De svarta molnen tornar upp. Långt borta i horisonten ser jag hur molnen blixtrar till och följs upp av en dov knall. Slokande sitter jag på bänken och iaktar skådespelet. På ett sätt hade det varit skönt om det hade kommit hit. Eller jag tagit mig dit. Krafter som rensat ut allt. Allt som jag har i tankarna.
Min fot skrapar oroligt på ytan i sanden framför mig och en ensam gammal fimp sticker fram i den smutsiga grusen. Lampan ovanför mig surrar i den mörka natten. en natt som blir ännu mörkare av ovädret. Jag önskar... eller det spelar ingen roll vad jag önskar, profetiorna verkar vara motsägelsefulla ändå.
Mitt huvud är uttömt och mitt engegameng slocknat. På många sätt kan jag se likheterna mellan mig och cigarettfimpen framför mig. Både har vi på något sätt gjort vårt, men ändå inte. Det finns en strimma glöd kvar i oss om vi bara hade velat eller orkat. Om någon hade sett oss. Det gör "någon" inte.
I regnet känns det tämligen hopplöst. Hoppet sägs ju vara det sista vi överger. Frågan är vad jag har övergett? Det mesta har jag, men tyvärr inte det väsentliga. Har vi något gemensamt, jag och fimpen så är det avsaknaden av tändstickan. Någon som tänder upp och värmer oss. Som ser potentialen i oss. Vad vi kan orsaka mer än förgifta andras sinnen. Fimpen med sina gifter, jag med mina vanor. Vanor som släcker fimpen, men ändå är det den som orsakar mitt levebröd. Något som gör att jag kan vara där jag vill vara och göra det jag vill göra.
"Rädsla kan hålla dig fängslad, men hoppet kan släppa dig fri" satt upphängd på min vägg en gång i tiden. Denna affisch ligger nu nerpackad i en låda, i ett magasin, i en övergiven stad. En stad där hoppet börjar sina, där molnen börjar växa fram och verkar bilda oväder. En opinion växer fram. En opinion mot äldre damer och herrar i hög hatt som inte verkar tro. Tro på det som kan växa fram. Som inte vattnar det frö som ligger och gror. Ett spirande frö av hopp och näring.
Var ligger mitt hopp, var ligger min rädsla? Min önskan är att det varit så enkelt som att det ligger hos mig, men jag känner mig både tom och överflödig. Tyst sitter jag grå och osynlig på min bänk där i mörkret. Det kunde lika gärna varit jag som legat där bredvid min affisch. I en låda, i ett magasin, i en övergiven stad där mitt budskap inte längre har någon kraft, inte har någon verkan.
Molnen har släckt min glöd, men jag väntar på tändstickan, mitt bränsle. Det får bli mitt hopp. För hoppet är det sista jag överger.
Jag tog steget över kajkanten. Rakt ut i kylan och mörkret. Som tur väl var låg ekan, min livbåt strategiskt, uträknat rakt framför mig. Jag ville ta steget och jag tog steget. Nu väntar vi på vindarna. Vindar som bär mig mot ett oväder. Ett oväder som rensar upp, ger hopp om att efter regn kommer solsken. Det sägs så i alla fall!
Min resa bär mot de mörkare tiderna, men jag vill och jag ska en dag sitta på min veranda och blicka ut mot den ljusa horisont som ligger framför mig. inte nu, men sen. Senare! När jag blir gammal, nu är jag ung och formbar. Likt en Barbapappa är jag den amöba som överlever den ena evolutionsutvecklingen efter den andra. Starkast överlever inte alltid. Att vända kappan efter vinden kan göra en stark svag. Tillsammans formar vi oss och rättar in oss i ledet för att överleva. Överleva ännu en utmaning, en kris eller kanske bara en övergång.
På ruinens kaj stod jag och jag tog steget i mitt sinne. Rakt ut i ovisshetens hav. Ett hav fullt av överraskningar. Min flytväst bär jag alltid med mig och det är därför jag tagit mig ända hit. Inte bara med Dante vid min sida, utan även med min familj. En familj som ger mig hopp och styrka för att överleva. Överleva ännu en våg som sköljer över mig. En våg fylld av krafter och nya tider. Dessa tider börjar nu närma sig. Och förhoppningsvis är det tid som fyller min bägare. Inte av gift, inte som Sokrates, utan en motpol. Jag själv fyller min bägare och det är det som gör mig rädd. Rädd för vad som finns där i. Tillsammans har Dante och jag tagit oss genom skärselden upp till vår Beatrice. Men vad kom sen? En bägare som jag själv ska svinga likt Bellman på en krog? Ett skakande på mitt huvud och jag bryter min tankespiral. En tomhet infinner mig och jag bara vill vara. Jag är!
Tyst guppar vi ut mot horisonten. Jag och min Dante. Vågskvalpet slår mot den lilla eka som ska stå emot den stora stormen. En storm som jag möter med skräckblandad förtjusning. För vad kommer sen? Fotografiet på min familj ligger prydligt ihopvikt i min plånbok. En sista gång tar jag fram det med mina väderbitna fingrar och lägger ut kursen mot nya tider och nya utmaningar. Med både hopp och rädsla!
