Så var den här...den annalkande julafton med klappar och mängder av fettdrypande smarriga julrätter. Detta året kommer bli en annorlunda jul i många bemärkerkelser. Förändringar är dock inte av ondo, men visst är det lite otäckt småpirrigt att inte veta. Inte den pirrigheten som drivs av nyfikenheten, som att sitta med julklapparna i famnen. Utan det otäcka suget som gör att jag vill stanna kvar i det jag känner mig trygg med, som jag alltid gjort. Men en gång i tiden hade ju även det sin början. Början på något nytt. Ett sådant år är på intåg och det börjar med förändringar på det tradiotionsenliga julfirandet.
År 1960 hade kalle anka sin början och vi har följt dessa vänner generation från generation. Spänt har vi suttit och väntat på vem som ska tända ljuset och sedan kritiserat och diskuterat. "Var fan är Arne Weise" kommentaren har syrligt levererats när vi inte känt igen oss. Känt igen oss med det vi alltid haft. Är det så bra med att alltid gå i de gamla hjulspåren? Att alltid leverera Weise. Den trygga, harmoniska och förutsägbara tradition vi alltid längtat efter.
För någon dag sedan var jag och min bror på bio och såg The day the earth stood still. Finputsad och mer politiskt korrekt än ursprungliga från 1951. Vinklad från kalla krigets etiska dilemman till mänsklighetens destruktiva livsstil som hotar vår moder jord. Förändrad och annorlunda, men ändå så vanlig. Jag fastnade för ett citat som levererades och som gällde våra vanor. När ändrar vi våra vanor? När förändrar vi våra beteenden? Fritt översatt kan det uttryckas i: Vi ändrar inte våra vanor förrän vi står vid det yttersta.
Jag står nu vi det yttersta och ska fira en annorlunda, spännande och rogivande jul, utan Arne Weise! Fast med Kalle Anka, givetvis. Förändringar får ske i små doser och över lång tid. För lite otäckt är det ju med nya händelser...
Så med det vill jag önska er alla en riktigt God Jul och Gott Nytt År.
