Jag tillhör den kvot i kommunen som är öronmärkta, under stark bevakning. Den kvot som kastas ut, som inte får någon guldklocka. Några som helt enkelt slits och slängs, likt leksaker hos en två åring. Nä, nu får näringslivschefen sluta leka med Maja och skaffa sig en ny docka. Hon ser ut att vara lite sliten och det är säkert någon söm som är trasig någonstans.
I fackliga sammanhang kallas dockorna allmän visstidsanställda. En grupp som ett antal möjliga projekt eller vikariat stängs ute från. Tro inte att vi är unika och ses som potentiella hänförare som arbetar och går i bräschen för unga, kunniga och kompetenta som som står för nya, friska vindar. Det är dockorna som kostar pengar, de öronmärkta. Några som inte ens av egen önskan kan avsäga sig rätten till en fast anställning. Den "rätten" grusar en projektanställd dockas överlevnad som har mängder av jobb framför sig. Arbete som tydligen försvinner efter två år, likt en datummärkning på en mjölkförpackning. Åtminstone i kommunens ögon.
Förvaltningschefer sitter och kastar ut köttben och sliter undan benen efter två års tuggande. Precis då du fått smak på märgen, när du suktar efter mer. Då får det vara nog. Då har du fått din beskärda del. Då har du förbrukats av de som suttit på sina stolar i över 30 år och som skrockar och frossar i sig undersökningar om att unga inte vill bli fast anställda, för att stilla sitt samvete.
Min bild bekräftades i en kommuns minnesanteckningar. Anteckningar som visar att vi är under bevakning. Och då menar jag inte angående vad vi presterar, utan hur länge vi suttit på vår stol.
Rubriken i kommunens minnesanteckningarna löd:
"2-åringar
XXX redogör för arbete med 2-åringar. Viktigt med noggrann kontroll från samtliga förvaltningar i denna fråga."
Jag får en bild på näthinnan av en dagisfröken i en lekpark:
- Kalle gå av gungan nu, nu är det Lisas tur att gunga i två år.
Anteckningen visar på hur kommunen ser på en grupp anställda. Visst, tanken var säkert god med anställningsformen. Men det förutsätter att företagen tar sitt ansvar och för en kommun räknas allt ansvar i budget, siffror eller ekonomi. Det ska mycket till för att motivera prestationen som åstadkommits i processer eller arbete.
För att alla ska få arbeta i tuffa tider krävs ansvar som inte räknas i interna budgetförfaranden. Den ekonomiska kortsiktiga och stundtals naiva inställningen att allt räknas i utgifter kostar. Så länge det inte är ur egen förvaltningsficka spelar det mindre roll. Någon annan tar den kostnaden. Ibland ur en annan förvaltnigs- ficka, där exempelvis socialchefen får motivera sina ökade utbetalningar av socialbidrag. Så länge det inte är "jag" som måste motivera utgifterna kan "jag" stoltsera med "vår" goda tillväxt och attraktiva kommun. Men det enda som i slutändan räknas är den ekonomiska tillväxten.
Så se upp för dessa bångstyriga 2 åringar! En del av "två åringarna" har funnits i kommunen i snart fem år!
Nästa steg blir nog att operera in ett chip i armen vid anställningsförfarandet för att ha bättre kontroll. På det sättet kan det ekonomiska ansvaret motiveras ännu bättre.
Människor - baah. Slit och släng, det är vårt måtto och personalfilosofi. Unga vill ändå inte bli fast anställda.
Wow, har du sett senaste dockan som kommit ut i leksaksaffären! En sån måste jag ha.
