Sitter nu på arbetet efter en långledighet och ångesten hänger som ett ok på axlarna. Hjärnan är tom, kroppen ömmar efter den tidiga uppstigningen och fötterna släpar. Det är inte vid dessa förhållanden man högpresterar eller finner lösningar på världens alla humanitära katastrofer. Dock kan jag lugna er med att det snabbt går över och den biologiska kommunalarklockan inrättar sig i korridorerna med fikatider, luncher och andra personalförmåner. 9.30. 12.00 och 14.30 är de tider då en kommunalare arbetar som mest aktivt, framför kaffemaskinen, vid fikabordet och senare vid diskmaskinen. Den sistnämnda kan vara tufft för en del då riskerar utbrändhet vid sådana tuffa åtaganden.
Efter att ha kommit igång lite mer med hjärnkontoret var det dags med den årliga översynen av pappaåtaganden samt kolla den ekonomiska sammanställningen i den årliga hushållsöversynen av föräldradagar, VAB, TF och andra ologiska benämningar. För en kille som varit mer sjuk än frisk, i alla fall infinner sig den känslan vid löneöversynen, under föregående år krävs sådana rutiner.
Laddad till tänder och påläst, jämställt med en doktorsavhandling, tryckte jag siffrorna till Försäkringskassans kundservice. Med plats 179 i kön började jag humma och gå in i mental dvala för att uthärda de långa 16 minuters väntan min plats krävde. Energin samlades och jag gick i försvarsinställning efter FKs alla rubriker i kvällstidningarna.
I väntan på att få mina svar berättar en klämkäck röst att jag är si och så många placeringar från en jackpot. Tätt följt av den informationen kommer en ny röst som berättar hur många handläggare som står till mitt förfogande och som arbetar för att ge mig den service jag så fult kräver som nybliven förälder och som dessutom belastar hela FKs budget som snart raserar efter barnepidemin. Lustigt nog så förändrades antalet behjälpliga handläggare under min väntetid. Ju bättre köplacering, desto färre handläggare arbetade för att jag skulle få mina svar tillgodosedda. Var det så att de flydde fältet när jag knappade in mina siffror i personnumret? Jag såg bilden framför mig av ett larm på FKs kundservice och anställda kastar sig över skrivbord, gömmer sig under stolar, rusar på toaletten, tar ut komp eller går i pension. Allt för att undvika lilla mig, en pestbringande förälder med tusen och åter tusen virus som givit mig frågor över deras system och logik av ärendeberedning som skrämmer vilken statligt rutinerad räv som helst.
Efter 16 Nintedominuter var det min tur och en ung, trevlig röst svarar. Antagligen prao då ingen annan ville ta mitt samtal. Hurtigt och helt naturligt framställer hon det som vilken naturlig försening som helst och jag bara smälter. Hon har mig i sitt hjärngrepp och vrider ur all ilska med sitt charmiga "hej, vad kan jag hjälpa dig med"-röst. Tyvärr har jag även en tendens att bygga upp min frustration och irritation framtill den punkt när det verkligen gäller och den påsamlade enrigin försinner vid just den frasen. Så när det är dags att leverera min irritation och ståndpunkt är den som bortblåst och jag sitter och nickar, med ett trevligt leende på läpparna, och hittar all sköns ursäkter till den rutinerade telefonsupporterns fördel och hjärtat, sympatin och medömkan slår igång samtidigt. Efter en gammal kollega och god väns insikt i FKs system försöker jag hitta akilleshälen i de anställdas utbildning och drillning. Med med en precis och minituös drillning av dessa robotar är det omöjligt. De är de statligas Terminator, eller FKs Jugends och likt självmordsbombare levererar de svar på föräldrarnas, terroristernas frågeställningar och ifrågasättande. Trots träning har jag inte lyckats blottlägga deras taktiska upplägg. Istället skickar jag fram min fallskärmstrupp, som landstiger bakom kundsupporterns barriärer och arbetar sig in mot hjärtat eller huvudpulsådern. Jag pratar om kvinnan i mitt liv, en handläggares mardröm.
Som ni förstår på mitt ordval har jag en ilsken kamphund till sambo i dessa avseenden. För att inte bli helt överkörd i statliga eller andra myndigheters gestapofasoner och stå på ruinens kant vad gäller hushållets pengar, måste ett hushåll bestå av en sådan karaktär. Jag är en enkel kommunalare, helt utan egen vilja och som vill göra alla tillags och är inte redo för denna militära utbildning. Istället rättar jag mig snällt in i ledet vid fikats diskmaskin och nickar instämmande till allt och alla. Någon egen åsikt ska inte gå att skönja.
Jag behöver alltså inte tänka eller spilla onödig energi på planeringsverksamhet. Vid de tillfällen jag gjort det har resultatet blivit av domedagskaraktär och inte blivit så som jag tänkt ursprungligen. Vare sig det gäller husplanering, inredning eller inbokade tider. Låt mig ge två tydliga exempel på en drömmares väg från ord till handling i vårt hushåll. Och ge mig sympati för det behöver jag verkligen.
Scenario ett: Under julhelgen var våra kära grannar hemkomna från London för att fira jul och nyår. Vid dessa tider brukar vi se till att få tillstånd någon form av samkväm, men eftersom det råder vintertid är uteaktiviteten mer av sparsam karaktär. Det blir inte så många tillfällen för småprat och mer kärnfulla fraser för att så snabbt som möjligt komma in från snålblåsten. En dag så ser jag i ögonvrån att några står och vinkar frenetiskt utanför och jag tar ett stort djupt andetag för att se om det luktar rök ocjh lyssnar efter ljudet av gaslarm. Efter några sekunder slog hjärnan över till en mer logisk förklaring och jag gick ner, vilset och nervöst. I vanliga fall är det min kamphund till sambo som brukar sköta dessa artighetsfraser och jag brukar titta fram bakom hennes ben eller iakta på avstånd. Nervöst, men artigt erinrar jag mig all samtalsträning min sambo lärt mig, men slår en mental kullerbytta och irrar in mig i en sjö av klockslag när de vill bjuda över oss på middag. När Anna kommer hem avrapporterar jag samtalet ordagrant vid första, bästa tillfälle.
När dagen utfaller får jag i uppdrag att inhandla en "Gå bort" - present och jag plockar fram alla mina kvinnliga sidor och inredninsmagasin för att hitta den ultimata presenten. Stolt kommer jag hem med presenten i min hand och min sambo börjar leta i husets alla vrår för att hitta något att ersätta denna gudagåva med. Hon ringer runt till alla i släkten och hör vad minimitaxan är vid ett sådant tillfälle. Hon undrar om en en halvt uppäten pepparkaka, ostfralla eller halv schampoflaska med jordgubbsdoft blir för mycket. Till hennes förtret är det inget som kan ersätta gåvan och hon får ge med sig och överlämna min inhandlade, perfekta, tindrande ljusstake med tillhörande värmeljus. Problemet uppstår två timmar innan utsatt tid. Snällt och artigt frågar hon mig hur dags vi sa, men jag ser hur hon redan skruvar på sig med fler bubblande följdfrågor som kretsar i hennes taktiska sinne. Paniken lyser i mina ögon och jag stammar fram att jag tror vi sa klockan sju. Som en kobra hugger hon och undrar varför deras finlyktor redan är tända och varför det sitter middagsgäster vid deras bord. Pannan börjag svettas och jag vrider mig på plats och hon snäser till mig att jag ska stå still när hon pratar med mig och framför allt se henne i ögonen. Jag tror det var vid sju stammar jag och vet inte vad jag ska ta vägen. Under tiden hon fösröker hitta den ultimata vinkeln för att som om våra grannar är finklädda passar jag på att slå mig ner i soffan och försjunka in i Kantnålsfiskens ännu mer komplicerade värld, där hanen bär på parets yngel i tre veckors tid.
Någon tid senare stampar hon in vid teven och det är till och med så hon skrämmer ynglena nere i djupet av Atlanten med sin blick. Hennes order är att jag ska på ett så beskedligt sätt som möjligt ta mig över till grannarna och komma upp med en bra bortförklaring till varför vi är sena eller kommer att bli sena för att få reda på vilken tid tid vi kom överens om. Likt Hippocampus reidi använder jag mig av samma ursäktande beteende och förklarar att en sådan simpel uppgift är allt för avancerad för lilla, snälla, oskyldiga mig som bara bär på yngel under tre veckor.
Givetvis hade jag registrerat och avrapporterat rätt tid och vi hade en mycket trevlig kväll med god mat och intressanta diskussioner om tyska, engelska och svenska rättssystemet. Ett samtal där jag kan glänsa med mina fördjupade kunskaper från böckernas och dokumentärernas värld. Utan att någon vågade ifrågasätta mina tjusiga rapporter, det tillhör inte god kotym. En och annan spark fick mina knän utstå under bordet, då min sambo försökte tysta mig och min briljanta kunskap. För i böckernas värld är jag kung, prins och ägare av halva kungariket på en och samma gång. En drömmare av rang, det är jag det.
Avslutningvis vill jag visa er hur inrutad min tillvaro med min kamphunds -och kontrollorienterade sambo är. Idag hittade jag nämligen ett av mina Pappascheman från våra föräldradagar. Texten löd följande, och jag citerar:
"Ny blöja + kläder så snabbt ni kommer ur sängen.
Frukost 8-9 Gröt+smörgås med mjuk ost el leverpastej i små tärningar.
AD-droppar 5 st. magdroppar 5 st. MEDECIN ca 1,5-2 h senare skalat rivet äpple.
Riv på den lilla riven.
3,5-4 h efter frukost lunch. (Burk)
Ny blöja
ca 15.00 större mellanmål tex gröt + smörgås el. välling+smörgås"
Vad Elliot skulle ha vet jag fortfarande inte..., men en sak vet jag. Hon är god, min Sessan.
