De mörka molnen sveper in över land och vindbyarna leker med vassen i skymningen. Dörrarna slår i natten och bönderna tar på sig sina rockar och tittar till de oroliga djuren. Vinande vindar lyfter takpannor som klamrar sig fast, hårt och intensivt för att inte falla ner i mörkret.
Dagen efter ligger ett tindrande vitt vinterlandskap och förgyller vår landsbygd. Isen breder ut sig mellan öarna och de knakande spänningarna påminner oss om naturens krafter. Krafter som väcker barnet i mig och gör att jag med nostalgiska minnen snabbt hoppar ur sängen med gamla minnen från förr på näthinnan. Bilder jag vill Elliot ska få se och uppleva under dessa dagar.
Framför mig klamrar sig Elliot fast vid morfars gamla spark för att vi, likt två hjältar från WWF, ska mata de utsvultna svanarna och änderna som trängs vid brohålet. Vi njuter av tjusningen med landsbygden och vinterns charmiga landskap.
Året är 2009 och den nya tiden är här. Traditionsenligt brukar stormarna och de vita vidderna göra sig påminda någon dag under februari eller mars, men inte i år. Växthuseffekten påminner oss om de globala klimatförändringarna. Monsunvindar, vargavintrar och jordbävningar. Allt enligt våra kvällstidningsexperter. Det varma norr och iskalla söder påminner oss om hur kall vår vinterbeklädnad är...
%5B1%5D.jpg)
Klimatet har nu äntligen följt sin naturliga rytm och det är vinter till vår förtjusning. Isen ligger tjock och föräldrar med barn skottar isar eller knyter skridskor på snoriga barn. Korvgrillning och sparkåkning påminner mig om de gamla goda tiderna. Tider då fötterna frös till is i de gamla oslipade skridskorna och de krokiga, gamla bandyklubborna stöttade upp veka bambiben. En och annan hockeylirare glänste med sin åkning över de stora vidderna och vi imponerades av deras stilfulla åkning. Därefter skottades isarna upp för att utmana kompisarna från närliggande socken i bandy eller människocurling. Föräldrar satt oroligt och väntade vid matbordet då middagrana kallnade, eftersom kamperna tvunget skulle avgöras innan mörkrets inbrott. Gänget bröt upp och gled hem i skymningsljuset utsvultna och trötta, men med ett glatt leende på läpparna och kommande utmaning i tankarna.
Detta var på den tiden då bryggorna var belägrade av sumpar som låg och guppade i nydrillade isvakar. Barn tindrade med ögon då morfar eller farfar sparkade ut med gäddsaxar och andra traditionsenliga fiskemunderingar för att fånga vikens gammelgädda. Skickligt trädde morfar mörten på kroken och laddade fiskedonet med årets julklapp, knallhatten till gäddsaxen. Med tankar på obarmhärtighet och isande skrik från mörtens kippande mun rös man av grymheten morfar hade för att fånga gammelgäddan som lurade under den tjocka isen.
En lång, lång tid sedan och som väcks till liv vid dessa vintriga tider. Idag stapplade vi ut med nästa generation på isen. Påbyltade med marin ull och Haglöfs monstertjocka jackor som tål -50 grader celsius och skidhjälmar vadderade med bomull, isolering och dunkuddar. Allt för att dämpa de hårda fallen. Fall som dessa två var lyckligt ovetandes om. Med glädje tultade de ut likt två rumpnissar och upptäckte tjusningen av ispyramider och blankis som senare i livet ska skottas för att utmana grabbar från närliggande socken långt in på småtimmarna. Oroligt ska vi sitta vid middagsbordet och gnälla över att maten kallnat. Allt bara för att våra föräldrar gjorde så, men innerst inne vet vi... hur lyckliga de är där ute.
En expedition som gav sig ut på isen för att glädja den nästkommande generationen med upplevelser av Bullens smaker och dofter samt den rykande varma chokladen. Den gamla råttbitna rävboan hängs ut för att värma kalla bakar och morfars gamla spark uppdateras med en åkpåse till de små. Vi var kungar, vi var bambis, vi var lyckliga. Lyckliga om att få uppleva de gamla minnena från förr med den nya generationen...
