"Livet handlar inte om milstolpar utan om ögonblick."
(Rose Fitzgerald Kennedy)
För mig har livets skede till stor del handlat om smarta mål, målsättningar, motivationsfaktorer eller delmål. Strategin har idag gjort mig prestaionstrött och reflekterandet stundtals gjort mig handlingsförlamad. Allt beroende på att jag hela tiden haft inställningen att leverera för att nå mina höga krav. Fokus har legat framåt i tiden och inte i ögonblicket. Ögonblicket av lycka och njutning. Strävan har lyft, eller slitit mig vidare till nästa anhalt. Anhalter jag troligen inte kommer nå, inte med nuvarande inställning. För vad är skillnaden på en dröm eller ett mål? Jag har lagt upp planer för att nå mina drömmar, som då blivit mål. Mål som egentligen skulle stannat vid just drömmar. Allt för att inte hamna i ovisshetens land och dess destruktiva krafter. Det har för mig handlat om strategisk överlevnad och försörjning. Med blandat resultat, men dock hela tiden funktionellt.
Både mitt yrkesval och fritid har därför gjort mig för målorienterad. Bilden har hela tiden funnits i både hjärnbalken och på näthinnan, men motorerna kan liknas vid sommardäck på en isgata. Slirande och stretande för att komma fram till livets mening, min mening. Att bli lycklig!
Under tiden var inställningen pessimistisk och morbid. Världen var ond och cynisk. Landskapet torrt, uttorkat och öde. I det landskapet sökte jag efter frukt, blomster och lycka. Jag skulle vara landskapets tappre trädgårdsmästare, men egentligen behövde jag gå och odla i min egna trädgård.
Likt Don Quiote stångades jag med väderkvarnar och arbetade efter mitt hjärta. Hjärnan var alltid avslagen på off knappen. För att inte se, höra eller lära av verkligheten, som jag trodde den var. Kall, ointressant och mörk. Mitt ljus i tunneln var alla människomöten, eller öden. Jag ville rädda dem alla. Alla utom mig själv. Stolt skulle jag stå kvar på den förlisande skutan och göra honnör. Kaptenen som gått sitt öde till mötes, mitt öde. För mig var det synd om, skulle alla tycka synd om. Jag ville mycket mer, men egentligen ingenting. Sommardäcken snurrade ännu mer, men jag stod kvar på samma plats. Samma känslor jag tampas med idag, fast ändå annorlunda. I en annan skepnad. Har jag då lärt mig av mina misstag eller erfarenheter? Är mitt beteende annorlunda från förr och vem är jag? Vem har jag blivit och varför? Rädsla, ilska, envishet eller destruktivitet? Eller är jag lycklig och i så fall på vilket sätt?
Ostrategiska val gjorde förr att jag fick kämpa bra mycket mer än alla andra, i alla fall om du frågade mig. Fokus låg alltid på de som var bättre, eller bäst. De ouppnåbara, de lyckliga, de synliga. Hjärtat pumpade för de osynliga, för det var där jag var, men inte ville vara.
Idag önskar jag annorlunda, denna månad väljer jag andra vägar, detta år gör jag på annat sätt. Agera, istället för att tänka. Handla, istället för att prata. Njut när du väl kan. Var lycklig, när du inte har en anledning till att vara olycklig. Däremot ångra aldrig något du gjort. För vid det tillfället du agerade gjorde du det under rådande förutsättningar. Dina förutsättningar.
"Alla undrar varför jag börjar i slutet och arbetar tillbaks till början, anledningen är enkel, jag kunde inte förstå början förrän jag hade slutet. Det var för många saknade pusselbitar i pusslet, för mycket som jag aldrig skulle få veta."
(Vit Oleander)
Sökandet har för mig blivit en livsstil, ett beteende. Något som jag är uppslukad och intresserad av. Jag behöver dock smalna av tratten och komma in mot pudelns kärna, min kärna. Vem jag är, borde ge mig en ledtråd till min kärna av förståelse. En förståelse för den jag är och den jag vill vara. Jag, ingen annan och inte på något annat sätt. Bilden av vad jag vill, den jag har varit har varit för stark och ibland har den troligtvis inte ens funnits. Eller fanns den och jag levde mitt i den, utan att se. Förblindad av mina pessimistiska tongångar som förvred mitt omdöme.
Kanske är Feel bad och må bra en myt. År 2009 avlägger jag inga nyårslöften, inga andra år heller. Som påbörjare gäller det att hitta en avslutare i mitt team, mitt hjärnteam. En "Just do it", en som vågar, inte fegar ur när det väl gäller. Det är nämligen det som många gånger gjort mig till en reflekterare. Att jag inte vågade stå längst fram och agera. Jag satt hellre längre bak och iaktog eller försvann, linkande med en fejkad skada. Så har jag fostrat mig själv. Förhoppningsvis fostrar jag mina barn annorlunda.
Nu har jag slutet och vet vilka pusselbitar jag har och inte har. Därför bör jag vara lycklig...men vissa saker kommer jag aldrig göra eller få veta. Hade jag vetat eller gjort dem, då hade jag kanske inte varit där jag är. Tänk om, finns ingen anledning att spekulera i.
"Jag tror att själva syftet med vårt liv är att söka lycka. Detta är uppenbart. Vare sig man har en religiös tro eller inte, vare sig man tror på den ena eller den andra religionen - alla söker vi något bättre i livet. Sålunda tror jag att våra liv rör sig i riktning mot lyckan."
(Dalai Lama)
Sökandet efter lycka har gjort mig nyfiken, nyfiken på livet och alla dess obesvarade frågor. Våra beteenden, upptäckter, handlingar, mål eller meningar. Orättvisa har varit en av de fem egenskaper jag avskyr och därför varit bränslet till min motor. Det och materiella ting, något som gör mig motsägelsefull, vilsen.
Är det möjligt att identifiera sig själv som betraktaren om man är betraktaren? Om du kan bli en betraktare av ditt "själv", hur förändrar det din uppfattning om verkligheten? För mig var verkligheten mörk, miserabel, kall och fuktig. Allt enligt min "verklighet". Jag ville förändra i min omgivning, men innerst behövde jag förändra mig själv. Vilset trevade jag runt i mörkret och gjorde allt för att slippa agera. Ageranden som hade förändrat mig själv. Något som var för jobbigt, otäckt och svårt. Min rädsla var stor, enorm, och gjorde mig otrygg.
"Du förändrar inte verkligheten där ute. Du förändrar inte stolar och lastbilar och bulldozrar och rymdraketer som skjuts upp - du förändrar inte dessa! Nej! Men du förändrar hur du ser på saker, eller kanske hur du tänker på saker, hur du känner inför saker, hur du känner av världen." (Fred Alan Wolf - ur Vad vet vi, egentligen)
Denna andemening glömde jag under min kamp i livet. Något jag nu upptäckt och vet. För här tar slutet vid, slutet till en början...
Förstår ni, det gör inte jag... och det är det som är tjusningen. Nu börjar i alla fall sagan till mitt inre. Den obotliga optimistiska pessimisten ska agera och njuta. Det är vad jag hoppas på och använder som ledord i mitt agerande under 2009. Med mycket färre mentala kullerbyttor. Mental träning fungerar ändå inte... men det tar vi en annan dag.
"Sökandet är i varje ögonblick ett möte, sa pojken till sitt eget hjärta. Under den tid jag uppriktigt har letat efter min skatt har varje dag varit en fulländad dag, för jag har då vetat om att varje stund har utgjort en del av drömmen om att finna någonting. Medan jag har letat efter min skatt har jag upptäckt saker som jag aldrig skulle ha drömt om att träffa på, om jag inte vågat pröva på saker som inga fåraherdar kan göra."
(Alkemisten, Paulo Coelho)
