Idag går jag som en kobent och svajande westernhjälte som avverkat en ritt tvärs genom staterna. En känsla av att cykeln fortfarande finns där någonstans i de ömmande kvarteren har naglat sig fast ända sedan jag klev av cykeln. Och detta efter 2 mil. Som ni förstår så gick jag på mitt träningsupplägg inför de 15 milen i juni då halvvättern ska avverkas. Efter ett antal förkylningsvirus ligger jag tre veckor efter och det var därför dags att inte känna efter hur kroppen mår.
Planen inför träningsrundan var kaxig, men efter lite mentalt övertalande tog jag förnuftet till fånga och bestämde mig för två mil. rent konditionsmässigt hade jag kunnat ta mig an de 15 milen igår, men där fanns andra faktorer som gjorde det till plågsamma två mil. En hård sadel, utan cykelbyxor och dåligt pumpade däck gav mig svar på att jag lever. Vill poängtera att jag inte var så djärv så att jag cyklade utan byxor, snarare utan cykelbyxor.
Ska bli spännande att se hur mycket jag klarar av att plåga mig för det är med vissa "aldrig mer" tankar jag måste ta mig an nästa rutt på torsdag, då samma rutt ska göra ig starkare och framförallt trendigare. Cykling är en materialarsport!
Inte bara jag ska nu rustas upp, utan även Livsverket. Äntligen kommer några snickare i nästa vecka och tar sig an de moment som jag insett är över min förmåga. Det ska då isoleras på tre meters höjd och jag har nu fått fart under galoscherna för att förbereda inför denna dag. Det börjar äntligen lossna och planen är realistisk och känns inom räckhåll.
Våren ger kraft och energi och jag nyttjar den på ett ultimat sätt. Precis som jag vill det ska vara, balanserat och nyanserat!
