Gränser flyttas och jag avancerar. Igår var en sån dag som var tung, motig och allmänt jobbig. Tankar gnager långt in i märgen och insikten om hur bra jag trivs där jag bor gör att jag vägrar släppa taget, både mentalt och fysiskt. Det känns som om jag blivit förvisad till Hades med Sisyfos och bredvid varandra rullar vi våra stenar, bördor, framför oss. Tyvärr når jag aldrig toppen och vardagen raseras gång på gång.
Igår kväll tog jag en promenad under den stjärnklara himlen ute på ön. Det rådde en tysthet, ett lugn i omgivningen och vid bron stannade jag som jag alltid gjort. Här har Dante och jag stått ett antal tunga tillfällen. Lugnet ger kraft, men även en inblick i hur bra vi trivs här.
Stjärnorna speglades i vattnet och vågorna skvalpade under oss. I horisonten syntes de stora fartygens lanternor som var på väg. På väg någonstans, precis som jag. Tyvärr vet jag inte vart och det är frustrerande. Livsverket är mitt allt och här vill jag vara. Men till vilket pris? Det känns nu som att gå och balansera på en skör tråd där ingemansland kostar kraft. En kraft jag vill, önskar, lägga någon annanstans. Omgivningen säger jag är en överlevare, men det kostar och jag känner även att jag tär på mina närmaste. De jag håller nära och kära och inte vill vara till last för. Jag vill leva i vår lilla bubbla ute på ön där ingenting stör oss. Vare sig det är naturkatastrofer, terrorhot eller finansiella kriser.
Vi behöver inte bli lyckligare med mer pengar. Men mindre pengar kan göra oss olyckligare. Känslan av att jag aldrig kommer få göra klart Livsverket och njuta fullt ut gör mig olycklig och det är definitivt avsaknaden av pengar som gör mig olyckligare. Min förhoppning är att någon kommer tro på mig, att få skriva på pappret och börja engagera sig i lugn och ro. Att inte behöva ha så bråttom med att prestera.
Mitt senaste projekt har tagit på krafterna och tyvärr är det förutsättningarna som inte gjort min kapacitet rättvisa. Det blev en utmaning som blev för stor. Ett riktigt Sisyfos arbete i de kommunala korridorerna. Slitet är ifrågasatt och straffet ger jag mig själv. I alla fall i nuvarande tankespiral. Den med den rullande stenen som är på väg ner. Troligtvis kommer stenen en vacker dag ligga på toppen, men till vilket pris?
Livsverket är beroende av pengar och vardagen är som ett korthus. Skam den som ger sig och pappa har alltid sagt till mig att använda grövre spik än jag behöver. Att bygga säkert och ta i med råge och i överkant. Livsverket ska inte rasa och min dröm ska bestå. Att få sitta på verandan och se livet passera förbi i min gungstol.
Familjen är mitt allt och jag vill ge dem allt. Jag vill ge Elliot allt, men tyvärr är det tuffa förutsätningar i dagens klimat för en sådan som mig. En som prioriterar något som inte kan bevisas i pengar och som anses vara en lyxprodukt. En person som verkligen hade behövts i dessa tuffa tider. Dock har inte alla den insikten och definitivt inte där jag är nu. Något som det ska rådas bot på. Är det något jag har lärt mig i de kommunala korridorerna, så är det att det är ett sjuhelvetes Sisyfosarbete. Jag ger mig dock aldrig. Ska jag lämna en skuta, så är det med fanan högt!
