jag försöker finna ord, men inget lämpar sig. Jag tänker, men orden som kommer ur min mun är inte de jag tänker. Det slutar med tystnad. Uttrycken sitter i mina ögon, i mitt huvud, i kroppen. Det skapas, det arbetas för fullt, men inget av värde. Tycker jag, i mitt självkritiska sinne. Det är tanken som räknas påstår en del. Intryck tas in, men uttryck kommer inte ut. något som i långa loppet kan bli fel. Tystnad ger uttrymme för ovisshet. Ovisshet ger uttrymme för egna tolkningar. Egna tolkningar är bra, men kan bli fel vid fel tillfälle. Svammel. Ordbajseri. Jag vill vara speciell. För dig. tydlig, som jag vill vara. Inte svävande som jag är nu. inte drömmande som bara jag kan vara. Jag vill att någon ska lyssna på mig, på vad jag skulle vilja säga, men inte kan. Bara för att det är det enda jag kan säga: att jag inte kan. Vad är det jag inte kan. Ingenting?
Det är mycket jag skulle vilja säga, men väljer tystnaden. Allt för att det inte ska bli fel. Jag är för tillfället omständig, för att jag inget vet. för det enda jag vet, är att jag ingenting vet! jag ser det som svammel, andra som klokskaper, men jag vill vara rak och tydlig. Hur, när, varför, på vilket sätt? Hur är jag, när ska jag vara som jag är, varför ska jag vara sån som jag vill vara? På vilket sätt ska jag vara? Vem bestämmer det? Jag eller någon annan. För mig handlar det för tillfället för mycket om någon annan. Någon som bryr sig, men som jag inte hittar de rätta orden till.
Många saker går inte att uttrycka i ord för allting har sagts. Har jag sagt allt redan? och jag som har hela livet framför mig. ska jag vara tyst nu? Eller finns det för många tillfällen där saker kan gå fel. Är detta ett sådant tillfälle, nu, när det inte ges uttrymme för att säga fel. Vad sa jag för fel? Eller gjorde jag fel? Vem vill ni jag ska vara, vem är jag. Ser ni mig, hör ni mig? Munnen formar ett ord, men det sipprar bara ut luft mellan läpparna. Viskande tornar ordet fram, ett hest rop. Ett hjälp tornar fram. se mig, hör mig, jag vill ha hjälp! Men hjälpen kom för sent! Ni såg mig när ni inte skulle sett mig. På fel plats vid fel tillfälle. Jag trodde jag hade en väg, en rak linje. En målinriktad väg som skulle vara en utväg. Som blev en utväg, som blev så fel. Så förkastlig! En väg som sen blev så tyst, tom och ödslig. En väg fyllt av hat, våld och offer. Några som inte valt den vägen ut! För dem fanns det inte någon väg ut. För dem blev ropen på hjälp höga och tydliga. De valde inte den tysta vägen, de valde inte alls! De hade inget vägskäl, inte där och då ialla fall. Men vem stod vid vägskälen? Vem grusade vägarna, vem asfalterade vägen fram till skylten? Mannen med pistolen eller pistolen i mannens hand. var kom vapnet ifrån? från köparen eller säljaren? Vem gjorde, vem gör, fel?
Idag är det tio år sedan Columbine massakern. Ett tillfälle där allt är fel. Så fel som det bara kan bli. Jag väljer tystnaden och inser hur fel det kan gå! Allt behöver inte synas för att vi ska förstå. Förstå hur fel det är!
Jag sänder er mina tankar!
Till minne av offrena vid Columbine.
PS läs gärna DNs artikel som uppmärksammat tio årsdagen.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/columbine-minns-skolmassakern-1.847625
