Nu äntligen börjar jag känna mig mänsklig. Efter att ha drabbats av först influensa med stämband som Leonard Cohen och Barry White tillsammans skapade jag en sexig atmosfär var jag än befann mig. Basrösten pumpade ut i etern och kvinnorna slängde allt de hade för händerna och lystrade till min stämma. Det är något visst med manlig basröst och kvinnor. Tyvärr var jag i ett rus av mediciner och hallucinationer och visste inte skillnad på hallucination och verklighet. Den ena oasen efter den andra for förbi och jag var i ett töcken av hjärnans lekar och febertoppar. Som tur väl var kunde Sessan läsa av mitt kroppsspråk och mina sjuka tankar med feberyrsel och hallucinationer. Efter mycket omsorg och många läckra sjuksysteroutfits var jag åter på benen men med en kropp och fysik som en utmärglad 90 åring. Sliten och utpumpad efter immunförsvarets kamp mot det onda var det dags att återkoppla till verkligheten. En vecka senare och många drömmar rikare.
Lyckotalet ska vara tre, men inte i det här fallet. Nu var olyckan framme tre dagar senare och vid helt fel tillfälle. Min tanke var att blogga vid helgens inledning på lyxhotell med ost, kex och en gemytlig storstadsstämning. Min känsla för storstäder är idyllisk. Vid rätt tillfälle och tidpunkt hade jag gärna bott i en takvåning i New York. Gatlampor, sirener och stress kan vara intressant för någon som gillar att iakta andras beteenden. Dock skulle jag aldrig utsätta mina barn för denna miljö. Inlägget skulle handla om vardagens lyx och den goda stämningen i nära vänners miljö. Så blev inte fallet för helgen kom av sig.
Nu har jag lovat agenter i min omgivning att denna blogg inte ska handla om några läckra detaljerade åkommor a la cityakuten, privata handlingar a la big brother eller äckel a la fear factor. För att kringgå denna censur kan jag kort sammanfatta helgen med mardrömmar och huskurer. Livet går snabbt upp, men även ner.
På lördagen vid en underbar frukostbuffé händer det som inte får hända. Vi frossar, eller de andra två frossar, men jag får inte igång matlusten och Sessan tittar surt på mig och snäser:
- Ät för resten av veckan blir det stekt havregrynsgröt.
Med en snabb rörelse ser jag att hon trycker ner ett wienerbröd i plastpåsen hon har i innerfickan. Samtidigt sticker några frallor ut från behån och en och annan prinskorv från Elliots jackficka. Lämpligtvis hade hans outfit dagen till ära ett flertal fickor. Tidigare undrade jag varför barn ska fickor och luvor på sina kläder? Nu vet jag varför! Hon är smart min Sessa! Trots ihärdiga blickar och ofantligt stor mental kraftansträngning fann jag inte matlusten. Tillslut gav jag upp och lutade mig bak och iaktog de andra som frossade och njöt av praliner, nyrostat kaffe, toast, färskpressade juicer med exotiska smaker och tryffel. Åtminstone kändes det så nu när jag inte kunde äta. De andra två åt som om de inte sett mat på två år.
30 minuter innan utcheckning blev jag varse om varför matlusten inte infunnit sig och paniken var ett faktum. Utan ett droppe sprit dagen innan synade jag kakel, åkte buss och bad till porslinsguden på en och samma gång. Maginfluensan svepte in på nolltid och lamslog mig lika snabbt. I dörren stod två stycken med ytterkläder och väskor i händerna. Svetten porlade och i tankarna snurrade den ena farhågan efter den andra. För att köpa lite tid ringde vi till receptionen och frågade om vi kunde checka ut lite senare. Tyvärr hade de nog hört den valsen tidigare och sett Sessans agerande vid frukost. Så några minuter senare står jag med tom mage och tarmar upp i halsen i hotellvestibulen och ingen aning om var närmsta toalett fanns. En sådan känsla vill man inte ha i vestibulen på ett lyxhotell med tanter i minkpälsar runt omkring sig och kändisar i frack.
Dessutom var jag tvungen till att ratta en bil i en aggresiv storstadstrafik till Halvklassiker Esko. Efter att ha rådslagit likt Kofi Annan i mellanöstern var vi tvugna till att slokörade fara hem till Blekinge. Ytterliggare ett nederlag i sinnet för att nå denna underbara helg tillsammans med Forséns. Vi kom i alla fall till samma stad denna gång. Längre gick det inte.
För att inte gå in på delatljer kan jag bara säga att ett och annat stopp blev det för att syna vyerna över det skånska landskapet, ett kort ögonblick. Därefter blev det en närmare titt på faunan i dikesrenar och diverse rostbruna brunnar. Aldrig har jag varit så panikslagen och svettig som vid denna färd hem och ALDRIG har jag saknat en toalett så mycket. 25 mils bilåkande och maginfluensa är inget att rekommendera. Helgen blev som sagt inte vad vi tänkt oss och jag fick njuta av blåbärssoppa och avslagen cola istället för lyx, fläskfilé, äppelkaka och öl.
Nu efter en vecka är kroppen återhämtad och jag har varit tvungen att rådfråga stylingakuten, spendera pengar på kläder och ny frisyr för att finna en någorlunda attraktionskraft i mig själv och mitt inre...
Som sagt det blir inte alltid som man tänkt sig!
