Jag har skrivit om ytliga ting. Inte ens skrapat på ytan. Som att en kall vinterdag ta vantarna och skrapa, skrapa med min vante för att få bort isen från vindrutan. Vindrutan som gör att jag kan blicka framåt, inåt, på djupet. Jag är ingen kille som skrapar på ytan, jag vill ge mig in på djupet. Blicka bakåt, inåt. Ibland! att lära, tänka, väcka känslor, gråta, skratta. en värld fylld av känslor befinner sig inne i den kalla, frostiga bilen. jag vill vara kupévärmaren som alstrar värme och hopp.
på sistone har det varit mycket och när jag inte hinner tänka eller reflektera, då är det dags. när allt blir rutin, då är det dags! när jag saknar stunder för mig själv. Stunder till att starta motorerna eller hitta drivkraften, en tid med förbygge. då är det dags. dags att reflektera.
Det har varit mycket, mycket i mitt huvud. saker som måste göras. måsten är ett aber, en process som ska övervinnas. ett krig som ska alstra ett lugn. ett rådande lugn där jag kan överblicka vyerna, slagen, de kommande krafterna. någonstans där det kan börja sjuda av liv. en äng där maskrosorna börjar ta fäste och breda ut sin gula fägring. en äng fylld av maskrosbarn som för en kamp för sin överlevnad med sin kraftfulla källa vid sin sida.
blickar jag tillbaks på dessa sidor och texter märker jag hur mycket som handlar om yta, en skärgård, ett landskap fullt av liv. Men ingenstans står det om min näring, mina historier. mitt livsverk är av kött och ben, inte av plank och spik. han tar upp mina mönster, det jag säger eller gör. han är jag, han är mina historier som skapas om igen. minnen, berättelser utan trådar. trådar som gepetto dragit i. han som fått mig att röra mig, resa mig, ge mig ett liv. Det är nu jag som är mitt livsverks syrsa. som formar ett liv och ett samvete. för att en dag kunna stå på egna ben. jag vill göra allt för att skydda honom mot livets orättvisor och faror. utan curling, utan kvast. jag ska finnas i hans närhet. tillsammans har vi redan svetsat oss samman under en mycket tuff start. en tid då jag insåg att livet på ytan är inget jag behöver bryta ryggen av mig för. det finns prioriteringar i livet. vissa mer av betydelse än andra. utan oss är han än så länge skör och behöver vår närhet. det är det som betyder allt. inget annat. tillsammans är vi allt det vi vill vara. i fantasin bygger vi luftslott, i verkligheten bygger vi slott. vi bygger livsverk.
länge har jag skämts över den jag är och alltid strävat efter den jag vill vara. den jag vill vara är mitt livsverk, den person som jag lyfter trådarna på. den jag reser vid ett fall. någon som jag aldrig skulle kunna vara utan. han är mitt allt av kött och ben, inte av spik och plank.
jag har lyckats ta mig hem, till min oas fylld av minnen och berättelser. en plats där jag kan skapa en berättartradition. en plats som personer vandrat på i flera hundra år. mina tankar har skapats här i detta lugn, denna fristad. jag är hemma...
länge var det en dröm, men jag nådde ända fram. fram till mina drömmars mål. detta mina kära vänner är mina livsverk, min saga, och den försummas inte av lite skrapande på ytan. den går på djupet och har gjort mig till den jag är och vill vara!
