Jag känner mig gammal, sliten och uttorkad. Sinnet börjar komma ikapp kroppen. Oket fylls på och ryggens kotor börjar skymtas genom tröjan och revbenen syns tydligt. Gången blir stelare och stelare. Självförtroendet sipprar ut och rinner rakt ner i oken som tynger axlarna. Trevande letar jag efter en mental tankstation, en oas. Men när dimman lättat står jag framför en gigantisk öde öken. Torr, het och tömd på näring. De grönskande inslagen är på sin höjd några enstaka stickiga kaktusar och en och annan skorpion som fångat sitt byte. Det öde landskapet kan tyckas oändligt och sveper snabbt in över någon enstaka oas som kantas av äventyrare, lycksökare och krokodiler. För dessa spelar pengar ingen roll, vattnet är guld värt för att orka ta sig vidare. Ut mot nya utmaningar och prövningar. Det är öken, ett öde landskap som på håll kan tyckas vara öde och omöjligt att forcera. Men även här finns strategier för växter, djur och andra skapelser för att uthärda och överleva.
Även om jag nu befinner mig i denna tomma öken i många avseenden har jag strategier och jag söker, skapar mina strategier för att ta mig igenom det för mig till synes tomma landskapet. Min förhoppning är att hitta någon oas på vägen och det är mitt sökande som gör att jag kan finna platsen. Det tar tid och ork för att planera och söka alternativa hypotetiska vägar, men det är väl värt det när man finner oasen och kan frossa i grönskan, livet och alla olika berättelser som delas där.
Landskapet jag talar om är min hjärna och de vägar den söker och planerar inför nya vägar som jag behöver skapa nu när det börjar närma sig slutet på min anställning. Som projektanställd har jag tagit mig igenom ökenlandskap och funnit grönska, liv och hopp. Ibland kan det tyckas nattsvart, men vid andra tillfällen infinner sig en spänning och lättnad. Att fastna i en oas som börjar tömmas på vatten och liv är inte alltid så hoppfullt och berikande...
Dock tar det på de mentala krafterna att finna alternativa vägar i det skildrade, nattsvarta landskapet som är vårt samhälle. Ett samhälle i kris och på sina håll desperat. Skapelser väcks som ser sina möjligheter att bredda sandens omfattning. Det blåser vindar som gör att sandkornen blir till sandhögar. Sandhögar som breder ut sig och orsakar förstörelse och öde landskap. En del skapelser har satt i system att rikta fläkten mot sandhögar med fokus på att urvattna och ödelägga de värdefulla och grönskande oaser som finns i det karga landskapet. De släcker hoppet och den grönska som en gång fanns vid källan där äventyrare satt vid sina lägereldar. Här fanns hopp och strategier för att ta sig vidare, men de kantas nu av utmärglade lycksökare eller kranium som en och annan gam fortfarande sliter sista stycket och livet ur. Det var sökare som gav upp, som slutade kämpa och nu ligger bortglömda i det öde landskapet. Det var människor med erfarenhet och berättelser som vi kunde ta lärdom av. Det var de som skulle bygga upp ett liv, en familj, ett hopp och skapa ett samhälle kring de en gång i tiden så grönskande oaserna. Personer som ville slå sig till ro, finna sin trygghet och njuta av livet och det de en gång i tiden lyckats ta sig igenom.
Jag sitter nu vid min sinande oas och jag vet inte vart nästa blomstrande källa ligger och hur jag ska ta mig dit. Hoppet ligger i att du och jag så småningom sitter vid vår lägereld och berättar historier och delar erfarenheter med varandra långt in på småtimmarna. Det är det som är mitt liv och min strävan. Att få dela och dela med sig av våra berättelser och erfarenheter i en oas av sjudande liv. Att få lyssna och lära mig av av andra lycksökare som funnit vägen till denna oas.
