vy från en sadel

För att få mer träning i benen och testa utrustning inför Vätternhalvan bestämde jag och min barndomsvän Esko oss för att ställa upp i Bräknetrampen. Sagt och gjort! Med viss snedfokus på morgonen var jag rädd för att vädergudarna bestämt sig för att ge oss en upplevelse vi sent skulle glömma. Det blåste nämligen friska vindar då jag packade mina saker och hängde på cykeln på morgonen. Nervös för vädrets motverkan på konditionen, som skulle bryta ned oss till kollin, gav vi oss iväg.

Väl på plats märkte vi att vindguden inte orkat hålla ut i inlandet och hade inte alls karaktär friska vindar inåt landet. Solen tog i mer och mer och tillslut var hela Bräkne-hoby upplyst.

Smått nervösa och förvirrade såg vi oss om och upptäckte att "Elittrampen" bestod av ett antal materialister. Den ena cykeln värre än den andra och vi smög längre och längre bak i kön. Allt för att inte blotta våra svagheter. Vi la upp taktik, förberedde oss mentalt, tapade ur luft ur motståndarnas slangar, hällde grus i vattenflakskor som gjorde att vi kände oss starka, rent ut sagt urstarka.

Startskottet gick och vi trampade iväg med full fokus framåt. Efter ett tags trampande konstaterades att framåt var lika med uppåt. Den ena backen värre än den andra, men vi stillade oss med att tillslut måste det gå utför. I mål hade vi fortfarande förhoppning om vår första utförsbacke, men inte ens där. Hur man kan cykla runt och alltid har uppför är fortfarande ett mysterium. Där hade de som planerat Elittrampen gjort ett utmärkt jobb.

Trots stånk och frust tog vi oss fram längs med utvandrares, snapphanars och andra historieböckers nostalgier, samtidigt som vi passerade den ena cyklisten efter den andra. Djärva, modiga och lite smått kaxiga bestämde vi oss för att hänga på de "vanliga" cyklisterna. Med mjölksyra i benen och smått håglösa efter ett par monsterbackar kom vi fram till den vi trodde var sist av dessa "dödliga" cyklister. de "odödliga" var redan på väg hem eller njöt av dagen liggandes på rygg i gräset med en god dryck i handen. Esko frustade, stånkade och svettades och tog sikte på ryggtavlan. Bredvid honom gled jag fram över landskapet och njöt i fulla drag, då jag ligger mer i zonen av materialist och växelkapitalist. Jag har några fler växlar på min cykel än kärnfysikern. När vi väl kom ifatt ryggtavlan tog vi följe och det visade sig att även dennna cyklist tagit sig från Skåne dagen till ära för att ta sig an Blekinges topografi. Tyvärr blev detta en mental kullerbytta för min kära cykelvän, då vi upptäckte att vi höll jämnt tempo. Unga starka grabbar vill gärna känna sig överlägsna och efter småprat i några backar framkom att vår kära cykelvän var 77 år.

Esko slet, slet och slet och vi förstod varför cykling var en materialistsport. Även vi gjorde allt för att lindra sadelns hårda närvaro. Trots smärta och hårt jobb tog vi oss i mål på tre timmar och trettio minuter och förstod att vi behöver fler hjälpmedel i motala, då klassikerhalvan går av stapeln.

Trots den starka insats uppför sex mil runt Bräkne-hoby lyckades vi njuta av dagen och stolta som tuppar njöt vi av korv, frukt och massage efter ett väl genomfört lopp. Dagen bjöd på idel njutning både vad gällde miljöer och människor. Det var helt enkelt en dag då alla andra vardagsmåsten försvann och vi kunde umgås. Något som kommer bli ett återkommande inslag i framtiden.

Om en månad går det av stapeln med ett flertal utmaningar framför oss. Ska bli mycket spännande och jag känner mig tillfreds med min träning och kropp för att spränga gränser hos en vanlig motionär.

Som avkoppling och nedvarvning fortsatte jag under resterande helg att snickra glespanel och bära virke. Även där känner jag mig tillfreds med arbete och knopp. Återkommer med lite bilder från helgen.