Så här i jultider brukar mer än tomtar, paket och pyntade granar höra till årstiden. Det vankas ju även influensatider. Tyvärr har Elliot gått i pappas fotspår och blivit en samlare. Och han samlar inte på vad som helst! Samlarobjektet har till mammas och pappas förtret blivit diagnoser. Ibland kan jag knappt komma ihåg när han var frisk och mamma Anna har intagit sin egna mentala strategi, likt en brandmans katastroftänk för att inte bli överrumplad av katastrofens omfattning. När du tror att du har nått gränsen av allt jävelskap, så har du bara nått halvvägs. Så passa på och njut nu. Eller som hon uttryckte det på hennes egna icke så akademiska Kallingespråk:
"När du nått botten av all skit, så har du 5 cm dynga till under dig".
Hon är en sann optimist min andra hälft.
Rekordet av Elliots diagnossamling togs i veckan och jag vet inte vad jag känner, tänker eller gör längre. På ren rutin bär det av till en miljö, han tyvärr känner igen allt för väl. Han känner till vilka de snälla läkarna är och vilka de hemska är. De hemska förknippas oftast med sprutor och då går det inte ens att muta med klistermärken efteråt. Han känner igen alla sköterskor på Vårdcentralen och vet precis vart han ska och vilka knappar han ska trycka, eller inte trycka på. Till denna veckas samling blev det ögoninflammation, scharlakansfeber och Aedomosos...något obegripligt-influensan. Allt på samma gång.
Att se en så liten kille kämpa och tappert beta av den ena medicinen värre än den andra gör att jag kommer i kontakt med många känslor under dessa sjukdomstider. Det är ju mamma och pappa som får agera medicinbödel i dessa sammanhang och läkarna råder en till att agera "tufft". lättare sagt än gjort bland två blödiga beteendevetare som tror han får men av minsta lilla livtag...
Jag glömmer aldrig mina omvälvande känslor då vi började misstänka att allt inte stod rätt till med Elliot några veckor efter förslossningen. Att se detta lilla knyte knappt orka lyfta på huvudet, sittandes inlindad i en filt och höra från personalen att "det ska vara så" gjorde mig frustrerad. Att se honom försöka äta utan att få i sig en droppe näring och gå ner mer och mer i vikt. Utan att veta vad som var fel, men känna att något var fel. Att tillslut se alla läkare ta prover, sprutor, mediciner utan att han ens orkade blinka gjorde ont i själen. Ovissheten var min största fiende under denna tid. Att känna maktlöshet, att inte kunna påverka, gjorde mig förtvivlad. Att se Elliot kämpa gjorde mig stark. Trots att det ibland kändes hopplöst var jag tvungen till att stålsätta mig för att ge mina nära styrka och kraft för att orka ta oss igenom alla situationer. För gudarna ska veta vad vi fick kriga och ifrågasätta för att tillslut gå segrande ur sjukhuskampen. Något som senare gjorde mig paranoid och inte litade på ett läkarbeslut som togs utan att vända och vrida på allt och ingenting.
Under denna tid fanns det mycket som snurrade i mitt huvud som jag idag inte ens kan sätta ord på, både vad gäller sjukvården och dess stundtals tröga system. Ett system som ibland var tvunget till att övertalas för att kunna få den hjälp vi behövde. Att ha pressen på sig som pappa att alltid motivera varför du ska finnas tillhands under rådande omständigheter. För att avlasta sin kära som genomgått en mycket dramatisk förlossning. För att själv inte behöva bearbeta det som hände, ensam i en korridor på jobbet. Med bara en bild som cirkulerar på näthinnan. En bild bestående av blod, blod och blod och en nyfödd son i famnen. Ensam och rädd, omgiven av en massa läkare som pratar ett språk som de knappt själva känner igen och med en sambo det fullständigt sprutar blod ur.
Efter ett år är nu Elliot friskförklarad och den dagen det beskedet kom och då vi slängde alla dessa mediciner, det var en glädjens dag. En obeskrivlig glädje.
Eftersom vi inte trodde det kunde bli värre efter första årets tunga period släppte vi garden, men vi var inte förberedda på vad framtiden hade i sitt sköte. Det har varit omtumlande och frustrarade tankar och känslor under den senaste tiden. Något som skapat tankerutiner och som gjort att jag aldrig låtit mig reflektera över de känslor som runnit genom kroppen. Vare sig de positiva eller negativa. Något som vi ska råda bot på framöver. Som tur väl är har inte diagnoserna blivit värre efter första årets mardrömmar, men de har blivit fler. Dessa tunga perioder har gjort att jag ibland glömmer bort alla underbara tillfällen som Elliot gett och ger mig. Igår blev ett sånt tillfälle då Stålmannendräkten brast.
När jag satt i bilen och väntade passade jag på att rensa bland mobilens alla sparade finesser. I någon, helt ologisk, undermeny fanns några inspelade filmer som jag inte kände igen. När dessa, efter lite knapptryckningar, spelades upp sköljdes en massa tankar och känslor över mig. Det var Elliots första framträdande som danskung, iförd ett par solglasögon och dansandes till Born in the USA. Detta gjorde mig upprymd och rörd och jag bestämde mig för att njuta av var dag, varje timme, var minut, varje sekund med honom. Alla dessa diagnoser har en gemensam nämnare hos oss föräldrar och har starka biverkningar på oss. Vi talar om sömn och som påverkar humöret och tålamodet som ni troligtvis känner till. Och är det något som en förälder till en diagnossamlare har brist av, så är det just sömn (förutom pengar efter allt vabbande.)
Men igår kom dock äntligen ett sådant tillfälle då denna stolta pappa kunde känna en underbar värme och njuta av alla tokiga strapatser. Familjen kan nu börja se ljuset i diagnostunneln och börja andas normalt, efter en tids konstrgjord andning. Efter en lång och underbar skogspromenad med fåglars kvitter och Elliots kvitter, likt en härmande koltrast satt han på min rygg. Svanars väsande, måsars gack gack, rovfåglars gack gack och talgoxars gack gack. Alla fåglars kvitter i Elliots vokabulär låter nämligen gack gack, förutom svanen för den väser.
När vi betade av kilometer efter kilometer, vi var ett med naturen, njöt vi av den natur och de landskap vi passerade. Trots ett gråmulet inslag kunde vi inte annat än att njuta av värmen som omgav oss och det lugn som rådde över oss och havet. Vid dessa tillfällen får jag någon sentimental känsla som gör att jag blickar tillbaks i tiden. Till en tid då morfar fanns i omgivningen och arbetade som stenhuggare på ön. Hans historier om slitet för de sex syskonens brödföda. Under en tid då ön var hjärtat till bygdens näring. I alla fall enligt de sägner morfar och hans syskon berättade för mig och de ifrågasätter jag aldrig. Inte ens under tortyr. För historierna, som berättades sena sommmarkvällar på torpets veranda, fick mig att lyssna på helspänn. Äventyr som passerade långt förbi normala sovtider under klara och ljumna sommarkvällar. Öronen var på helspänn och ögonen tindrade likt två polarstjärnor. Berättelser som tog mig långt tillbaks i tiden, i samma miljö som jag idag lever i. På den tiden då bygden var ett nav av tungt grovarbete under tuffa tider och förhållanden. Något min morfar och morfars syskon förmedlade genom berättelser som blev till en beroendeframkallande drog. Trollbundna satt vi och lyssnade och såg upp till vår heroiska morfar.
Minnen som gör att jag ofta saknar morfars äventyr och det jag fick vara med om. Minnen som även skapar saknad av mormors omtanke och värme, och definitivt hennes fantastiska syltkakor. Syltkakor som serverades tillsammans med en ack så ljuvlig läskedryck. Saker som gör att jag ibland drömmer mig tillbaka till dåtidens historier och det lugn som rådde. Ett lugn som vilar över landsbygdens landskap och dess själar. Själar som gör sig påminda genom en och annan symmetrisk stenhög och som tillåter mig drömma mig bort i en värld med frånvaro från all stress och vardagsmåsten. Mitt i bland alla dessa intryck och drömmar finns nu även Elliot. Som gör att jag skapar nya minnen och historier. Något jag vill kunna förmedla vidare till honom på liknade sätt som min morfars historier och äventyr.
Vi njöt i fulla drag av dagen och detta är för mig ovärderliga reflektionspauser, som ger mig kraft till att fortsätta. Att orka fortsätta vare sig med eller utan sömn eller tålamod. Vi två i ett landskap fullt av historier och minnen. Minnen som bara väntar på att få bli levande, levande i våra sinnen. Något som gör att jag kan njuta av det underbara, händelserika livet. Ett liv fullt av äventyr och strapatser.
Avslutar med ett uppsnappat citat från gårdagen:
"What makes a legend? Is it what someone did while they were alive?
Or how they're remembered after they're gone?"
(The Guardian)
Något att tänka på´...
