringen på fingret. Då jag söker efter "något" förstod jag att en del av sökandet var just detta jag fick höra. Det var en del av "något" som jag funderat på under ett antal sömnlösa nätter.
Vad är då "något", eller det outtalade som vi hemmablinda inte ser?
"Något" för mig handlar om en profilering som kan stärka en levande landsbygd eller en levande stad. Något som gynnar en småstad som stärker arbetet kring att exponera det många av oss tillslut inte ser. Ett fall av den mänskliga habiteringseffekten, något som gör att vi vill ha mer och ser inte till det vi har. För att stärka landsbygden tror jag även på att stärka det andra runt omkring. Att paketera, att slå följe, att utveckla något gemensamt. Jag tror att det ena medför det andra. Utvecklas stadens profil så medföljer ett ökat uppsving för ossa alla eftersom vi bor i en stad som har "nära till allt". Det handlar om att bygga broar, inte barriärer som bara ser till mitt eller ditt. För att ta tillvara på uppsving krävs engagemang och gemensamma satsningar för att profilera staden, vår stad. Att skräddarsy och göra det charmiga lättillgängligt som gynnar alla. Att dra nytta av den mångfald, traditioner, historik och storslagna natur vi har runt omkring oss.
Den kloka snickare som rådde mig till att bygga det tredje bygget, som därav blev mitt Livsverk, på en gång gav mig en annan insikt och klokskap under våra byggtimmar tillsammans. Han sa till mig att fastna inte i det du ska göra utan det du har gjort för att orka. Var stolt över det du har gjort och många gånger påminns jag om denna mening, då nära och kära kommer på besök. De tittar på det jag har gjort medan jag ibland stirrar mig blind på det som ska göras. Jag kan vara någon helt annanstans med mina högtflygande hjärnceller som aldrig vill landa och då gäller det att ha energikapital som räcker och blir över.
