Jag var på en mycket tänkvärd föreläsning i måndags. Bättre start på veckan kan inte tänkas. Här skildrade Ingvar Nilsson tekniken med socioekonomiska bokslut och sätter siffror på det många tycker och tänker vad gäller follkhälsofrågor så som övervikt/fetma, missbruk och toråringar i utanförskap. Det han gjorde var att kartlägga alla samhällsutgifter som medföljer vid diagnosen. Uppdragsgivaren fick själv lägga fram siffrorna tillsammans med de berörda och det bör poängteras att exemplena alltid lades i underkant.
Låt oss skildra ett räkneexempel:
Folkmängden i Leksands kommun var den 31 december 2007: 15 338.
I kommunen bor det i åldern 0-7 år: 800 barn.
Om ingenting görs kommer rent statistiskt sätt 102 av dem hamna i en tillvaro med missbruk, psykisk sjukdom, långtidsarbetslöshet eller sjukskrivning.
Kostnaderna för det framtida utanförskapet innehållande socialbidrag, sjukpenning, a-kassa uppgår till ca:
39 000 000 kr/ år.
Varför ska vi förebygga? Jag tror exemplet talar för sig själv, men varför ska det vara så svårt att våga satsa på tidiga eller förebyggande insatser när det gäller människor?
Vi tror vi sitter inne med faktiska utgifter och prognoser vad gäller vägbyggen, rondeller eller hus. Hur gick det med Hallandsåsen, Vidablick i Ronneby eller Saltöhem i Karlskrona? Prognoserna var minst sagt lika osäkra där. Men varför ska det då vara så svårt att motivera insatser till sociala eller folkhälsofrågor som berör de mänskliga processerna?
Glöm aldrig bort i alla siffror vi matas med att det är människor och olika livsöden vi talar om!
